Tidningsklipp 1967

Visby-befäl MO-åtalas: Befallde meniga att såga privat ved

Gotlänningen 18/1 1967

En överfurir på Gotland skall enligt MO:s beslut åtalas för oskickligt beteende, tjänstemissbruk och missbruk av förmanskap samt tjänstefel.

Vid ett tillfälle i maj i fjol grep han en värnpliktig i uniformskragen och lyfte upp honom i stående ställning samt yttrade något om att den värnpliktige var dum. Därigenom visade överfuriren missaktning mot den värnpliktige och brast i anständigt uppförande mot honom i tjänsten finner MO.

Ungefär vid samma tid åtalade överfuriren en värnpliktig att på tjänstetid och till förfång för det allmänna såga upp drygt 100 bräder för överfurirens privata bruk och lasta dem på en av kronans bilar.

I samband med en tjänsteresa från Klintehamn till Visby använde överfuriren sedan bilen för att forsla bräderna till sin bostad.

Överfuriren anmäldes för MO av två värnpliktiga på sitt förband, som gjort gällande att han gjort sig skyldig till ytterligare trakasserier och ärekränkningar samt tillgrepp från kronan. MO har emellertid inte funnit skäl till någon åtgärd annat än på de punkter som nu lett till åtal.

A 7:are får resa till Vålådalen för vinterutbildning

Gotlänningen 20/1 1967

Även i år får instruktörsskolan och plutonchefsskolan vid A 7 åka till Valbo intill Vålådalen för vinterutbildning. Det blir ett 50-tal man som under tiden den 21 febr. – 11 mars får lära sig hasa på nederbörden och även utnyttja den konsten stridsmässigt.

Chef blir kapten Forsberg och övriga befäl blir löjtnant Erlandsson, styckjunkare Hansson, rustmästarna Knutas och Lindhé samt kadetterna Hoppe, Bjuvhammar, Wiklund, Pettersson och Ekman. Huvuddelen åker båt till Nynäshamn och får sedan göra motormarsch över Gävle, Sundsvall och Östersund.

Visbyyngling stal brev och pengar från sina kamrater

Gotlänningen 24/1 1967

En visby-yngling som haft svårt att skilja på egna och andras tillhörigheter står inom kort åtalad inför häradsrätten. Av sina värnpliktiga kamrater på logementet hade han vid nio olika tillfällen tillgripit kontanter ur olåsta logementsskåp. Vidare har han lagt beslag på postanvisningar och paketlappar vid flera tillfällen. Han är vidare åtalad för sex olika penningstölder på Gutavallen.

Brotten rubriceras som grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning, stöld av brev och pengar.

Smitare blev avslöjad i gräl vid P 18-kiosk

Gotlänningen 24/1 1967

Ett slagsmål utanför kiosken vid P 18 i höstas avslöjade en värnpliktig som smitit från sitt förband utan lov. Av någon anledning kom han i gräl med en annan värnpliktig vid 10.30-tiden då de båda stod i korvkön. Det blev polisanmälan och undersökning och då kom det fram att upprorsmakaren saknade lov att avlägsna sig från förbandet. Nu är han åtalad för misshandel och undanhållande och den andre slagskämpen för misshandel.

Orsaken till att den värnpliktige inte fick lämna kasernområdet var att han var sjukskriven den aktuella dagen. Han blev emellertid korvsugen och passade samtidigt på att besöka sitt hyresrum.

Anledningen till at det blev bråk berodde på att en annan värnpliktig försökte smita före i kön.

Den andre åtalade har vid polisförhör förklarat, att han alls inte tänkte tränga sig före i korvkioskkön. Han gick bara fram till en kamrat, som stod framme i kön, och gav honom pengar för att köpa korv, påstår han.

Under polisförhöret uppdagades alltså, att den som först anmälde misshandeln inte hade tillstånd att gå utanför det militära området och besöka korvkiosken. Samtidigt står han åtalad för undanhållande vid ett senare tillfälle. Han skulle denna gång inställa sig vid midnatt men kom först klockan 7 på morgonen efter. Han förklarar detta med att han somnat på det rum han hyr utanför regementet.

Föräldrar reagerar mot ”KA 3-vykort” − Är det rätt med krigspropaganda bland 11-åringar?

Gotlänningen 25/1 1967

− Av SÖREN ÖSTERHOLM –

Många föräldrar till elever vid realskolan i Slite är upprörda och ställer sig kritiska till den form av ”PR-drive” eller på det sätt som KA 3 i Fårösund bedriver sin utåtriktade verksamhet.

Man har under några år och senast i dagarna utdelat 1000-taleet ”vykort” med PR-text för KA och samtidigt har man instiftat något slag av prestationsstipendie dels för en duktig ämneslev samt för en elev inom idrotten.

Den vinnande eleven under läsår 1966 fick som pris följa med Mul 16 på en resa till fastlandet och eleven fick samtidigt en inblick i KA-livet ombord på fartyget.
På de speciella ”PR-korten” – utkommer som vykort – har man texter som: KA det moderna vapenslaget… kustartilleriet MINERAR (på detta kort har man illustrerat hur en minering tillgår) och liknande andra kort med kanoner och robotramper.

Föräldrarna till eleverna anser att man inte bör bedriva denna krigiska PR bland elever så lågt ned i åldrarna som 11 till 12 år. En del frågar om detta är en legal värvningsdrive från KA:s sida.

Att man vill populärisera (sic) och skapa intresse bland de avgående eleverna genom information om försvaret det är förståeligt men frågan är om inte detta vore lämpligare genom att hålla ett väl genomarbetat föredrag om exempelvis KA säger en del av föräldrarna.

Vidare har man bland lärarna lämnat ut almanackor med texten ”TALA GÄRNA OM KUSTARTILLERIET….. MEN TÄNK PÅ TYSTNADSPLIKTEN”.
GT tog på tisdagskvällen (24/1 1967) kontakt med pressofficeren på KA 3 kapten Ossian för en kommentar.
− Vi anser inte att PR-kortet innebär någon krigspropaganda, säger kapten Ossian. Det har utformats enbart med tanke på att tala om vad vi håller på med. det är ju också en orientering om vad skattebetalarna får för försvarsanslaget. Vi använder oss också av föredragsformen för att i skolorna informera om vår verksamhet. Kanske har vi i kustartilleriet kommit längre med vår PR än andra försvarsgrenar men det innebär definitivt inte att vi driver krigspropaganda.

P 18 rustar upp för två miljoner

Gotlänningen 26/1 1967

Kasernerna på P 18 är i mycket starkt behov av upprustning, kanske inte så mycket för att de är nerslitna utan fastmer för att de inte motsvarar dagens krav på förläggning av värnpliktiga. Det finns en plan på att ta en kasern varje år. Kanslihuset är klart och närmast i tur står Kasern I, den norra kasernen, som behöver rustas upp för c:a  2 milj. Ritningar och entreprenad är klara och man avvaktar k. m:ts beslut för att få sätta i gång.

Man hade räknat med att få sätta i gång omkring halva februari, men har inte fått något klartecken ännu. Mycket hänger på om den knapphetens stjärna som hänger över försvaret i stort även skall lysa mindre starkt över upprustningen av förläggningarna. Kasernerna på P18 byggdes i seklets början, då kraven var helt annorlunda än nu. För närvarande har man tjugomannaförläggning på varje ”lucka” och det är i absolut mesta laget.

Visbybefäl hotades: Jag skall strypa dig

Gotlänningen 28/1 1967

- Du är en elak gammal gubbe, den elakaste jag känner. Detta tillmäle ville en värnpliktig göra gällande att han gjort sig skyldig till, ingenting annat. Målsägaren, en rustmästare på ett Visby-förband, hade dock en annan uppfattning. Han påstod att den åtalade hade hotat med strypning samt sagt: — Våga Dig inte ut på Tofta igen för då skall jag märka Dig. Din envise gamle gubbdjävel!

Målet var i går uppe i häradsrätten där den åtalade ställdes till svars för hot mot krigsman och undanhållande. Händelsen inträffade i somras. Den värnpliktige var förlagd till Tofta skjutfält under rustmästarens befäl. Rustmästaren som för tillfället vistades på förbandet i Visby fick plötsligt se den värnpliktige komma körande med en militärbil in på kaserngården.

Rustmästaren förhörde honom om anledningen till att den värnpliktige inte befann sig på Tofta. Vederbörande förklarade då att han var på väg till doktorn. Det blev en uppgörelse i ganska skarpa ordalag mellan befälet och hans underlydande. Rustmästaren befallde den menige att ställa in fordonet i garaget men denne hade bråttom till doktorn eftersom han var rädd att denne skulle gå hem.

Den åtalade hade på ett tidigare stadium begärt permission över den kommande helgen men blivit nekad av rustmästaren varför stämningen dem emellan inte var den bästa. Anledningen till avslaget var att rustmästaren redan haft ”tillräckligt med trassel” med den åtalade. Att denne själv vidtalat en annan överta hans tjänst över helgen ignorerade han.

— Jag skulle sköta ett schaktblad, sade den åtalade kamraten som jag vidtalat sysslade med detta i det civila och var mera hemma på det än jag. han var också villig att byta.

— Av vilken anledning hade Ni begärt permission undrade åklagaren.

Efter en lång paus uppgav den åtalade att han skulle hem för att hjälpa till. Efter åklagarens uppmaning att tänka efter bättre ändrade han sitt påstående och uppgav att han skulle fiska med kompisar.

Efter dispyten med rustmästaren uppsökte den värnpliktige läkaren som dock hade gått. Utan löfte om permission valde han sedan att åka hem.

Rustmästaren hade känt sig hotad påstod han. Själv menade den åtalade att han aldrig skulle ha tagit sådana ord i sin mun som rustmästaren framhållit.

— Jag kände mig förföljd av vissa befäl och främst av rustmästaren, som uppfattade min sjukdom – bråck – som mygleri.

Den åtalade dömdes till 12 dagars arrest.

Värnpliktigas kläder rensades på ”glitter”

Gotlänningen 6/2 1967

Pojkstreck, samlarmani eller anti-militaristisk demonstration? Det frågar man sig efter dansen i Kappelshamn på lördagskvällen. (4/2 1967) Drygt 20-talet värnpliktiga har anmält att de vid dansen blev av med truppslags- och andra märken på sina kläder. Garderoben i danslokalen är obemannad och gästerna lämnar sina kläder på egen risk. Någon har alltså under kvällen rensat de värnpliktigas ytterkläder på ”glittret”. Polisen har inte något spår efter förövaren.

Värnpliktig slog sönder i konditori

Gotlänningen 6/2 1967

En berusad värnpliktig i Fårösund roade sig på lördagskvällen (4/2 1967) med att vandalisera ett konditori i samhället. Två dörrar och diverse lösa föremål blev föremål för ynglingens vrede innan han begav sig från platsen. Utanför konditoriet kom han i gräl med två andra vilket slutade med att vandalen fick föras till sjukstugan på KA 3 för hopplåstring. Till historien hör att ynglingen hade beredskapstjänst och inte hade rätt att vistas ute i samhället.

Utnämningar

Gotlänningen 6/2 1967

Furirerna M. S. Ekenroth, R. H. G. Hansson, A. Kann, T. A. T. Svensson, A. A. K. Utas utnämnts fr. o. m. 11/2 1967 till överfurirer vid Lv 2.

Flygvapenpojkar i Visby på vinterutbildning i norr

Gotlänningen 13/2 1967

De tio kursdeltagarna är: Tommy Larsson, Tommy Edström, Tommy Johansson, Tommy Gardelius, Kjell Bengtsson, Leif Nährström, Kenneth Cederlund, Arne Cederblad, Lars-Göran Eriksson och Per-Olof Håkansson. Två av dem hade rest i förväg och resten åtta ses här innan planet skulle lyfta.

Tio visbypojkar åkte på lördagen (11/2 1967) till Hemavan långt upp i norr. De skall under en vecka delta i en specialkurs för flygvapenpojkar. Allesammans går i vinter och utbildar sig till flygvapenpojkar och den veckolånga kursen i Norrland ingår som ett led i denna utbildning. Deras lärare som var med vid avfärden på flygfältet i lördags, sergeant Bert Dahlberg säger:

Under vinterhalvåret utbildas för närvarande flygvapenpojkar för att erhålla någon kunskap om luftbevakningstjänst samt i militärt uppträdande. Dessa pojkar är rekryterade bland skolungdom, men även bland pojkar i förvärvslivet och åldern varierar mellan 15–18 år. Att intresset är stort för denna form av frivilligverksamhet framgår av närvaroantalet på lektionerna en à två kvällar i veckan. ”Toppenkillar”, intygar kurschefen sergeant Bert Dahlberg.

I samband med skolornas vintersportlov anordnar FVRF en specialkurs i fälttjänst förlagd i Hemavan. Alla pojkar har möjlighet att komma med på denna kurs, dock inte alla på en gång. I år reser 10 pojkar från Gotland att deltaga i kursen.

Under c:a en vecka kommer att få stifta bekantskap med mycket snö och härliga skidbackar. Men även annat förekommer på dagordningen såsom utbildning i markförsvar, exercis, sjukvårdstjänst samt skjutning. Efter denna händelserika vecka återkommer pojkarna till Gotland för att återupptaga den ordinarie kursverksamheten.

Arrest för befäl. Tog ut förskott

Gotlänningen 15/2 1967

Det befäl som åtalats för grovt bedrägeri i förening med åsidosättande av tjänsteplikt i samband med att han tog ut förskottspengar till en resa som inte blev av fick sin dom i går. Mannen hade lånat pengarna men sedan återbetalat dem. Domen löd på tio dagars arrest. Mannen slapp suspension från sitt gotländska förband.

Brandtillbud på KA 3

Gotlänningen 16/2 1967

Fårösunds brandkår fick i går (15/2 1967) rycka ut för ett eldsvådetillbud på KA 3:s område. I en barack som nu används som filmskjutbana hade det börjat brinna. Det hela stannade dock vid kraftig rökutveckling och några nämnvärda skador uppstod inte.

20 man i betongkupol militärt försök på ön första gången i landet

Gotlänningen 16/2 1967

− Av Carin Häglund –

Skulle ni frivilligt krypa ner i en jordkula som är fyra meter i diameter, endast upplyst av en stallykta, och där tillbringa kanske upp till tolv timmar tillsammans med nitton andra personer? Inte i fredstid kanske, men inför hotet att bli beskjuten eller bombad valde nog de flesta den nya typen av betongskyddsrum som byggts för att ge stridsgrupperna ute i terrängen skydd mot konventionella vapen och i viss mån även kärnvapen. Rummet är avsett för tio man men i dagarna har ett försök gjorts i ett gotländskt skyddsrum med 20 personer, ett försök som med följts med stor noggrannhet och som förevisats både lokal- och rikspresss.

När 20 man packats ner i betongkupolen, två meter i tak., finns det inga möjligheter att ligga ner på det skumplastbeklädda golvet, alla måste slita. Luften räcker inte till utan man pumpar in syre för hand med bälg.

Tio personer som skyddsrummet är avsett till får dock möjlighet att ligga ner och kan tillbinga flera dagar i skyddet. Man kan dock bli tvungen att plocka dit dubbelt så många i extrema fall och prov som nu har pågått med frivilliga har syftat till att ge besked om flera olika faktorer.
Man vill ha reda på hur stridsdugligheten påverkas av en kanske tolv timmars förvaring i underjorden.

Hur man påverkas psykiskt att sitta sammanpackade i flera timmar − kanske med gasmasken på. Man har testat klimatförändringarna som ur överlevnadssynpunkt är de viktigaste. Syrgashalt, koldioxidhalt och koloxidhalt samt temperatur och luftfuktighet har noggrants studerats genom instrument i en intilliggande kur.

Har en av de tio eller tjugo som finns i skyddsrummet halsfluss eller influensa är smittorisken stor och man har därför försökt kartlägga eventuella risker och vägar för smittans spridning. Enligt byråläkare Ulf Gästrin som ledde de medicinska försöken har man inte fått något bevis på att smittospridningen är större under dessa förhållanden än i normala fall.

Vidare har mans studerat fysiologiska förändringar som puls, förstoppning, kroppsvikt m. m. Inte minst viktigt har undersökningen av psykiska förändringar varit. Ett fall av cellskräck förekom vid ett tidigare försök och det gällde en person som något år tidigare varit nära att innebrännas. Efter några timmar i jordkulan blev hans ångest så stor att han måste släppas ut.
Vid pressbesöket satt mannarna i kupolen iförda gasmask.

Enligt uppgift hade de sovit i gasmask i också.
I vanliga fall är det ur tillsynssynpunkt stränga krav på hygien men när det som det här fallet gäller att överleva i första hand, får man ge avkall på på de hygieniska kraven. Utanför skyddsrummen finns latrin och tvättställ som två man i samband med postavlösning kan uppsöka samtidigt. Under anfall då även posterna måste befinna sig i skyddet får torrklosetten i skyddets ingångsdel användas. Där finns också en kamin som förser rummet med värme och där man kan värma reservproviant i fall mannarna inte kan förses med lagad mat utifrån.
Försöken har letts av fortifikationsförvaltningen i samarbete med läkare och psykolog. ”Försökskaninerna” kom från P 18 och de hade tagits ut på helt frivillig väg.

P 18-soldaterna klarade sig bra i skyddsrummet

Gotlänningen 18/2 1967

De 20 inspärrade gotlandssoldaterna klarade sina fem dygn under jord. Inga väsentliga förändringar registrerades i puls, temperatur eller ”stressfaktorer”. I motsats till vad som var fallet vid höstens liknande försök, härdade alla ut denna gång tills experimentet fullföljts. De tjugo befriades programenlig på fredagseftermiddagen.

Kapten P G R Rydell

Gotlänningen 18/2 1967

Kapten P G R Rydell vid Gotlands luftvärnsdivision blir elev vid militärhögskolan, allmänna stabskursen, åren 1967-69.

Fågelbo på P 18 orsakade matstrejk

Gotlänningen 22/2 1967

Det var matstrejk på P 18 i måndags (20/2 1967), 200 av de 525 värnpliktiga vägrade att äta den mat som serverades. Inför utspisningsutskottet fick de på eftermiddagen tillfälle att framföra sina klagomål.

Det var tydligen rätt obetydliga saker som kom fram, en hade t. ex. fått en mask i salladen till den amerikanska köttstuvningen, och en annan hade sett fåglar bygga bo i matsalen, vad det nu är för fåglar som är så tidigt ute. Man hade också sett råttor springa omkring i matsalen och vidare fick man stå för länge i kö innan man fick sin mat. Det var också fel på diskningen.
Överste Gerhard Hjukström framhöll för grabbarna att visst kan det bli små klagomål ibland men alla gör sitt bästa för att komma tillrätta med sådant. Sådana missöden som en mask i salladen kan ju hända på de bästa restauranger. Intendenten på P 18, kapten K. G. Lindquist, fann det upprörande att klagomålen skulle ta sig sådana uttryck som här.

- Den civilanställda personalen i köket gör minsann allt för att maten skall bli så bra som möjligt. En kapten i 23:e lönegraden har inte råd att hålla samma klass på maten som de värnpliktiga bjuds på, menade han.

Det kan givetvis också vara andra orsaker än maten som var anledningen till att pojkarna liksom ”kom ur gängorna” för ett tag. Efter överste Hjukström pratat med dem om saken var det hela över och de ställde upp till det lockande dillköttet som serverades. I går fick de senapspanerad köttförs med rårivna morötter, sås och potatis samt hallonkräm, och till middag fläskkorv med rotmos samt semlor och mjölk. Man blir riktigt hungrig när man skriver om det här.

Ett nytt hårmode

Gotlänningen 28/2 1967

Ett nytt hårmode har de här två Lv2-ynglingarna lanserat i Visby. Det är Håkan Bäck från Oxelösund och Roland Olsson från Eskilstuna som för närvarande lumpar på Gotland. Hur gick då det här till?

— Vi satt och pratade om det en kväll., säger både Håkan och Roland, och då var det en kille som kom fram med en rakapparat. Det blev liksom en fix idé att det skulle göras men vi bestämde att låta en krans finnas kvar runt huvudet.

Och den här vågade frisyren skall man ha till den 9/9 då det blir muck och man återgår till normal tåg- eller rättare sagt hårordning.

Motorkurs för FBU:are

Gotlänningen 6/3 1967

Under fredag till söndag har en motorkurs hålits på P 18 i FBU:s regi och med rustmästare C G Bandinge och Gunnar Johansson samt överfurir Alf Andersson som instruktörer. Kursen räknade 22 deltagare och omfattade bl. a. mörkerkörning och terrängkörning samt trafikteori,  där bl. a. högertrafiken behandlades. Som avslutning samlades man till gemensam middag där FBU-sekreteraren kapten Bengt Wellhagen tackade instruktörer och deltagare.

GT-serie om FN-gutar på Cypern

Gotlänningen 7/3 1967

”Med Gotlands Tidningar på Cypern” heter en artikelserie som inleds i dag. Det är major Stig Barke – i det ”civila” kapten på P 18.

I dag presenterar vi en del gotlänningar som är i FN-tjänst på Cypern och i major Barkes kommande artiklar presenteras i tur och ordning en historisk översikt, frihetskampen mot engelsmännen på 1950-talet, oroligheterna och dessas utbrott på 1960-talet och till sist en artikel om själva Cypern och FN:s styrka där

Nöjda gotlänningar trivs fint i Cypern-bataljonen

Trots att Sverige är ett litet land har vi svenskar många sätt, på vilka vi aktivt bidra till lösandet av en del av de stora problemen i världen. Ett sätt är att sända truppstyrkor och andra enheter till olika konfrontationsområden när Förenta Nationerna gör en framställning därom. Den svenska riksledningen har heller inte varit nödbedd när det gällt att göra sådana insatser. Nu senast är det Cypern som fått hjälp i och med att en bataljon svenskar sändes dit för tre år sedan. Och fortfarande finns en svensk FN-bataljon på plats.

Inom dess led tjänstgör flera gotlänningar, det är noga räknat 2 % av styrkan som bytt ö under vinterhalvåret. Vad säger major Barke, chef för den operativa sektionen vid bataljonsstaben som vi träffar på ”Carl Gustaf Camp”: hur är det att tjänstgöra här nere? – ”Alldeles enastående. Något som tilltalar mig särskilt mycket är de tillfällen till internationell kontakt som bjuds i denna blandade FN-styrka. Det är nog mycket värdefullt för många att tvingas inse, att det faktiskt finns annat i världen än Sverige och svenskarna”. – ”Är tjänstgöringen pressande?” – ”Både ja och nej. Det är alltid stimulerande med omväxling, nya kamrater, nya uppgifter, miljön är också trivsam. Å andra sidan är det till slut mycket pressande att upprätthålla den höga beredskap vi ständigt har.”

Vi stöter på rustmästare T S I Andersson, chef för en reparationsgrupp, på motorplan. Han är urgute – ingen tvekan om den saken – även om hemmastaden f. n. är Eksjö. Är det bra här på Cypern? ”Ja, jag finner mig mycket väl tillrätta”. – ”Vad är det som då spelar in?” – ”Det är svårt att säga, men mycket beror nog på att man kan känna sig som folk härnere även under denna årstid”. Sade och tänkte (i solskenet) på den slaskiga gotlandsvintern…

Men låt oss lämna Famagusta, som är Cyperns näst största stad och främsta hamnstad, och i stället bege oss till Larnaca. Denna stad ligger på sydkusten, och där håller tredje kompaniet till. I tredje kompaniet tjänstgör Bengt Cedergren från Hallbjens i Guldrupe, Clas-Eric Lingstedt från Visby och Tore Pettersson från Nybingels i Gothem. Vi träffar också chefen för transportcentralen, överfurir Sture Nordin, som f. n. bor i Malmö men som är från Visby. han ser ut att trivas bra, så vi frågar direkt: varför? ”Vet inte direkt. Kanske kan det vara för alla likheter med Gotland – lammen, kalkberget, havet, kulturen, historien”. Sture har rätt. Det är frapperande att två öar i helt skilda delar av världen kan vara varandra så lika. Är det månne för att de – var och en på sitt håll – legat längs de rätta traderna i historiens gryning?

Överallt där vi träffar gutar i Cypernbataljonen träffar vi också nöjda människor. Alla har funnit sig väl tillrätta. I några artiklar en tid framåt kommer Gotlands Tidningars läsare att få veta mer om det Cypern, som dessa gotlänningar tjänstgör på.

Kilroy.

Cypern har blivit ett världsproblem motsättningarna går långt tillbaka

Gotlänningen 9/3 1967

President Makarios: ”Ingen annan lösning än Enosis kommer att accepteras av grekcyprioterna. Vi önskar inte förtrycka turkcyprioterna, men vi kommer aldrig att hissa den vita flaggan och acceptera oresonliga krav på delning av Cypern.

Vicepresident Kutchuk: ”Om grekcyprioterna insisterar på Enosis kommer turkcyprioterna att begära, att deras del av Cypern anslutes till Turkiet i stället för att låta sig tvingas att bli grekiska undersåtar mot sin vilja”.

Vad är nu detta? Kommer den självständiga republiken Cyperns grekcypriotiske president inte överens med sin turkcypriotiske vicepresident. Nej – det gör han inte. På denna vackra Medelhavsö råder allvarliga motsättningar mellan grekcyprioter och turkcyprioter, dvs de båda dominerande befolkningsgrupperna. Grekcyprioterna utgör, som utgör närmare 8 % av Cyperns totalt 600,000 innevånare, räknar Grekland som sitt moderland, de talar grekiska och bekänner sig till den grekisk-ortodoxa religionen. Deras önskan om Enosis innebär anslutning till Grekland. Turkcyprioterna utgörande ca 18 % av befolkningen, talar turkiska, är muhammedaner och känner Turkiet som sitt modersland. Turkcyprioternas önskan om anslutning till Turkiet är icke på långt när så uttalad som grekernas Enosis.

Många intressen

Nåväl – detta är inte hela problemet: Både Grekland och Turkiet är medlemsstater i NATO, och det är alldeles givet att stridigheter inom ett av Västs starkaste pakter är olämpligt. Vidare har Storbritannien på ön två basområden, som är suverän brittisk mark. USA har sin 6. flotta i östra Medelhavet, beredd för omedelbart ingripande. Sovjet har genom sin premiärminister Kosygin tagit avstånd från Enosis. Härutöver kan man inom de grekcypriotiska leden spåra olika fraktioner, varav Makarios anför den ena och den gamle EOKA-kämpen Grivas den andre. Och på allt detta sitter Förenta Nationerna med en styrka på 5-6.000 man…

Det är som synes en enda härva av motsättningar och kraftlinjer, som det måste vara av intresse att klara ut. Varför har Cypern blivit ett världsproblem? Varför tjänstgör i dag 654 svenska soldater och poliser i FN:s fredsbevarande styrka på ön? Kanske en blick bakåt på den växlande historien kan ge en del av svaret.

Tidigt grekiskt inflytande

Cyperns långa historia domineras av två grundläggande faktorer. Den första är det stora antal ockupationer, innebärande ett lika stort antal civilisationer som svept fram över denna ö – den naturliga skärningspunkten för folk och kulturer från Asien, Afrika och Europa. Den andra faktorn är det konstanta grekiska inflytandet på Cypern under i runt tal 4.000 år.

Cypern har varit befolkat troligtvis i närmare 8.000 år. Självfallet är kunskaperna om ön från denna tid obetydliga: man tar sekel och årtusenden med samma portionssked som veckor och år i dagens historia. Man tror sig emellertid ha funnit att de första inbyggarna var estetiskt högt begåvade, samt att de influerades av invandrare från Mindre Asien under 3. Årtusendet f. Kr. Dessa invandrare upptäckte öns koppar, som givit Cypern både stor del av dess rikedom och möjligen även dess namn. En annan tolkning av namnfrågan ger cypressen, ett träd som förutom på Cypern även finns i Syrien och Egypten, med vilka länder Cypern vid denna tid hade livlig handelskontakt.

Det skulle föra alldeles för långt att detaljerat redogöra för historiens alla växlingar alltifrån denna tid. Vad som är av vikt att konstatera är att det grekiska inflytandet börjar vid denna tid i form av kontakter med Kreta. Den mykenska kulturen invandrar, och Cypern måste anses höra mer till den hellenistiska kultursfären än den levantiska fr. o. m. senare delen av 2. årtusendet f. Kr. Som vittnesbörd nämner man namn på städer (t. ex. Salamis) och berg (t. ex. Olympos), som förekommer både på Cypern och i Grekland. Det är också vid denna tid som det grekiska språket och grekiskt myntväsende får fäste på ön. Mytologin har t. o. m. låtit Aphrodite, den grekiska kärleksgudinnan, födas ur skummet vid några klippor nära Papphos på öns södra kust.

Härskarna växlar

Från tusentalet f. Kr. växlar de härskande oupphörligt: Assyrierna börjar på 700-talet, sedan kommer egyptierna, perserna, fenicierna, romarna, grekerna (Alexander den Store), egyptierna igen, återigen romarna tills Cypern på 300-talet e. Kr. blev en del av det östromerska riket Det förtjänar nämnas att Cypern dessförinnan (år 45) blev det första land som fick en kristen härskare.

I nära 1000 år tillhörde Cypern det byzantinska imperiet. Därefter, det var år 1191, börjar den modernare historien i och med att Richard Lejonhjärta erövrar ön på väg till det heliga landet under det tredje korståget. Redan året därpå sålde denne ön till Guy de Lusignan, en f. d. kung av Jerusalem, som därmed för 100.000 gulden inleder en av Cyperns få glansperioder. I 300 år varade denna period, som avlöstes av inlemmandet i det Ottomanska riket 1571-1878. Under hela denna period utnyttjades Cypern hänsynslöst av sina erövrare, hårda skatter sög ut ön. Den turkiska dominansen förhindrade dock inte grekerna att ytterligare befästa sin ställning: bl. a. inrättades skolor från 1841, i vilka eleverna lärdes grekiska.

Enosis en gammal dröm

Ett nytt blad i historien vändes när britterna kom till ön. År 1869 hade Suezkanalen öppnats och det är givet att britterna såg sig om efter en bas, varifrån Suez kunde försvaras. Den 12 juli 1878 flaggades det brittiskt för första gången på Cypern – den som det då sedan ”provisoriska” brittiska ockupationen kom att räcka i 82 år. Vad som i detta sammanhang är särskilt intressant är att grekerna på ön i samband med det brittiska maktövertagandet uttalar en önskan att förenas med Grekland – här har vi alltså Enosis vagga. Dagens strider är sålunda strider som syftar till att förverkliga en snart 100-årig dröm.

Därmed närmar sig denna korta historik sitt slut. Låt oss bara tillägga att det som från början var ett brittiskt arrenderande av Cypern från Turkiet övergick, när Turkiet förklarade England krig 1914, till ett annekterande. År 1925 gavs Cypern status av brittisk kronkoloni. Efter 2. Världskriget, under vilket 30.000 cyprioter kämpade på engelsmännens sida, frigjorde sig cyprioterna från den brittiska överhögheten: landet blev självständigt 1960, upptogs i FN samma år och i brittiska samväldet 1961.

Men det skedde icke oblodigt. Mer om frigörelsekampen samt om bakgrunden till den nuvarande krissituationen kommer i nästa avsnitt.

Stig Barke.

Befäl på ön åtalas. Satte värnpliktiga att såga egen ved

Gotlänningen 9/3 1967

Får ett befäl använda kronans motorfordon för att utföra privata körslor? Får de vidare ge värnpliktiga order att utföra arbete för egen räkning. En överfurir vid ett gotländskt förband står inom kort åtalad för att ha befallt en värnpliktig att såga sönder virke för överfuriren. Virke som denne sedan körde bort med kronans bil. Överfuriren är vidare åtalad för oskickligt beteende, han har trakasserat vissa värnpliktiga vid upprepade tillfällen påstås det.

Värnpliktiga på regementet har sänt en skrivelse på MO där de framhåller att den aktuelle överfuriren vid flera tillfällen gjort sig skyldig till tjänstefel, han har enligt deras åsikt gjort åverkan å kronans materiel som värnpliktiga haft att ansvara för. Vidare har han trakasserat och kränkt värnpliktiga, speciellt nämns en.

Skrivelsen har resulterat i en noggrann utredning som lett till åtal. Regementschefen har i ett begärt yttrande framhållit att vederbörande har brutit mot gällande bestämmelser men dock inte så allvarligt att det bör bli fråga om suspension. Det skulle vara allt för hårt straff, anser han. Ordern om vedsågning till den värnpliktige anser regementschefen vara den allvarligaste beskyllningen, att den åtalade använt kronans lastbil tar han däremot lättare på. Det har varit fråga om en kortare sträcka och fordonet har icke tagit någon skada.

Beträffande trakasserierna av en viss värnpliktig anser regementschefen att vederbörande själv haft skuld i detta. Han har flera gånger vållat bekymmer och irritation under utbildningen.

Ny mariningenjör

Gotlänningen 10/3 1967

Vid Sjökrigsskolan, Näsbypark, har som marinunderingenjör bl. a. utexaminerats Leif Fredriksson, Fårösund.

Gotlands militärförening

Gotlänningen 10/3 1967

Gotlands militärförening hade i går årsmöte i P 18:s officersmäss under ordförandeskap av generalmajor K. G. Brandberg. Till styrelseledamöter valdes överstarna Tore Deutgen, G. Hjukström och Erik Lyth, överstelöjtnant Uno Engström, länsveterinär Bror Andersson, kapten Bengt Arnfelt och kapten S. Björnek. Till revisorer utsågs kaptenerna Olle Ljunggren och Filip Wiktorsson.

Efter förhandlingarna talade statssekreteraren S.-G. Olhede om ”Ekonomi och försvar”.

Konsert för handikappade

Gotlänningen 10/3 1967

Fårösunds föreläsningsförening anordnar i kväll en konsert i samarbete med KA 3:s personalvårdsavdelning och Lions klubb. Militärmusikkåren spelar under ledning av musikdirektör Robert Sjölin och ABF-kören i Visby sjunger under kantor Nils-Göran Bergqvists ledning. Konserten hålles i f. d. flygets gymnastiksal. Behållningen av konserten går till handikappade barn på norra Gotland.

”Vi är greker – skall bli en del av Grekland!

Gotlänningen 11/3 1967

Redan år 1878, då britterna arrenderade Cypern av Turkiet, förklarade den andlige och politiske ledaren att ”vi är greker och vi är beslutna att så småningom utgöra en del av Grekland”. (Förhållandet greker-turkar på ön var då 3-1 mot nuvarande 4-1). Det verkar precis som om sade sig att ”nej nu får det vara nog – inte ett nytt härskarfolk nu igen!” Och en anslutning till Grekland ansågs inte innebära underkastelse − i varje inte fall av den sedan årtusenden dominerande befolkningsgruppen – utan helt enkelt en anslutning till det rärra moderlandet. Därför har de senaste knappt hundra åren inneburit en mängd uppvaktningar i denna fråga – i London, hos FN – och även stridigheter för att få den enligt grekcyprioterna enda tänkbara lösningen – Enosis – till stånd. Men ingenstans har man mött förståelse, allra minst hos turkcyprioterna.

1878 års överenskommelse mellan Turkiet och England bröts 1914, då Turkiet förklarade England krig. Krigsförklaringen medförde att England annekterade Cypern, en annexion som slutligen erkändes genom Lausanne-avtalet 1923. Två år senare gavs ön status av brittisk kronkoloni under en guvernör och ett allierat engelsk-grekisk-turkiskt råd.

Det politiska förmyndarskapet ledde emellertid snart till en alltmer växande förbittring gentemot britterna. Tiden hade väl blivit för modern för den gamla sortens kolonialism. Framför allt skapade härskarnas intoleranta inställning mot kyrkan och de grekiska lärarna så småningom svåra oroligheter. Den förbjudna grekiska flaggan och den brittiska ohörsamheten gentemot cyprioternas krav på Enosis var heller inte faktorer ägnade att förbättra relationerna på ön.

SPÄNNINGEN STIGER

Under 2. Världskriget dämpades känslorna något – cyprioterna stred snällt med 30.000 man på engelsmännens sida – men efter krigsslutet antog kravet på Enosis rentav formen av en väpnad folkrörelse mot England. År 1949 valdes Makarios III till ärkebiskop av den ortodoxa kyrkan och blev därmed andlig och politisk ledare för den grekiska församlingen på ön. Valet av Makarios gav grekcyprioterna ett väsentligt krafttillskott i fråga om kampen mot engelsmännen. År 1949 drog man t. o. m.  Cypernfrågan inför FN, som dock vägrade att diskutera saken. Samma år organiserade dåvarande översten Grivas, även han grekcypriot, underjordsorganisationen ”De aggressiva kämparnas centralorganisation”. Spänningen steg, och tidigt den 1 april 1955 började striderna med de första bomberna mot administrationsbyggnader, polisstationer, och militära etablissements över hela ön.

Under 1955 och början av 1956, allt medan stridigheter pågick mot engelsmännen, fördes livliga förhandlingar för att söka lösa cypernproblemet. Man var nära att lyckas, men utan någon ordentlig förklaring ändrade England hela sin Mellersta Östern-politik i februari-mars 1956. Man började bli hårdare, bl. a. deporterades Makarios till Seychellöarna mitt i Indiska Oceanen. Den hårda linjen var dock inte inte särskilt lämplig – den misslyckades också skändligen då man tillsammans med fransmännen sökte intervenera i Suez i oktober 1956. Även inom Cypern blev förhållandena värre och nu börjar de första stridigheterna även mellan grekcyprioter och turkcyprioter. De senare skapade en motsvarighet till EOKA, nämligen TMT: våra dagars animositet mellan de båda befolkningsgrupperna är alltså inte mer än ett decennium gamla – och de har såvitt kan bedömas startats av den makt som nu nästan helt dragit sig tillbaka från ön.

SJÄLVSTÄNDIGHET

För att nå ett gynnsammare förhandlingsklimat släpptes Makarios, och den 17 april 1957 – för 10 år sedan endast – gjorde han ett hjältemodigt intåg i Athén. Till Cypern fick han inte resa. Stridigheterna fortsatte dock mellan grekcyprioter-turkcyprioter-britter. Detta kostade britterna stora pengar, 28.000 man hölls engagerade av några hundratal EOKA-terrorister, förhandlingar gav också föga resultat. Då tog USA ett initiativ och förde samman de turkiska och grekiska regeringarna för att söka finna en kompromisslösning. Så skedde också: de båda ländernas premiär- och utrikesministrar möttes i Zürich och London i februari 1959. Även de två cypernledarna, Makarios och Kutchuk, deltog. Och äntligen nåddes en överenskommelse. Den 2 1 mars kunde Makarios återvända i triumf till huvudstaden Nicosia igen.

Så hade då striderna upphört – för denna gång. Men Cypern hade blivit en självständig stat – låt vara att effekten dröjde till april 1960 på grund av långsamheten hos den gemensamma kommission, som hade att utarbeta den nya statens konstitution. Eftersom tiden skulle komma att utvisa att just konstitutionen blev Cyperns akilleshäl., finns all anledning att gå in på huvudpunkterna här.

KOMMUNALT SJÄLVSTYRE

Det fastslogs att Cypern skulle vara en oberoende republik med grekiska och turkiska som officiella språk. Den exekutiva makten skulle utövas av en grekcypriotisk president och en turkcypriotisk vicepresident. Av dessas 20 ministrar skulle 7 vara grekcyprioter och 3 turkcyprioter – men ser här att antalet poster på högsta nivå ej svarar mot befolkningsfördelningen. Förhållandet är detsamma inom ”riksdagen”, där grekcyprioterna skulle ha 35 medlemmar och turkcyprioterna 15. En för framtiden avgörande punkt i konstitutionen var bestämmelsen, att det i de fem största städerna d. v. s. Nicosia, Limmassol, Famagusta. Larnaca och Pophos, skulle finnas separata grek- resp. turkcypriotiska styrelser. Det stadgades även – och här är en av huvudorsakerna till inbördeskriget – att presidenten och vicepresidenten skulle pröva huruvida denna lag skulle fortsätta att tillämpas och inte när den efter 4 år upphörde att gälla.

I fråga om krigsmakten stadgades att den skulle bestå av 2.000 man – 60 % grekcyprioter. Cyperns allians med Grekland och Turkiet skulle symboliseras med närvaro på Cypern av 960 resp. 650 nationella grekiska och turkiska styrkor. Britterna skulle få behålla – och gör så än i dag – två basområden på södra delen av ön, på Cypern finns alltså engelsk mark där engelska lagar gäller.

Man bestämde även hur den cypriotiska flaggan skulle se ut, en vit flagga med Cypern i grönt ovanför två olivkvistar. Varför denna vackra flagga så sällan ses på Cypern – den ersätts i regel av de nationalgrekiska och nationalturkiska flaggorna – skall beröras i nästa avsnitt.

Stig Barke

Cypern – ej för litet för att kunna leva

Gotlänningen 13/3 1967

Cypern blev själständigt den 16 augusti 1960. Cypern är ett litet land, men ingalunda för litet för att kunna leva. Farhågorna i denna riktning fanns dock, framför allt hos grekcyprioterna, redan från början, man tvivlade också på den nya konstitutionen på flera punkter. Farhågor och tvekan skymdes dock av det faktum att man nu skulle få regera sig själv för första gången i historien. När man så gick till premiärval i juli 1960 fick Makarios’ parti 30 av de 35 grekcypriotiska platserna, medan 5 gick till AKEL, kommunistpartiet. De 15 turkcypriotiska platserna, stödde allesammans dr. Kutchuk.

Makarios och Kutchuk är varandras motsatser, de nästan karaktären hos de kvicka grekerna respektive de långsammare, solida turkarna. Makarios är pigg, ståtlig, vältalig. Med ett drag av ironisk humor; Kutchuk är satt, en grov och allvarlig talare. Båda är starka och envisa män.

Det dröjde inte länge förrän de turkcypriotiska ministrarna vid olika överläggningar började känna sig förbigångna av grekcyprioterna, som de trodde resonerade om olika frågor sinsemellan på förhand. En bidragande orsak härtill var att turkcyprioterna, enligt Richard Stevens i, ”Cyprös, inte talade engelska lika gärna som grekcyprioterna utan hellre franska. De hade därför inte lika lätt att följa med i diskussionerna, där det ofta förekom skämt på, som turkcyprioterna trodde, deras bekostnad. Det var också svårt för grekcyprioterna, som aldrig regerat sig själva förut, att låta bli att utnyttja sin nya makt gentemot turkcyprioterna – de var ju i alla fall minst dubbelt så många i alla sammanhang.

ALLT TYDLIGARE SPRICKA

Ett stort misstag som grekcyprioterna gjorde var, enligt politiska bedömare, att visa sådan likgiltighet inför den turkiska fattigdomen. Ja, fattigdom kanske inte var rätta ordet. Men turkcyprioterna hade det dock sämre än grekcyprioterna. Och eftersom de var färre fick de mindre av kakan, d. v. s. fick det allt sämre. Så småningom klagade turkcyprioterna, med all rätt sannolikt, att grekcyprioterna inte behandlade som en jämbördig nationell kommun, utan närmast som en utländsk minoritet på en grekisk ö. grekcyprioterna å sin sida kände från början att Zürich-Londonavtalet var en dålig kompromiss, och misstänkte att turkcyprioterna skulle använda den som ett språngbräde mot separation. Så småningom kom oliktänkande fram i en mängd frågor: Utrikespolitik, arméfrågor, kommunalt självstyre eller ej, skattefrågor, vetorättfrågor. I fråga om arméproblemen kan nämnas att det inte dröjde länge förrän grek- och turkcyprioter började träna sina egna styrkor i smyg. En kontroversiell fråga var vidare om man av språk- och uniformsskäl skulle ha plutoner och kompanier av endera slaget eller blandade grek- och turkcypriotiska förband.

Den fråga som emellertid framför andra visade sprickan mellan grek- och turkcyprioter gällde självstyre eller ej för de olika befolkningsgrupperna i de fem största städerna. I slutet av 1962, när den dittills gällande lagen angående visst självstyre skulle förnyas, sade Makarios att detta var uteslutet. Allt skulle självfallet integreras. Turkcyprioterna var av motsatt uppfattning, visst självstyre skulle alltså förekomma, och en rad häftiga sammanträden hölls i frågan. Spänningen mellan grekcyprioter och turkcyprioter steg, snart gick det inte att lösa några frågor alls och i början av 1963 blev både Makarios och Kutchuk allt hårdare pressade av de sina. Yran över den nyvunna friheten började dämpas av de gamla tankarna på En(o)sis och separation. Och samtidigt försämrades inrikespolitiska händelser läget både i Grekland och Turkiet.

DE TRETTON PUNKTERNA

Mitt under dessa kriser – i november 1963 – föreslog Makarios med sin sedermera berömda ”tretton punkter” vissa ändringar och tillägg till konstitutionen. Här togs åter frågan om det kommunala självstyret upp och även andra frågor, vilka, om de gått igenom otvivelaktigt skulle ha givit turkcyprioterna ett sämre läge. Helt följdriktigt vägrade dessa därför fullständigt att gå med på dessa tretton punkter. Detta meddelades den 16 december. Dessvärre gjorde efterdyningarna efter mordet på president Kennedy världen blid för den altmer stegrande spänningen på medelhavsön, och fem dagar senare började striderna där igen efter en fred på drygt fyra år. Och vid jultiden 1963 var Cypern indraget i ett inbördeskrig, hundratals människor skulle få sätta livet till och landet var återigen centrum för en internationell kris.

Striderna började i Nicosia, huvudstaden, men spred sig även till andra delar av ön. Det var emellertid till huvudstaden som intresset i första hand knöts. Trots att man mycket snart nådde eldupphöröverenskommelse, samtidigt som principerna för en buffertzon mellan grek- och turkcyprioter i Nicosia accepterades, den sedermera så bekanta ”gröna linjen”.

Allt under det smärre strider fortsatte, skedde ideligen överläggningar på högsta nivå. Så småningom kom en konferens i London till stånd. Olika lösningar diskuterades, bl. a. – och det hävdades framför allt av president Makarios – den att Förenta Nationerna skulle ta hand om problemet. FN tog även upp frågan, och efter ett par veckors diskussion beslöt säkerhetsrådet den 4 mars d. v. s.  2 1/2 efter det striderna utbrutit, att man skulle sända fredsbevarande styrka till den unga republiken för en period av tre månader. U Thant satte 7.000 man som mål, varav britterna lovade att ställa 2.400 man till förfogande av de trupper, som redan fanns på ön. Förfrågan om bistånd skulle även utgå till Kanada, Irland och de skandinaviska länderna. Trots att denna fråga så äntligen syntes gå mot en lösning, hotade Turkiet med invasion den 13 mars. Säkerhetsrådet fördömde Turkiets hot, och dagen därpå flögs förtruppen till den kanadensiska styrkan till Cypern. Den följdes snart av nära 5.000 man från Sverige, Irland, Danmark och Finland. Den 27 mars 1964, för tre år sedan, övertog United Nations Force in Cyprus, UNFICYP, de fredsbevarande uppgifterna på ön – på begäran av Cyperns regering.

Därmed upphörde emellertid ingalunda stridigheterna. På olika platser på ön – främst där grekcyprioter och turkcyprioter bor blandade – har strid då och då blossat upp, mer eller mindre allvarligt. På det hela taget är dock läget i dag relativt lugnt på ytan, även om FN-styrkan måste göra dagliga ingripanden i olika former. Nästa avsnitt kommer att visa hur FN-förbandet, inte minst den svenska bataljonen inom UNFICYP, söker lösa de uppgifter, som den fått sig förlagd.

Stig Barke.

5000 FN-soldater självklar del av Cyperns landskapsbild

Gotlänningen 14/3 1967

I denna Cypernartikel – den sista i en serie om fem – får vi veta mer om själva ön samt om hur FN-soldater löser sina uppgifter.

UNFICYP, dvs FN:s fredsbevarande styrka på Cypern, har en civil och en militär del, lydande direkt under generalsekreteraren U Thant i New York. Det är den militära delen, f n under befäl av den finske generallöjtnanten Martola, som naturligtvis märks mest – man gömmer inte så lätt 5.000 blå baskrar och hjälmar på det lilla Cypern. FN-soldaterna utgör en självklar del av både stads- och landskapsbilden överallt på ön, likaväl som alla vita och ökenfärgade ”UN”-fordonen. Samarbetet med både grek- och turkcyprioter går på det hela taget mycket bra, cyprioten är nämligen mycket älskvärd, vänlig och gästfri.

UNDERBART KLIMAT

Cypern upptar en yta som är lika stor som Skånes eller tre gånger Gotlands. Den är den tredje i storlek i Medelhavet efter Sicilien och Sardinien, och avgränsas av en 780 km lång vacker kust. Att vattnet är badbart året runt gör det ju bara än mer tilldragande för en svensk, vattentemperaturen understiger sällan 15-16º C när det är som kallast, dvs i januari-februari. Under denna tid, ”vintern”, förekommer också en del regn – häftiga regn med stormar och åskväder i följe. Nätterna kan vara kalla, och i år har t o m frost uppträtt på en del ställen. Efter vintern kommer en kort och intensiv vår, varefter det är dags att skörda redan i maj. Och sedan kommer den heta sommaren som bränner sönder och torkar bort som varar till långt in i november. Då – när det är +40º i luften och +27º i vattnet i genomsnitt – då är det bra att ha bergen. Cypern består ju av en vidsträckt centralplatå, som i norr begränsas av en långsträckt bergskedja och i sydväst av ett bergmassiv, Troodosbergen, med en högsta höjd på 2.000 m. Här är det gott om snö på vintern medan det om sommaren bjuds på ett drägligare klimat än nere på slätten.

Det är på denna slätt som huvudstaden Nicosia ligger – 100.000 invånare – samt ett otal byar. Spridd bondgårdsbebyggelse saknas, allt är sammanfört till byarna. Dessa kan vara grekcypriotiska, turkcypriotiska eller blandade.  Det är i de blandade byarna som FN har de största problemen, liksom i städerna, som alla är blandade. De två städerna i den svenska zonen är Famagusta och Larnaca, som båda har en grekdel och en turkdel. Befolkningen håller sig i regel i sin del av samhällena, även om allmän kommunikation förekommer i viss utsträckning. På några platser, bl. a. i hamnen i Famagusta, arbetar t. ex. grek- och turkcyprioter sida vid sida. Men annars är det dåligt med sämjan – vilket ju är FN:s stora problem.

TRE UPPGIFTER

Ja, det är på detta Cypern som FN skall lösa i stort sett tre uppgifter, nämligen att förhindra strid, att bidra till upprätthållande av lag och ordning samt att bidra till återgång till normala förhållanden. Beträffande den första uppgiften måste man då först fråga sig: Hur uppstår strid? Ja, riskerna är som nämnts störst i de blandade samhällena. Orsakerna kan vara av de mest skiftande slag och det som i en normal värld på sin höjd skulle utlösa ett gräl, blir här en allvarlig incident. En getstöld, ett skott, ett hejdande på en väg – vad som helst kan göra att skaror av beväpnade samlas på förbluffande kort tid, de uppträder hotfullt, kanske grupperar sig och utför anfallsförberedelser. Det är då, eller rättare sagt innan dess, som FN skall vara där för att förhindra att strid uppstår. Det är det våra soldater gör varje timme på dygnet, antingen genom att vara grupperade i själva konfrontationsområdena eller genom som larmstyrkor snabbt ta sig ut till hotade områden. Här kommer våra svenska KP-bilar verkligen till sin rätt, de är verkligen imponerande när de kommer dundrande genom lerhusbyarna.

De båda övriga uppgifterna, att bidra till upprätthållande av lag och ordning samt till återgång till normala förhållanden är svårare att klart avgränsa. UNFICYP:s civila polis, varav vi har ett 40-tal man från Sverige, hjälper självfallet till med upprätthållande av lag och ordning och samarbetar därvid intimt både med den cypriotiska polisen och med militära enheter. I övrigt kan man väl sammanfattat säga, att problemen om möjligt skall lösas förhandlingsvägen. De militära och civila representanterna på olika nivåer inom UNFICYP träffar – regelbundet eller när behov föreligger – representanter för grekcyprioter och turkcyprioter på motsvarande nivåer.

MAN TRIVS I FÄLT

Den svenska styrkan har fått hela östra och sydöstra delen av Cypern på sin lott. Inom detta område (som är lika stort som Gotland och med 175.000 invånare) skall vi lösa de uppgifter som nämnts ovan. Styrkan består, förutom av de 40 poliserna, av en 600-mannabataljon. Chef för bataljonen är FN-översten Bertil Stjernfelt, som för några år sedan var stabschef vid kustartilleriet i Fårösund.

De viktigaste förbanden inom bataljonen är de tre skyttekompanierna, som gör ”jobbet på fältet”. De består vardera av ett 150-tal man och är helt bilburna, bl. a. med hjälp av KP-bilarna. Kompanierna är i regel mycket utspridda. Större delen av kompanierna är grupperade i f. d. brittiska camper, där förläggningar, matsalar, expeditioner o. s. v. är inrymda i halvcirkelformade plåthyddor. Men många av soldaterna, i regel två plutoner på varje kompani, tjänstgör långt från denna camp. De utför patrulluppdrag eller är grupperade på OP (Observation Posts) inom känsliga områden. Från dessa OP utförs bl. a. bevakning mot grek och turkcypriotiska ställningar, samt tillses att lugn råder inom området och att träffade överenskommelser följs. Soldaterna bor i tält vid sin OP, får maten utkörd med bil från koktrossen på campen, han har sin fritid vid OP:n etc. Efter ett par veckor sker omgruppering, så att ingen blir kvar för länge på samma plats. Om de trivs? Ja, utan undantag tycker soldaterna att det är mycket roligare på OP än på campen. Det blir alltså långtifrån så goda möjligheter att gå på barer i Famagusta som det angavs i ett TV-program i februari.

FRAMTIDEN OVISS

Många frågar sig naturligtvis hur länge FN kommer att bli kvar på Cypern. Ja, det går inte att besvara den frågan med någon större säkerhet. Vad vi vet är att FN:s mandat förlängts till 26 juni i år. Detta innebär för svenskt vidkommande att nuvarande bataljon kommer att avlösas av en ny i april. Chef för denna blir f. ö. FN-översten Hermansson, som var kapten på dåvarande VII. Milo i Visby några år på 50-talet. Men hur läget efter mandattidens utgång utvecklas är svårt att säga. F. n. inträffar så många incidenter dagligen att FN inte torde kunna dra sig ur utan att ytterligare överenskommelser på högsta nivå träffas. En urdragning nu skulle kunna medföra att inbördeskriget blossade upp igen. Och med tanke på att cypriotiska polisen enligt Makarios skall utökas och förses med tjeckiska vapen, skulle bilden i så fall bli ännu mer komplicerad denna gång.

Alldeles oavsett hur framtiden kommer att bli skall det dock bli av stort intresse – och alldeles särskilt hög grad för den som haft förmånen att tjänstgöra här – i vilken gestalt den klär Cypern. Och alla tusentals svenskar som tjänat FN på Cypern önskar verkligen innerligt att man snart finner en lösning, som återigen ger fred åt folken på denna vackra Medelhavsö. Då vill vi komma tillbaka som turister, vi vill besöka borgar, slott och kloster från en svunnen tid och vi vill sitta på bykaféet under lättjans träd.

Gotlandsgrabb var bäst i landsomfattande kurs

Gotlänningen 15/3 1967

Några av de duktiga visbygrabbarna ses här i lektionsrummet på A 7.

Lars-Göran Ericsson, Visby, var bland de flygpojkar, som för en tid sedan var i Hemavan på kurs. Han belade där första plats i en flygkurs för ynglingar från hela landet. Även i fjol var det en gotlänning som var bäst i hela landet just på den kursen.

Kursen i Norrland var en 36-timmarskurs i bl. a. fälttjänst och det 16-tal ynglingar som deltog från Gotland håller på med en kurs här hemma i Visby, vari norrlandskursen ingår.

- Syftet med kursen är att pojkarna skall få en militär fostran, omtalar kursens ledare sergeant Bert Dahlberg, vi håller på i 66 timmar under vinterhalvåret och ynglingarna får då en inblick i luftbevakningen. En eller två kvällar i veckan håller man på i en av A 7:s lektionssalar och lär sig hyfs i uniform.

Grabbarna är i åldern 15–18 och tycker det är både roligt och intressant att komma i kontakt med militärlivet på detta sätt.

HÄRDANDE FJÄLLIV FÖR A7-KONSTAPLAR

Gotlänningen 18/3 1967

    

Konstaplarna Flodin, Olsson och Klinga för motormarsch till fjällvärlden. Inom det närmaste dygnet skall bilarna rulla 80 mil.

Svåråkta skidor

Barnviseförfattaren har rätt!

Ni vet den där texten!

”Ack nu är det vinter och skidan den slinter…”

Åtminstone tycker 40 A 7-konstaplar så efter tre veckor i de jämtländska fjällen i Vallbo-trakten. Fjällvistelsen ingår som ett led i utbildningen för underofficersaspiranterna och att denna förläggs till Vallbo är numera en tradition. Högsta chef för truppen var – som vanligt – kapten Lennart Forsberg.
Vad gav då denna utbildning för erfarenheter?

För det första står det helt klart att vi sörlänningar skulle få ganska svårt att försvara vårt land om vi är tvungna att göra förflyttningarna med skidor. Kungens skidor är svåråkta. Det går väl bra så länge marken är slät, men det behövs inte några stora backar för att stjälpa en A 7-konstapel, och att slåss mot en fiende i en hög på marken med skidor och stavar över sig ger ju genast ett handikapp. Men ett par månader till i fjällen hade nog minskat detta handikapp, för i slutet av vistelsen kunde en hel del göra hopp och stämsvängar i branterna.

Hårt men tjusigt

     

Under turerna på fjället uppträdde vi så fältmässigt som möjligt. Konstapel Olsson visar här ryggpackningens storlek.

Utbildningen i fjällen uppskattades onekligen av truppen. Det var en härlig omväxling och avkoppling till den slentrianmässiga och ofta psykeförstörande ”harvningen” på kaserngården.

Men tro för all del inte att fjällvistelsen var en dans på rosor i alla stycken. Otvivelaktigt var denna period den mest fysiskt ansträngande hittills under militärtiden. Och bättre blev det inte av att alla var ordentligt mörbultade de första dagarna efter de vådliga vurporna i backarna. Dessbättre noterades dock inga brutna ben denna gång. Konstaplarna fick onekligen stor aktualitet för den devis som de präglat under sin militärtid ”Hårt, men tjusigt!” inte minst gäller det den 10-mannapatrull som under ledning av rustmästare Eric Lindhe fullbordades en fyra dagars marsch på kalfjället i full storm. Av de fyra patrullerna som startade såg tre det för kort att förkorta detta mandomsprov – och det skall patrullcheferna inte klandras för det.

Blåslagen fjällreporter:

Hans E. Andersson

Överste Hjukström anmäld till MO för att bedriva politisk propaganda

Gotlands Allehanda 20/4 1967

”Personliga åsikter inför repsoldater”

Chefen för Gotlands regemente, överste Gerhard Hjukström, har av vpl sergeanten Berndt von Corswant anmälts till MO för partipolitisk propaganda. Enligt anmälaren var ett helt kompani repsoldater beordrade att lyssna till en politisk orientering av översten som var en enda lång partipolitisk plädering för mera pengar till försvarsmakten.

Lördagen den 15 april gav översten i tjänsten en militärpolitisk orientering som var en enda lång partipolitisk plädering för mera pengar till försvarsmakten, hävdar von Corswant. Under en och en halv timme kritiserade han i indignerad ton den socialdemokratiska regeringens förslag till minskning av försvarsutgifterna.

Översten sade att penninganslagen till försvaret tidigare ökat år från år i en logisk och rimlig takt.
− Varje avvikelse från den nivå som rekommenderas av högern får negativa, ja katastrofala verkningar för försvaret, sade översten. Han hoppades också att det snart skulle komma en förändringens vind över landet.
− Denna information är viktig så att ni enskilda soldater får veta hur det i själva verket ligger till och hur ni skall ställa er, fortsatte översten.

Översten tog också utrikespolitiskt klar ställning. – Det vet ju alla att om man hade fria val i Sovjetunionen så skulle det se annorlunda ut där, sade han.

Ett kompani repsoldater var beordrade att lyssna, anmärker von Corswant. Reaktionen blev stor. Han framhåller att han själv är helt politiskt obunden. Han vill bara föra fram frågan om det kan anses fullt i sin ordning att en regementschef i officiell tjänsteutövning kritiserar sitt lands regering och utövar öppen partipropaganda, eller om det kan anses korrekt att framföra personliga åsikter inför ett kompani som är kommenderat att lyssna och som inte ens bereds tillfälle att ställa frågor.

Grova förvrängningar, säger översten

  

Anmäls. Överste Hjukström säger att det mesta i anmälan är grova förvrängningar.		Anmäler. Berndt von Corswant anser att MO bör granska överstens sätt att tala.

− Det mesta som säges i skrivelsen är grova förändringar eller ren osanning, säger överste Hjukström till Allehanda. De 1 ½ timmarna använde jag huvudsakligen till att klara ut bakgrunden till repetitionsutbildningen och förbandets uppgift samt att belysa det militärpolitiska läget framförallt ur ett säkerhetspolitiskt långtidsperspektiv. Under en mindre del av tiden redogjorde jag för läget i försvarsfrågan från strängt sakliga utgångspunkter.
Någon kritik mot regeringen eller mot något parti har jag icke riktat. Jag redogjorde dels för försvarskostnaderna och försvarets utveckling under efterkrigstiden, vidare dagens budgetläge, och de utredningsalternativ som de olika partierna via försvarskommittén lämnat ÖB.

Jag framhåller vidare, att en större nedprutning av försvarsanslagen på längre sikt självklart måste få en betydande inverkan på försvarskraften och angav därvid att ju mera försvarskostnaderna pressas ned desto större skulle självfallet de negativa konsekvenserna bli.
Jag gick därvid något in på de motiv som redovisats i detta sammanhang: de ekonomiska och de säkerhetspolitiska. Jag har icke kritiserat regeringen. Jag har tvärtom framhållit de mycket starka ekonomiska skäl som ligger bakom nuvarande begränsningar av försvarsanslagen. Jag har icke talat om katastrofala verkningar. Jag har däremot sagt, att en större, långsiktig begränsning självfallet måste få betydande negativa konsekvenser för försvarets relativa styrka.

Vidare har jag icke nämnt något om fria val i Sovjetunionen eller gjort något utrikespolitiskt ställningstagande. Ej heller har jag talat något om en ”förändringens vind” över vårt land. Däremot har jag sagt, att försvarsfrågan är viktig för alla medborgare och att de som nu har att utreda och fatta beslut i försvarsfrågan både på militär och politisk sida står inför en ansvarsfull och vansklig uppgift, säger överste Hjukström.

Arméchefen: ÖVERSTENS TAL VAR EJ POLITISKT

Gotlänningen 23/4 1967

STOCKHOLM (TT) Arméchefen finner det inte styrkt att överste Gerhard Hjukström vid Gotlands regemente kritiserade regeringen eller utövade partipropaganda när han den 15 april gav ett förband repetitionsövande värnpliktiga en redogörelse för de olika alternativen till försvarsbudget.
I en MO-anmälan från en värnpliktig sergeant har översten klandrats för högerpropaganda i sammanhanget.

Det kan enligt arméchefens mening inte anses olämpligt att försvarsupplysningen omfattar försvarsutredningens direktiv och det beräknade utfallet av de olika förslagen.

Att de politiska partierna i utredningen lagt fram olika förslag till direktiv och försvarsfrågan allmänt debatteras gör det angeläget att krigsmaktens personal får en sakkunnig och allsidig information i saken, framhåller arméchefen.

Utredningen visar att överste Hjukströms upplysning var saklig och objektiv. Det kan visserligen inte uteslutas att han gett uttryck för uppfattningen att en sänkning av försvarsanslagen vore betänkligt från försvarssynpunkt. Ingenting tyder dock på att anförandet i den delen haft karaktären av partipolitisk propaganda eller i övrigt en olämplig utformning, finner arméchefen.

Gotlänningar lärde skydd mot atombomb, gas och napalm

Gotlänningen 25/4 1967

- Av P O SOLLERMAN -

Under veckohelgen har ett flertal civilmilitära förband bedrivit övningar runt på Gotland. På P 18:s skyddsövningsfält hade FBU samlat ett 60-tal intresserade åskådare ur olika föreningar och kårer från ön för att förevisa och tillämpa de skyddsmedel som i dag finns tillgängliga för ABC-stridsmedel.

Väl övervakade av öfu. Larsson övar sig här några av deltagarna med släckning av napalmbrand.

På P 18:s ABC-fält söder om regementet hade Gotlands FBU förberett en övning med stationssystem för att visa olika moment inom skyddsramen i modern krigsföring, d. v. s. atom resp. gaskrigföring. Hur den bedrivs och hur man bär sig åt för att skydda sig mot dessa stridsmedel visades i en film som introduktion till dagens förevisningsövning.

- Det är allmänt känt att atom- och gasstridsmedel tillhör de mest sataniska stridsmedlen i modern tid. Det kan utan resonemang understrykas att detta rykte talar sanning, men det finns både botemedel och skyddsåtgärder att vidtaga för att minska eller rent av ta udden av verkningarna efter ett anfall med detta stridsmedel. Med de orden inledde övningsledaren kapten Henry Larsson dagens FBU-övning i skyddstjänst.

BLI VAN MED GASMASKEN

Vid första stationen för tillämpning av förut förevisade skyddsåtgärder instruerades åskådarna i personligt skydd. Ett av sätten att skydda sig mot radioaktivt stoff och gas är den obligatoriska skyddsmasken, som varje soldat och civilmilitär är utrustad med. Konsten att snabbt bli ”vän” med sin skyddsmask blev föremål för en noggrann muntlig instruktion och därefter tillämpades övningen. Deltagarna fick pröva ut och öva sig tills varje man noga kunde knepen.

Vid stationen för brandskydd väntade öfu Bror Larsson med en fördigdukad brandskyddslektion. Hur släcka en napalmbrinnande kamrat? Denna frågan var efter brandskyddsövningen mycket lätt att besvara. I detalj, moment för moment, i sakta och välinformerade ordalag blev deltagarna informerade om sättet att snabbt släcka och efterbehandla den brandskadade, en intressant och lärorik övning.

EFTERLÄNGTAD STATION

Efter en hel förmiddag bland eld, gas och atom började magen ge sig tillkänna. Även mot detta finns det botemedel: När FBU övar blir det ordentligt även på underhållssidan. I en liten dunge, väl i flygskydd, hade några duktiga underhållslottor upprättat kokplats. Bullar och kaffe, saft och andra godsaker serverades till tonerna av en trevlig spelande transistor. Att det smakade gott är väl inte att betvivla då man på varje skuggfri plats, skönt utsträckta i gräset, såg lottor och hemvärnare omsvärmade av de allra yngsta deltagarna – rödakorsarna.

En nöjd och belåten liten röda korsare. Ann-Katrin Wass njuter i solskenet över en kopp kaffe och en stor ”kommisbulle”.

VIKTIG DETALJ I SKYDDSTJÄNSTEN

Vem förutom rödakorsarna tänker på sjukvårdsdetaljen? Att denna är av yttersta vikt poängterade övningsledaren på stationen öfu K. O. Ahlsten med eftertryck. Konstgjord andning medelst mun mot mun-metoden övades på en docka, första förband och tryckförband blev föremål för intensiv övning där deltagarna med liv och lust gick in för uppgiften, att lära sig så mycket som möjligt på den korta tid som var till förfogande.

På ytterligare några platser på ön förekom det övningar i FBU-regi. På södra Gotland var det avslutning på en taktikkurs ledd av kapten Thernlund. På P 18:s skjutbana på pistol återfanns öfu S. O. Larsson med ett tiotal intresserade lottor med pistol i hand och på garageplanövade 30 unga FMCK:are under öfu Kurt Nysells ledning. I sanningens namn en ”packad” dag för FBU.

Klinteflickan Dana Björkvist (sic)  blev första ”provdocka” för öfu. Ahlsten vid stationen för sjukvårdstjänst. Fr. Björkvist är organiserad flyglotta i Klintehamnskåren.

FBU ÖVAR VARJE SÖNDAG

Efter avslutade övningar fick GT en intervju med en stressad FBU-hövding, kapten Bengt Ahrnfeldt.

- Är det vanligt att det förekommer en sådan intensiv civilmilitär aktivitet som denna söndag har uppvisat?

- Ja, det är vanligt. FBU, som i runt tal har 300 medlemmar, bedriver övningar så gott som varje söndag, året runt. Intresset för frivillig befälsövning är mycket stort på Gotland och jag tror att just gotlänningarna är särskilt måna om att försvara sig och sin ö. Vi inom FBU är naturligtvis mycket glada och stolta över att ha sådana kamrater.

- Finns det militär personal som på sin fritid ägnar sig åt övningar i FBU:s regi.

- Ja, den fast anställda personalen visar ett mycket stort intresse att undervisa deltagare och föreningsfolk inom försvarets civila organisationer. Det är tack vare dessa befäl som t. ex. dagens övning gick att genomföra.

- Vad står närmast på FBU-programmet inför den kommande sommaren?

- Vi har nu att förbereda sommarens stora FBU-läger på Fårö. Det är en av de största sammanhängande övningarna vi arrangerar. Vi har där inte bara att tänka på vårt frivilliga befäl utan även på deras familjer som också är välkomna, slutar en nöjd FBU-chef.

Taktikkurs satte stopp för invation (sic) av ön

Gotlänningen 25/4 1967

Under söndagen (23/4 1967) avslutades en av Gotlands FBU anordnad taktikkurs, som pågått sedan den 6 mars med lektioner på P 18 med 3–4 timmar varje vecka. Lärare har varit kapten Folke Thernlund på militärkommandostaben och som på ett synnerligen levande sätt låtit eleverna vara med om en snabbmobilisering av ett pansarskyttekompani samt klargjort åtgärder och förhållande som särskilt förknippats med händelseförloppet.

Med stor inlevelse har han även klargjort samarbetet med artilleri, värnförband och hemvärn. Efter redogörelse för vapen och amtillgång samt beväpningens möjligheter för de olika möjligheterna övergick kapten Thernlund att skissera upp ett invasionsföretag mot vissa delar av vår ö. Kursdeltagarna, som hade olika befattningar inom de förut uppräknade enheterna, fördelades på fyra studiegrupper, fick olika uppgifter att lösa med det uppskisserade invasionsföretaget, men huvuduppgiften var att lösa kompanichefens åtgärder för att snabbast möjligt leda pansarskyttekompaniet till motanfall och kasta fienden tillbaka i havet.

Söndagens övning var att klara ut förbindelsevägar och framryckningsmöjligheter i det aktuella kustområdet. Bit för bit ledde kapten Thernlund kursdeltagarna in på de olika motåtgärder som måste vidtagas samt lät deltagarna genom diskussion komma fram till acceptabla lösningar.

Vid avslutningen som företogs ”i busken” framfördes från deltagarna lovord och tack till kapten Thernlundför hans synnerligen skickliga sätt att fånga med sig de olika vapenslagsintressenterna till en gemensam huvuduppgift – att avvisa och förinta en eventuell fiende från vår ö och våra kuster.

ANFALL I KAPPELSHAMN

Gotlands Allehanda 26/4 1967

Det har krigats på norra Gotland i ett par dagar och på tisdagen utsattes Kappelshamn för anfall från sjön. Det var kustartillerister från KA 3 som var anfallare och på bilden ses soldaterna storma iland för att inta ställningar.

Det har varit kallt i natt, tyckte försvararna. – Det här är toppen, tyckte anfallarna. Så lät det bland repsoldaterna ur armén resp. årsklassen ur 2. batteriet på KA 3. På tisdagsmorgonen anföll en fientlig landsättingsstyrka befästningarna runt omkring Kappelshamn. Kriget på norra Gotland blir allt hårdare och försvarsstyrkorna tvingas att dra sig alltmer norrut där man gör en kraftsamling.

Gårdagens anfall gjordes av årsklassen från KA 3. Anfallet gjordes med fyra båtar som markerade en stor fientlig landstigningsflotta. Landsättningen skulle ske vid Storugns, men stark eld av försvararna gjorde att styrkan avvisades och i stället landsteg i Kappelshamn, där den anföll och tog en befästning. Allt enligt planerna!

Det sköts friskt från båda håll och speciellt övningsledaren, överste Lyth, var mycket nöjd med sina kustartillerister som, trots ganska lite övning, uppträdde fullt fältmässigt. Även försvararna skötte sig, de behövde röra sig efter kylan de sista nätterna.

Fienden har tryckt på allt mer och försvarsstyrkan har dragit sig tillbaka och gjort en kraftsamling på en linje omkring Storungs−Rute där slutanfallet skall ske tidigt i dag på morgonen. Kl. 08.00 i dag avbrytes övningen, som haft till uppgift att öva förbanden i terräng under samverkan med kustartilleristridskrafter.

Gårdagens landstigning åsågs av bl. a. generalmajor Brandberg, som följde landstigningen och det efterföljande anfallet.

Militärkommandochefen försvarar Hjukströmtal

Gotlänningen 28/4 1967

I yttrande till MO i anledning av vpl sergeanten Berndt von Corswant anmälan mot överste Gerhard Hjukström för politisk propaganda vid en försvarsorientering, framhåller militärkommandochefen generalmajor K. G. Brandberg att Hjukström enligt hans mening i vad gäller orienteringens anordnande och uppläggning handlat i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Hans uppriktiga avsikt har därvid varit att vara saklig och objektiv, varför hans framställningssätt inte synes ge anledning till någon erinran.

Generalen har hört översten själv, kompanichefen, de fyra i tjänst varande plutoncheferna samt fem värnpliktiga som slumpvis utlottats ur fältstamrullan.

Det underlag som Hjukström utnyttjat för sin genomgång har till övervägande del varit från försvarsstaben och arméstaben utsänt material. Från Hjukströms synpunkt sett har det i detta sammanhang varit naturligt att i stora drag påvisa konsekvenserna av minskade försvarsanslag. Han har emellertid jämväl talat om nödvändigheten av besparingar med hänsyn till det ekonomiska läget.

Åhörarna synes ha uppfattat denna del av genomgången på olika sätt, dels såsom varande ”på för högt plan” dels såsom ”onödigt” (”inget nytt”). Detta torde bero på vilken tidigare insikt i frågorna, som vederbörande haft. Flertalet av åhörarna synes icke ha reagerat sig mot ton eller saklighet i framställningen.

von Corswants uppgifter att Hjukström talat i indignerad eller hätsk ton och att han kritiserat regeringen, har ingen av de hörde verifierat. Det föreligger nyanser i bedömningen av huruvida framställningen på vissa punkter kunnat anses som politiska ställningstaganden eller ej.

111 ”repgubbar” skriver till MO och begär ny utredning om talet på P 18

Gotlänningen 3/5 1967

Ytterligare en skrivelse – undertecknad av 111 värnpliktiga repgubbar – har sänts till MO med anledning av P 18-överstens utrikespolitiska orientering inför en trupp vid regementet. De 111 vänder sig med den utredning och det yttrande till MO som gjorts av generalmajor K. G. Brandberg.

I skrivelsen heter det bl. a.:
”MO har genom general Brandberg på kompaniet slumpmässigt valt 5 personer av 250 närvarande repinkallade värnpliktiga. Vi anser att detta antal inte står i proportion till antalet intervjuade plutonchefer och stamanställda.”

De 111 påpekar att – att enligt generalens uppgifter i gotlandspressen – ett stort antal officerare (har) hörts i ärendet och man ifrågasätter nu dessa officerares objektivitet. ”Ärendet gäller ju dessa officerares chef och intervjun görs av en general, framhåller de värnpliktiga i sin skrivelse.

De 111 repgubbarna avslutar skrivelsen till MO med följande:

”Flertalet av de 250 värnpliktiga var upprörda över överste Hjukströms politiskt färgade föredrag och framförande av personliga åsikter inför kommenderad trupp. I den fortsatta utredningen kräver vi att denna skrivelse skall beaktas”.

Fria ord. ”REPGUBBARNAS” BREV TILL MO: ”Generalen hörde bara fem av 250!”

Gotlänningen 3/5 1967

Min MO-anmälan mot överste Gerhard Hjukström för öppen högerpropaganda vid en försvarsorientering inför kommenderad trupp den 15 april har uppfordrat militärkommandochefen, generalmajor K. G. Brandberg till ett yttrande till MO.

Innehållet i generalens yttrande presenterades i Gotlands Tidningar den 28 april under rubriken ”Militärkommandochefen försvarar Hjukström”. Artikeln var ett refererande av vad Gotlands Allehanda dagen innan presenterat under rubriken ”Överstens orientering ’saklig och objektiv’, säger generalen”.

Generalen hade hört översten själv, kompanichefen, de fyra i tjänst varande plutoncheferna samt fem värnpliktiga som slumpvis utlottats ur fältstamrullan. Generalen kommer fram till att ”Flertalet av åhörarna synes icke ha reagerat vare sig emot ton eller saklighet i framställningen”.

Jag vill för den objektiva bedömningens skull bara påpeka att det gått också en annan skrivelse i ärendet till MO. Jag fick kännedom om den först sedan den var ett faktum, och jag har fått en fotostatkopia av den – med hela den långa raden undertecknare. Skrivelsen lyder:

”Till Militieombudsmannen.

Med anledning av den utredning som pågår om överste Gerhard Hjukströms utrikespolitiska orientering den 15 april och general Brandbergs uttalande i Gotlands Allehanda den 27 april anser vi denna skrivelse motiverad av två skäl:
1. MO har genom general Brandberg på kompaniet slumpmässigt valt 5 personer av 250 närvarande repinkallade värnpliktiga. Vi anser att detta antal inte står i proportion till antalet intervjuade plutonchefer och stamanställda.
2. General Brandberg har i Gotlands Allehanda den 27 april uttalat att översten ej brutit mot gällande bestämmelser. I tidningen framgår att att stort antal officerare hörts. Vi anser att deras objektivitet måste ifrågasättas när ärendet gäller dessa officerares chef och intervjun görs av en general.
Flertalet av de 250 värnpliktiga var upprörda över överste Hjukströms politiskt färgade föredrag och framförande av personliga åsikter inför kommenderad trupp. I den fortsatta utredningen kräver vi att denna skrivelse skall beaktas.

Visby den 28 april 1967.”

Denna skrivelse är undertecknad av 111 (etthundraelva) värnpliktiga repgubbar. Ingen av undertecknarna har generals grad. Men samtliga har fördelen att de, i motsats till general Brandberg, var närvarande och hörde vad överste Hjukström faktiskt sa i Exhuset.

Berndt von Corswant

P 18-soldater lagar mat

Gotlänningen 3/5 1967

På hemtekniska skolan går det livligt till på fredagskvällarna. Där är det nämligen en grupp pojkar, värnpliktiga på P 18, som med hushållslärare Kerstin Levin som lärare lär sig laga mat, baka m. m.

Kursen ingår i den serie med äktenskapsskolor m. m., som anordnas av IOGT:s kvinnoråd och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet.

För närvarande är det två äktenskapsskolor och en matlagningskurs igång för P 18-soldater och en äktenskapsskola på KA 3. En äktenskapsskola för Lv 2 har nyligen avslutats och om någon vecka slutar en äktenskapsskola för civila ungdomar i Visby.

Fanjunkare åtalas för att han misshandlat arrestant

Gotlänningen 3/5 1967

- Jag är värnpliktig och ingen skurkäring. Även om jag just nu är arrestant så vidhåller jag detta.

En fanjunkare på P 18 hade annan åsikt. Skurkäring eller inte så skulle arresten skuras efter arrestanten och det skulle utföras av denne personligen. Men den värnpliktige var ståndaktig och vidhöll sin position trots att fanjunkaren visade brickan som stärkte hans väbelvärdighet. Någon skurning blev det inte. Då rann sinnet på fanjunkaren, han riktade ett slag i nacken på den andre som nu anmält honom. Inom kort står fanjunkaren åtalad för våld mot krigsman.

- Det är lögn alltsammans, säger den åtalade fanjunkaren. Jag framhöll för arrestanten att på 27 år aldrig träffat på en arrestant som vägrat utföra det jag befallt men jag har inte slagit honom.

Arrestanten vidhåller sina uppgifter, fanjunkaren har slagit honom i nacken så han var öm både länge och väl.

Nu får ”repgubbarna” svar av sin general

Gotlänningen 5/5 1967

Nu kommer chefen för Gotlands militärkommando, general K. G. Brandberg, med sitt svar till de 111 ”repgubbarna2 som i en skrivelse till MO kritiserat hans utredning. När det gäller överste Gerhard Hjukströms numera riksbekanta tal i Exhuset inför en kommenderad trupp. Efteråt MO-anmäldes översten för att ha hållit ett högerpolitiskt färgat tal.

General Brandberg framhåller i en presskommuniké – återgiven på sista sidan i dagens tidning – att han inte gjort några uttalanden för pressen rörande utredningen.

Här kommer general Brandbergs svar:

  
− JAG HAR INTE SAGT NÅGOT TILL PRESSEN!
I insändare till de gotländska tidningarna den 3 dennes kungör hr Berndt von Corswant en skrivelse till MO från ett antal värnpliktiga vid det repetitionsövningsförband där von Corswant tjänstgjort.

Enär insändarna med däri intagen skrivelse berör själva utredningsförfarandet och därpå följande pressreferat får jag meddela följande.
 
1. Jag har icke gjort några uttalanden rörande utredningen för tidningarna. Gotlands Allehanda har på därom gjord framställan fått ta del av vid militärkommandostaben befintligt konceptexemplar av den insända utredningen. Referat och rubriksättning får stå helt för tidningarnas egen räkning.
2. Militärkommandochefen har fått MO:s uppdrag att verkställa utredning och inkomma med yttrande, sålunda har hr von Corswants anmälan ej såsom han anger ”uppfordrat militärkommandochefen” till yttrande. MO gav inga direktiv för hur utredningen skulle göras.
3. Jag beslöt att påbörja utredningen på så sätt, att en officer vid militärkommandostaben skulle höra förutom överste Hjukström, mot vilken von Corswants anmälan var riktad, chefen för det aktuella förbandet (aktiv underofficer), fyra plutonchefer, (en reservofficer, två värnpliktiga fänrikar, en värnpliktig sergeant) samt några slumpvis utvalda övriga värnpliktiga. Vittne vid detta hörande var hela tiden en ur förbandet slumpvis utvald värnpliktig. Sammanlagt hördes på så sätt inom förbandet i aktiv underofficer, 1 reservofficer och 3 värnpliktiga, av dessa senare tre tjänstgörande som plutonchefer.
4. Sedan jag tagit del av det utredningsmaterial som på ovan angivet sätt kom fram, bedömde jag, att jag hade tillräckligt underlag för mitt yttrande till MO. Hade så icke varit fallet hade jag givetvis haft möjlighet låta höra ytterligare personal ur förbandet.
5. Huruvida utredningen jämte mitt under ämbetsmannaansvar avgivna yttrande är tillfyllest för MO bedömning är uteslutande MO:s sak att avgöra.

K. G. Brandberg

Militärkommandochef

Huka er - gubbarna har just laddat om

Gotlänningen 5/5 1967

- Av Carin Häglund -

En hemvärnsgubbe klagar inte på vädret även om det spöregnar. Vädret i går var med andra ord helt fältmässigt även om en och annan hemvärnare svor för sig själv över blötan när ingen hörde. ”Kulsprutegubbarna” inom varje hemvärnsområde var samlade till Tofta skjutfält för den årligen återkommande kulsprutetävlingen. Endre vann två av de tre klasserna med förkrossande överlägsenhet med Stånga på andra plats.

Under fältmässiga förhållanden d. v. s. sämsta tänkbara väder tävlade i går ”kulsprutegubbarna” från varje hemvärnsområde på Blåhäll som i går bort heta Blåshäll. Endre vann överlägset med 505 poäng. Några hemvärnsgubbar är här klara för beskjutning av framryckande fiende.

Nu skall det dock till de övriga gruppernas försvar – c:a 20 deltog – sägas att de fick förmånen att skjuta när ovädersmolnen skingrats fram på eftermiddagen fick en favör gentemot de som sköt när vädret var som värst. Sikten var sämre på förmiddagen och det var ruggigt på alla sätt och vis för gubbarna där de låg och kröp i lervällingen. Enligt kapten Ture Dahlgren vilken som vanligt ledde övningen, så syntes detta i resultatlistan. De som … himlen ljusnat fick … resultat.

Övningen var uppdelat i tre moment – skolskjutning, stridsskjutning och materielkännedom. Endre vann överlägset med 203 poäng på skolskjutningen och 242 på stridsskjutningen. Stånga som kom närmast fick 196 poäng på skolskyttet och 196 i stridsskjutningen. Stånga lyckades också bli bäst i materielkännedom med 85 poäng. Att sedan Lärbro kom trea förvånade väl ingen men att Gammelgarn lyckades placera sig på fjärde plats betraktades som en fin prestation av en liten socken.

105 hemvärnare ställde upp i det regniga vädret, det bör tilläggas att tävlingen endast avser kulspruteskyttarna inom varje hemvärnsområde. Kapten Dahlgren var mycket nöjd med deltagarnas prestationer.

Resultat:  1) Endre 505 poäng, 2) Stånga 450, 3) Lärbro, 394, 4) Gammelgarn 367, 5) Hangvar 355, 6) Vamlingbo 333, 7) Fårö 331, 8)

Visby till kungs för armémusiken

Gotlänningen 5/5 1967

För att försöka få behålla militärmusikkåren i Visby – som enligt Konsertbyråutredningen bör läggas ner och ersättas med hitresande orkestrar från fastlandet – har en rad företrädare för musiklivet på Gotland inlämnat en skrivelsetill stadsfullmäktige i Visby stad. Drätselkammaren har snabbehandlat ärendet och föreslår stadsfullmäktige att göra ett uttalande till chefen för ecklesiastikdepartementet om att Gotland skall få behålla sim militärmusikkår.

Det är rektorn vid Visby musikskola, Riber Mosell, dirigent för Visby konsertförening, Robert Sjölin, domkyrkoorganisten Albert Sjögren och ordföranden i Musikaliska Sällskapet i Visby, S. E. Westerlund, som undertecknat skrivelsen till Visby stad. De skriver bl. a. : ”Ett indragande av militärmusikkåren skulle medföra närmast förödande verkningar för det lokala musiklivet på Gotland.”

Uttalandet i ärendet har också gjorts av länsbibliotekarie Ochsner och styrelsens för Visby stifts kyrkomusikerförening. Bibliotekarie Ochsner befarar i sin skrivelse att åhörareintresset skulle sjunka hos gotlänningarna om musikkåren om musikkåren försvann. Det skulle betyda en successiv minskning av musikarrangemangen ”tills endast fåglarna står för det spontana musicerandet på ön.”

Drätselkammaren föreslår stadsfullmäktige följande uttalande till ecklesiastikministern:

”Stadsfullmäktige i Visby instämma i de synpunkter, som i vidlagda skrivelser och promemoria framförts av företrädare för musiklivet i Visby.

Det skulle med all säkerhet, så som framkommer i handlingarna, få förödande verkningar för musiklivet i staden och på ön – stommen i öns musikliv – skulle indragas.

Stadsfullmäktige vädjar därför enträget till chefen för ecklesiastikdepartementet att vid bedömning av ärendet de anförda synpunkterna av ärendet de anförda synpunkterna och argumenten beaktas och att sålunda utredningens förslag – vad gäller indragningen av armémusikkåren på Gotland -  ej måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts proposition.”

Stadsfullmäktige behandlar ärendet på tisdag.

Kasserat populärt på P 18

Gotlänningen 23/5 1967

Bilkårister från hela landet lär terrängfordon på Gotland

Gotlänningen 31/5 1967

- Av Johannes Gardell –

En central lägerkurs för bilkårister pågår nu som bäst här på ön, med förläggning vid Flyglottaskolan i Bunge. Kursen har 25 deltagare och alla kommer från fastlandet. Kurschef är förvaltare Allan Eskelund, P 18, och chefbilkårist fru Hillan Ölmefors från Gävle. Kursadjutant är fanjunkare Sören Jansson, P 18. Kursen är underställd chefen P 18.

Samtliga deltagare har körkort för bil men knappast någon av dem har kört sådana fordon det här gäller, stora militära fordon. Men det är ju sådant de får lära sig under kursen.

Som lärare och instruktörer tjänstgör rustmästarna Carl-Gustav Bandinge och Gunnar Johansson vid P 18 samt fru Kari Fäldt, Billeholm, fru Inga-Brita Sävnor, Hässleholm, och fröken Edeltraud Clach, Norrköping. Efter genomgången kurs skall de som deltagit kunna krigsplaceras antingen vid krigsmakten eller i civilförsvaret.

Omfattande kursprogram

Kursen tog sin början den 21 maj och avslutas den 3 juni, alltså på lördag. (3/6 1967) Målsättningen är att under de  96 kurstimmarna ge eleverna kunskap i att som förare av terrängpersonbil och standardlastbil kunna framföra och vårda dessa under fältmässiga former, att lära dem  militärt uppträdande och självskydd samt skydd mot ABC-stridsmedel, att utnyttja karta och kompass, ge kännedom om militära trafikföreskrifter, repetera vägtrafikförordningen o. s. v.
Det gäller alltså både teoretisk och praktisk undervisning. Till det praktiska har bl. a hört växlingsövningar, körning i körgård, bogsering och bärgning, åtgärder vid trafikolycka, fordonstillsyn före och efter körning, smörjning och oljebyte, körning i kolonn etc.

Att här i detalj relatera den omfattande utbildning eleverna får skulle bli för långt. Kurschefens  goda kvalifikationer på området, liksom hans medhjälpares, är en borgen för att ingenting förfuskas och att elevernas förväntningar på kursen infrias.

Tältförläggning

Ett inslag i kursen som verkligen i hög grad uppskattades var bivacksövningen under gårdagen. På måndagsförmiddagen skedde start för tillämpningsövningar med landsvägskörning från Bunge till P 18, där lunch intogs i matsalen, varefter färden ställdes till Fågelhammar vid Ljugarn, där sedan tälten restes i den mest säregna natur man gärna kan tänka sig, intill raukfältet. Och därtill detta högsommarväder med värme och sol! Inte underligt att flickorna trivdes. Gotland har, för många av dem, tills nu varit ett okänt land men innan de reser härifrån kan de en hel del om vår omtalade sagoö. Somliga är från Skåne, en del från Mellansverige och andra från norrländska trakter, en av dem Saida från Luleå. Majvor Nilsson, 28. Henne kände vi på pulsen.
− Vad tycks om Gotland?
− Fantastiskt tjusigt! Men aldrig skulle jag kunna tänka mig att bosätta mig här. Nej, inte när man är norrländska!

Vi hann inte prata längre för nu kommenderade chefen uppställning för bilorientering till Lagerlingen i Havdhem. Var och en skyndade till sin grupp och sina bilar och sedan försvann de snart allihop i skogsterrängen.
På förmiddagen hade de övat sig i pistolskjutning, maskering av fordon m. m. och på natten skulle det sedan bli mörkerkörning. Det blev säkert sent innan flickorna fick krypa till kojs i sina tält, med värkande armar kanske, efter lastbilskörningen och med huvudet fullproppat av en massa saker. För  inte får då någon lata sig på den här kursen, det är då säkert. Men visst kan man förena nytta med nöje.
Och de sex värnpliktiga grabbarna från P 18, som var med som eldvakt hade inga problem med flickorna, påstod de.

HÄR FLYTER 300.000 TON BETONG FRÅN RONEHAMN

Gotlänningen 7/6 1967

Största sjötransporten sedan invasionen 1944

Det var en underlig sjötransport som i går morse (6/6 1967) lämnade Ronehamn. Sakta men säkert stävade bogserbåten Bull ut ur hamnen med tre betongkolosser i släp. Varje koloss vägde 1.000 ton, var 48 meter långa, 8 meter breda och drygt  fyra meter höga.

Det var avgång för en av de största största (sic) transporterna över öppet vatten sedan invasionen 1944 av flytande hamnbryggor. Bryggorna – eller kassunerna – byggdes i Ronehamns hamn när den var torrlagd. Nu skall bryggorna tjänstgöra som förtöjningsplatser för ubåtar i Hårsfjärden söder om Stockholm.

Det är Fortifikationsförvaltningen som beställt bryggorna av Armerad Betong och att arbetet gjordes på Gotland berodde helt enkelt på att Armerad betong samtidigt hade hamnbygget och torrläggningen i Ronehamn på programmet. Det passade bra att bygga bryggorna på sjöbotten och låta den flyta upp när vattnet släpptes på.

Bryggorna är visserligen byggda i armerad betong och väger som sagt 1000 ton per styck men de är utförda med vattentäta skott och flyter lätt.

Att bogsera bryggorna tvärs över Östersjön – inte minst att få dem ut genom Ronehamns. trånga inlopp – kunde dock vara ett äventyr. Uppdraget gick till Transportbolaget i Stockholm och tidigt i går morse anlände deras bogserbåt Bull till Ronehamn.

Skepparen ombord, exguten Arne Palmgren från Rute, hade flera timmars jobb att se till förtöjningarna mellan bjässarna. Det gällde att ha ordentliga trossar och wirar för att det med bogsertrossarna nära 400 meter långa släpet skulle hänga samman.

Bland skaran som vinkade av på kajen märktes bl. a. Mats Linday, tidigare känd från TV-rutan men numera pressombudsman vid fortifikationsförvaltningen. Där fanns också förvaltningens överingenjör Karl Krook och ingenjör Olle Ek, som bägge höll tummarna för att allt skulle gå väl. På kajen fanns också pressfolk från en rad tidningar och en stor skara ortsbor. Däremot fattades TV:s reportageplan – planerna på att ta flygbilder på transporten hade stoppats av krigsutbrottet i Mellersta Östern.

Allt gick väl genom den 35 meter breda rännan ut från hamnen. Gillis Hultgren följde dock efter i lotsbåten helat tiden om betongbryggorna skulle börja driva i den tilltagande vinden. Vid Ronehamns fyr tackade kapten Palmgren med en kopp kaffe och färden gick vidare utan lotsbåtens assistans.

160 distansminuter hade Bull med följe framför sig, därav c:a 70 i öppet vatten sedan man släppt kontakten med Gotland. – Vi kan nog inte hålla mer än 3 knop, trodde kapten Palmgren och det skulle betyda c:a 50 timmars färd. Men risken finns att vinden ökar och då blir det ett tags stillestånd i Fårösund. Även om kapten Palmgren bl. a. har erfarenhet av besvärliga timmertransporter vill han inte ge sig ut i öppet vatten med betongklumpar som dessa.

− Väl framme skall betongbryggorna användas för ubåtarna i Hårsfjärden, berättar Mats Linday. Bryggorna skall förtöjas vid av fortifikationsförvaltningen specialritade dykdalber, gjutna i betong och 14 meter höga.

− Även dessa dykdalber är unika konstruktioner, förklarar överingenjör Krook. De har nämligen konstruerats så, att de är flyttbara. De göts på land och fraktades till avsedd plats.

PS PS PS PS

Bull fortsatte över Östersjön

Det uppehåll som man fruktade att bogserbåten Bull p. g. a. vädret skulle göra under tisdagen behövdes dessbättre inte göras. Vid 21-tiden på tisdagskvällen hade Tingstäde Radio kontakt med båten som då befann sig 10-12 distansminuter från Östergarn. Kapten Palmgren hade då för avsikt att fortsätta direkt.

Text o foto: Ola Sollerman

Visbyartillerist sköt bäst om Kungapokalen

Gotlänningen 13/6 1967

Årets tävling om H. M. Konungens skjutpris för artilleriofficerare har genomförts på Älvdalens nya storskjutfält. Tävlingen tillgår så att några finalister som utses under tidigare skjutningar får tävla i skjutning med artilleri. Varje tävlande disponerar två batterier med haubitser och skall sedan på kortast möjliga bekämpa fyra fientliga mål. I år lyckades löjtnant Svante Ståhl från A 7 i Visby bäst. Utöver att ha den kortaste tiden lyckades han få artillerielden på samtliga mål alldeles rätt.

En fräckis för prinsen?

Gotlänningen 22/6 1967

Roliga historier blir det i tremänningens båthus. Fr. v. kapten Tore Dahlgren, överstelöjtnant Gustaf Malmström, kronprinsen, major Ulf Melin, kadett Engelhardt, kapten Magnus Olsson och historieberättaren Harry Klingvall.

Helt utanför den militära inramningen fick kronprinsen i går uppleva ett genuint gotländskt inslag. Han fick i Herrvik i Östergarn träffa samman med Harry Klingvall som demonstrerade den gamla tremänningen i Herrvik pratade gutamål och berättade roliga bedrifter. Sammanträffande skedde helt improviserat och tilltalade kronprinsen i hög grad.

Någon svårighet att förstå Harry Klingvalls gotländska dialekt syntes prinsen inte ha. Själv segelintresserade passade han på att ställa flera frågor till Klingvall beträffande tremänningen. Han ville också ha reda på hur lång tid det tog att avverka resan Gotland runt med tremänningen häromåret. Det kunde dock Klingvall inte svara på.

– Vi gick ju i land då och då.

Annat sevärt under kronprinsens väg var bl. a. raukarna vid Fågelhammar, Lina myr, Hallshuk, Ire, Kappelshamn och Slite.

ÖVERSTENS TAL VAR EJ POLITISKT

Gotlänningen 23/6 1967

Arméchefen:

STOCKHOLM (TT) Arméchefen finner det inte styrkt att överste Gerhard Hjukström vid Gotlands regemente kritiserade regeringen eller utövade partipropaganda när han den 15 april gav ett förband repetitionsövande värnpliktiga en redogörelse för de olika alternativen till försvarsbudget.
I en MO-anmälan från en värnpliktig sergeant har översten klandrats för högerpropaganda i sammanhanget.

Det kan enligt arméchefens mening inte anses olämpligt att försvarsupplysningen omfattar försvarsutredningens direktiv och det beräknade utfallet av de olika förslagen.

Att de politiska partierna i utredningen lagt fram olika förslag till direktiv och försvarsfrågan allmänt debatteras gör det angeläget att krigsmaktens personal får en sakkunnig och allsidig information i saken, framhåller arméchefen.

Utredningen visar att överste Hjukströms upplysning var saklig och objektiv. Det kan visserligen inte uteslutas att han gett uttryck för uppfattningen att en sänkning av försvarsanslagen vore betänkligt från försvarssynpunkt. Ingenting tyder dock på att anförandet i den delen  haft karaktären av partipolitisk propaganda eller i övrigt en olämplig utformning, finner arméchefen.

120 lottor bland miljoner smultron på Blåhäll

Gotlänningen 29/6 1967

— Av Johannes Gardell —

Bland miljoner blåeld och purpurröda smultron vid Blåhäll träffade vi i går c:a etthundratjugo representanter för det täcka könet, lottaelever från hela Sveriges land.

— Här har vi det fint, det är bara lite för långt till stan, säger ett par 16-åringar från Göteborg, som räknat med att de skulle ha fått hålla till på A 7 de här veckorna.

Armélottaskolan 1967 är underställd chefen A 7, och han kommer i dag att ta emot och hälsa eleverna vid en högtidlighet på förläggningen. Skolchef är kapten Karl-Erik Hilding, som nu för sjätte eller sjunde året haft dessa kurser om hand, och skoladjutant är rustmästare Fernestam vid A 7. Alla de övriga i kursledningen är från fastlandet. Chefslotta är Marie-Ann Hård af Segerstad och förläggningschef fru Maj-Britt Thornsäter.

Redan första dagen fick eleverna i förplägnadskursen bekanta sig med en kokvagns mysterier.

God utbildning

Lottaskolan är indelad i sex kurser, dels nybörjar- och mera avancerad kurs i expeditionstjänst, med utbildningsmål att ge eleverna färdighet i att sköta befattnings som expeditions- och skrivbiträden, dels liknande kurser i sambandsexpeditionstjänst, där bl. a. även telefonist- och signaltjänst kommer in i bilden, samt tvenne kurser i förplägnadstjänst, där eleverna får en omfattande utbildning i allt som rör förplägnadsdelen i det militära, får lära sig göra upp matsedlar, beställa och anskaffa, livsmedel, studera födoämneslära och sätta  sig in i en mängd andra saker, bl. a. att sköta kokvagnar.

Det ser man av kursprogrammet, att eleverna, under de fjorton dagarna kursen pågår, minsann inte får ligga på latsidan. Lite exercis hör ju också till. Även om en lotta på läger numera får uppträda i nästan kortkort uniform och helt civilt på fritiden måste man kunna uppträda militäriskt vid vissa tillfällen. Men att göra honnör är inte kvinnligt, så det slipper flickorna, bara de står i stram givakt.

I stället kan det vara på sin plats att här ge dem en honnör om det verkligen förhåller sig så, som några av dem påstod: att de lär sig lika mycket på fjorton dagar som grabbarna gör under ett helt års värnpliktstjänstgöring!

- Det ligger nog en viss sanning i det påståendet, säger skolchefen, kapten Hilding. — De flesta av dem kommer ju direkt från skolorna och är vana vid studier. De har därför lätt att tillägna sig en komprimerad undervisning — och så är de ju här helt frivilligt, och det betyder också en hel del. Ungdomarna är intresserade och vakna.

— Vi är från Göteborg, säger Ann-Sofie Ekroth och Ann-Marie Bengtsson, som kommer med var sin packe skolböcker.

— Det här är bara en liten del av vad vi skall läsa.

Bad och utflykter

Nej, någon nöd går det minsann inte på flickorna där på Blåhäll, även om de måste ligga i och jobba. När de är fria och solen skiner åker uniformen av och det blir bara bikinin som skyler behagen, när de flitigt utnyttjar badet nedanför förläggningen.

— De kommer ju att få se hel del av Gotland under tiden här säger kurschefen, som i programmet har lägerliv på Fårö, stadsbesök och utflykter, bl. a. till södra Gotland. På måndag skall skolan besöka prästgården i Vall, komminister Holmbäck är som bekant kårpastor vid A 7, och det blir då även en kort gudstjänst i Vall kyrka. Att hälsa på i Vall hör till traditionen vid de här lottakurserna. Klockaren i Hogrän brukar då också vara med och prata gutamål. Gotland är populärt som plats för lägerkurserna. Det är kanske därför vi fått så många deltagare, här är ju elever från Skåne och ända upp till Jokkmokk.

100-talet flickor på FBU-läger

Gotlänningen 23/7 1967

Visbyflickorna Elisabet Johansson, Yvonne Pettersson, Ann-Marlen Pettersson och Ann-Christine Hagvall under en friluftslektion i försvarskunskap under instruktör Kristin Barkes ledning. I bakgrunden lägerchefen, kapten Ahrnfelt och unglottainstruktör Laila Press.

FBU-lägret vid Svens på Fårö ”stormades” förra fredagen (16/6 1967) av 93 flickor i åldersgrupperna 11–16 år med hemortsadresser från Kiruna i norr till Svalöv i söder. De följande sex dagarna blev säkert mycket minnesrika för dessa unglottor, utbildningsmässigt fördelade på gröna, vita och blå stjärnkurser samt triangelkurs i förplägnad och ledarkurs. Förutom den schemalagda utbildningen, omfattande bl. a. samhällskunskap, flagg- och faninstruktion, unglottakunskap, orientering i teori och praktik, sjukvård och mycket, mycket annat har många andra aktiviteter utövats under kursveckan. I lördagskväll t. ex. for man till Klintsbrovik dit sjöscouterna från lägret vid Strå inbjudits och vid vilket tillfälle man grillade korv, sjöng allsång o. s. v. Solnedgången vid Lauters har studerats, högmässan i Fårö kyrka har besökts och i strålande väder, som rått hela tiden med undantag för examensdagen, har badmöjligheterna varit mycket goda och utnyttjats flitigt. En hel eftermiddag tillbringades på Sudersand och under en dag besöktes ”kollegorna” vid Bungeskolan. Det tättskrivna reportageblocket förvånar så här i efterhand: Hur har allt hunnits med på så här kort tid? En del av förklaringen står säkert att finna i den drivna och rutinerade instruktörskadern, som lägret hållit sig med. lägerchefen är kapten Ahrnfelt som till sin hjälp bl. a. haft chefslottan Inga Johansson, unglottainstruktör Laila Press, lägeradjutant Bengt Söderdahl, unglottakonsulent Ann-Margret Sandmark samt ett tiotal andra instruktörer.

Enligt samstämmiga påståenden från bägge ”lägren” har det hela fungerat perfekt. Enda ”kruxet” var, att eleverna vid kurstidens slut inte villa åka hem!

I onsdagsnatt for de emellertid mycket kunskap och många trevliga minnen rikare.

Olika kurser avlöser nu varandra under hela sommaren och först vid månadsskiftet augusti/september slås portarna vid Svens igen för gott för det här utbildningsåret.

– Sunne

”Vägra värnplikt” på Toftavägen

Gotlänningen 29/7 1967

Morgonsömniga bilister fick hjälp med att vakna till när de åkte Toftavägen mot Visby – eller tvärtom – i går morse. ”USA – UT UR VIETNAM” stod det på ena sidan och ”VÄGRA VÄRNPLIKT” på den andra. Dekorationerna var målade med vit oljefärg som faktiskt gick fram ganska bra mot den svarta asfaltsbotten.

Så lär gymnasister försvar i Visby

Gotlänningen 10/8 1967

26 grabbar har under två veckor härjat på P 18:s domäner. De är gymnasister från hela Sverige som har praktiserat det militära livet, helt frivilligt. Man vill skaffa sig en kort orientering om landets försvar innan det om några år är dags att rycka in på allvar. I går var det motorcykelträning på övningsbanan. Och det gick undan i svängarna.

Palme och Erlander smet från militärvakt för att hinna med Fåröfärja

Gotlänningen 10/8 1967

Inget nytt i förhören med Palme. Gjorde han verkligen något fel

Gotlänningen 12/8 1967

Kommunikationsminister Palme träffade på torsdagen (10/8 1967) de två vpl mc-ordonnanserna som stoppade Palmes bil på väg till Fårö i onsdagskväll. Kommunikationsministern inbjöd till en stunds kaffedrickning och resonerade om vem som felade – och Palme säger: − Helt korrekthandlade jag väl kanske inte – men när det gäller tolkningen av vägtrafikförordningen anser sig Palme ha rätt – men säger också att de två vpl handlade helt OK också. Fr. v. Olof Palme, Lars Larsson och Christer Norman.

På fredagen hördes kommunikationsminister Olof Palme i sin sommarbostad av polisassistent Olof Janson om trafikintermezzot i tisdags kväll.
I det stora hela var det inget nytt som framkom, säger polisassistent Janson. Statsrådet förnekade att han skulle ha varit nära att köra på en av ordonnanserna och likaså påståendet att han skulle ha sagt att ”Jag tar befälet”. ”Jag tar ansvar gentemot befälet”, så föll orden, förklarade hr Palme.

Däremot är det klarlagt att ett av fordonen, en mindre bil med påslagna strålkastare, inte hade hunnit upp på vägen när statsrådet Palme med sällskap passerade på väg mot Fårösund
Protokollen sänds nu in till polismästaren i Visby och sedan blir det chefsåklagarens sak att ta ställning i åtalsfrågan.
− Bara en militärpolis har en polisman befogenhet och måste åtlydas. Så uttalade sig i går militäråklagaren Per Gunnar Arbman och överstelöjtnant Börje Börjeson på försvarsstabens kommunikationsavdelning. När kommunikationsminister Olof Palme hade sitt mellanhavande med de gotländska militärerna fanns ingen militärpolis på vägen, endast värnpliktiga. Det skulle alltså innebära att varken Palme eller någon annan behövde lämna företräde för de militära fordonen.

Men vägtrafikförordningen säger: Du skall lämna utrymme åt militärtrupp, om så kan ske.
Det sista ”om så kan ske” tvistar nu juristerna. Anser att det måste bli en bedömningsfråga.
− Jag är inte orolig, för jag vet att jag hade rätt att passera militärkolonnen, säger hr Palme. Jag vet förresten att det i lagen står att ”militära bilkaravaner får inte onödigt hindra civil trafik.”
− Och vad är det fråga om när man – som i tisdags – lät oss fem sex civila bilister missa färjan en timme. Det kunde ha undvikits om man hejdat KA3-kolonnen bara någon halv minut.

AUTOMATFEST PÅ P 18 I DAG

Gotlänningen 16/8 1967

− Av JOHANNES GARDELL –

Nu är det fest vid P 18. Alla vid regementet kan få dricka kaffe eller läsk och äta smörgås med leverpastej och gurka. Det är bara att ta för sig, betala behöver man inte. Men tyvärr pågår festen bara två dagar, i går (15/8 1967) och i dag.

Så här ligger det till: Det finns vid regementet en personalkassa för soldaternas nytta och nöje. Kassans inkomster kom från bion, kiosken och marketenteriet vid regementet och är liksom en form av återbäring. På initiativ av regementsintendent kapten Ingmar Lindqvist har nu trenne moderna automater från Canteenbolagen installerats, och det var dessa som festades in på personalkassans, Andelsslakteriets och Canteenbolagets bekostnad.

Genom de tre automaterna har grabbarna nu möjlighet att från klockan 6 på morgonen och till 24 på kvällen tillhandla sig kaffe, choklad, buljong, läskedrycker av olika sorter samt smörgåsar med olika pålägg. Priserna varierar mellan 25 öre och 7:50, med 25-öresintervaller.

− Man kan väl säga att det här är ett alternativ till den varma korven, säger regementsintendenten, ett alternativ med många fördelar. Dels får man det billigare, dels får man det nästan dygnet runt och dels är ju hygienen av högsta klass. Vi betraktar väl det här som ett första försök, efterhand bygger vi kanske på med elektrougn och möjlighet att servera varmrätter.

Automater av detta slag har tidigare installerats på en del fastlandsregementen, men P 18 blir alltså först på ön.

Skånska Cement i Slite har också liknande automater förut.

Palmefallen anmäls till JO och MO

Gotlänningen 16/8 1967

Inte bara JO utan även MO har nu fått en skrivelse om kommunikationsminister Palmes förehavanden på Gotland. I en skrivelse till justitieombudsmannen har en malmöbo begärt en utförlig utredning om trafikintermezzot; han litar tydligen inte på de gotländska polismyndigheternas sätt att handha fallet.
Med anledning av Palmes ryska gäster på Fårö anhåller en halmstadsbo att MO skall granska de bestämmelser som reglerar svenska och utländska medborgares rätt att besöka militärt skyddsområde.
Anledningen till detta är kommunikationsminister Olof Palmes besök på Fårö tillsammans med ryska gäster efter muntligt tillstånd av kårchefen vid Gotlands kustartillerikår.

Stora delar av vårt land är för stora summor bevakade och avspärrade för svenska medborgare, framhåller skribenten. Det förefaller därför underligt att i vissa fall tillståndsgivningen är så ytterligt tolerant som i det aktuella fallet.

KRIG PÅ KRÄKLINGBO BACKE

Gotlänningen 17/8 1967

BOMBER FRÅN VISBY

Gotlänningen 18/8 1967

GT-FLICKA HOS MARINEN

I går lämnade Gotlands Tidningars Birgitta Ericsson

sin rapport från arméns ”krig på Kräklingbo backe”. I dag

kommer vi med en ny rapport från fronten – den här

gången gäller det marinen. Rapportör: Eva Tivell.

BOMBER FRÅN VISBY

Sjunkbomber från Visby! alltså, som tillsammans med ”kusinen” Sundsvall, hade uppvisning i sjökrig på väg mellan Visby och Kappelshamn i går. (17/8 1967) en helikopter fanns också på plats – liksom Gotlands Tidningars ”krigskorrespondent” Eva Tivell.

GT-fotografen var tvungen att teckna ny livförsäkring innan han fick följa med den här helikoptern!

 

Helikoptern har lyft från fregatten Visby. GT:s fotograf Bengt Zettergren befinner sig ombord. Försäkrad för 7.500 kr., utrustad med flytväst och orange färgämne. Egentligen skulle han haft visselpipa också. Men han fick dubbelt så mycket färgämne i stället.

Sol och stiltje.

Ombord på fregatten Visby riktas två 57-millimeters Bofors-kanoner ut mot havet.

Vid relingen står besättningsmännen och håller för öronen – stora, starka karlar står och håller för öronen.
− Jag får så ont i magen när de skjuter, säger en.

Han har tre ränder på ärmen.

− Om nio sekunder smäller det.

Fregatten skakar, vattnet rörs upp. Systerfregatten Sundsvall, position 45 grader babord. Skall skjuta iväg en raket.
Fartyget är på väg Kappelshamn till Visby, och förevisar sina resurser för en grupp gäster.

2.000 I SJÖN.

Raketen laddas. Kostnaderna för en laddning rör sig om några hundralappar. Man skjuter iväg raketer som kan bärgas. Är det krig kostar varje avfyrad 8.000 kr.
− Fem sekunder kvar!
Ett eldsken, raketen går rätt upp i luften och landar i vattnet.
− Mycket fiffigt ordnat förklarar besättningen på fregatten. Ett färgämne utlöses när raketen landar och vattnet färgas orange och det är enkel. Om man har lagt i färgämnet alltså… Havet var blåare än någonsin denna dag, inte en orange prick syntes. Litet otur och 2.000 kr. flöt ut i Östersjön.

LIVFÖRSÄKRING

− Se upp för propellrarna.

Helikoptern skall lyfta.

Två fotografer följer med upp.
Försäkringar tecknas. Man vet aldrig… Flytvästar.
− Dra i den här spaken så blåses västen upp. Det går att blåsa upp västen manuellt också.
− När då?
− Om…
− Här finns färgämne, vattnet färgas orange av det. Här är en visselpipa.

INGET ATT AVUNDAS

En man med två ränder på ärmen gör en fin omskrivning. Helikoptern kan inte ta så tung last p. g. a. bränslebrist. Eller det kanske inte är en omskrivning? Helikoptern orkar inte flyga om jag följer med. Men fotograferna verkar inte att gå någon särskilt angenäm framtid till mötes. Att ligga ensam ute till havs med orange vatten omkring sig idogt blåsande en visselpipa, nej det var inget att avundas. GT:s fotograf fick inte ens en visselpipa, men han fick dubbelt så mycket färgämne i stället. Nå om det sista han såg i denna världen var orange vatten så skulle vårt svenska försvar i alla fall se till att han lämnade 7.500 kr. efter sig. (Livförsäkringen).

UNDERBEMANNING

14 man befinner sig ombord.  För många?
− Nej, det skulle behövas fler. Fregatterna är underbemannade.
− För mycket att göra. Nej, det är det inte. Det är skönt ombord. Man är du med de flesta befälen.
− Men det händer inte så mycket ombord, en gång höll vi på att skjuta ner en fyr, men vi missade.
− Det är i hamnarna man har roligt.

Det står Visby på sjömansmössorna, men en stor del av besättningen har aldrig varit i Visby
− Vart går man i Visby, finns det någon folkpark?
− Hur är det på Murgrönan?
Det är inte så konstigt att grabbarna är intresserade av att få reda på det. Ombord har man nämligen arbetat på Murgrönan i flera månader. Det är täcknamnet på en arbetsplan för jagarna när de tar upp förföljelsen på en u-båt.

 

Livet ombord är egentligen ganska lugnt och skönt. Och speciellt en sån här dag har man tid att ta sig an besökare.

Gamla jagare från andra världskriget

Fregatterna Visby och Sundsvall, som ligger i Visby hamn till måndag (21/8 1967) är gamla jagare från andra världskriget. Båtarna är ombyggda till fregatter och deras främsta arbetsuppgift i krig är ubåtsjakt och eskorttjänst
Fregatterna är utrustade med bl. a. två 57 mm automatkanoner, sjunkbombfällare, antiubåtsraketpjäs. Fartygen är 98 m. långa och har ett deplacement av 1.200 ton.
Fartygschef på Visby är kommendörkapten av första graden Göran Romare. Kapten Göran Linton är fartygschef på Sundsvall.
Fartygen bedriver för tillfället övningar tillsammans med förband ur Kustflottan huvudsakligen i Östersjön. I oktober återvänder fregatterna till hemmastationen i Göteborg.

För 14 dagar sedan stoppade de kommunikationsministern när ha var på väg till Fåröfärjan…

Gotlänningen 23/8 1967

NU BESLUTAR HAN OM OLOF PALME SKALL ÅTALAS ELLER INTE

-Av BO SÖDERBERG –

För 14 dagar sedan stoppades Olof Palme på en väg i Fårösund när han tillsammans med statsministerparet Aina och Tage Erlander var på väg till Fårösfärjan.

Enligt de värnpliktiga bröt han en militärkolonn och fortsatte trots att de beordrade honom att stanna.

I dag eller i morgon skall chefsåklagare Gunnar Öhman i Visby besluta sig för om han skall åtala Palme för brott mot vägtrafikförordningen eller inte.

Ännu har han inte fått ta del av polisutredningen som skötts av polisassistent Olof Jansson i Slite. Denne överlämnade sin utredning till polissekreterare Bengt Ottosson i går eftermiddag Ottosson skall först gå igenom den innan den går vidare till åklagarmyndigheterna.

-Sedan tar det en eller två dagar innan jag beslutat mig för om jag skall väcka åtal eller inte, säger chefsåklagare Gunnar Öhman.

-Utredningen har inte varit speciellt besvärlig, säger polisassistent Olof Jansson. Mest arbetsamt har det väl varit med alla nyfikna människor.

Ett överraskande vittnesmål har kommit fram under utredningen. Det kommer från en taxichaufför, Lars Stenberg, som körde bilen närmast Palmes. När bilarna stoppades av de värnpliktiga gick han fram och hörde på den diskussion som utspann sig mellan dem och Palme.

-Palme sa aldrig någonting om att ”jag tar befälet”! Säger Stenberg.

Det skulle han alltså ha gjort enligt de militära vaktposterna.

Polisassistent Jansson har också hört den fänrik som var chef för troppen och befann sig i det första fordonet i kolonnen:

-Jag skulle inte haft något emot att ett befäl på platsen som stoppat kolonnen för att släppa fram den civila trafiken, säger troppchefen.

Sammanlagt har nio vittnen hörts. Statsministerparet finns inte bland dem.

Chefsåklagare Gunnar Öhman skall som sagt inom de närmaste dagarna besluta om det blir fråga om åtal eller inte. Om man finner att Palme gjort sig skyldig till 41:a paragrafen i vägtrafikförordningen kan straffet bli max 500 kronor i böter.

-Det kan också bara bli tal om ett strafföreläggande, säger chefsåklagare Öhman. Då går saken inte vidare till domstol.

Enligt gårdagens Expressen skulle Palme ”gått till reträtt” när det gäller det påstådda brottet.

-Han bestrider fortfarande att han gjort sig skyldig till något brott, säger polisassistent Jansson. Däremot har han sagt att om åklagaren finner honom skyldig är han beredd att gå med på ett strafföreläggande.

P 18 först med målkamera i stället för granater!

Gotlänningen 23/8 1967

-Av BIRGITTA ERICSSON-

P 18 har som första regemente i landet kommit över experimentstadiet vad gäller ”skjutning” med målkamera och man håller nu på med utbildning.  Det är på stridsvagnsskjutningens område, som detta framsteg har gjorts. Istället för att fyra av riktiga skott till en kostnad av 200-400 kronor fyrar man istället av ett ”kameraskott” till en kostnad av 29 öre!

I två år har denna form av träningsskjutning pågått vid pansarskolan, men först nu har den kommit ut bland de olika regementena i hela landet. Major Lars Nolgren och fanjunkare Gunnar Ericsson har hand om utbildningen och de som utbildas hör till gruppen, som rycker in i juni i år.

Man håller för närvarande på att testa grabbar för denna form av träningsskjutning och på tisdagen höll 15 man från 9:e kompaniet på med ”kameraskjutning”.

-Detta är en drive i den modernisering av försvaret som just nu håller på, omtalar överstelöjtnant Lennart Bergqvist.

Kameran, modell Robot, sitter i en ställning framme på eldröret till stridsvagnen och man kan vid ”skjutning” använda svart-vit film eller en värmekänslig film (IR).

Ännu så länge håller man på med skjutning mot stillastående mål, men fram i höst blir det aktuellt med  rörliga mål och då kommer det också att bli aktuellt med duellskjutning. Den intressanta filmen framkallas sedan. Ibland under kvällstjänst och ibland på förmiddagen dagen därpå. En bit framför själva stridsvagnen, på ena sidan, finns en tavla där skyttens namn sättes upp, vilket skott i ordningen o.s.v. och sedan är det bara att läsa av på filmen och med intresse mäta och studera hur mycket från det egentliga målet man kommit.

-På grund av att vi kan av med så mycken ”ammunition” kan vi också få fram grabbarnas egenheter vad gäller skjutning, säger major Lars Nolgren, två personer har ju inte samma egenheter och ser inte på samma sätt.

Nu lär sig soldaten skjuta kameraskott

Gotlands Allehanda 23/8 1967

Major Lars Nohlgren (t. v.) och fanjunkare Gunnar Eriksson (t. h.) hjälper en av de värnpliktiga med monteringen av kameran på kanonen.

Stridsvagnen rullar fram ur snårskogen. Intar eldställning och riktar in eldröret mot målet i andra kanten av fältet – 1000 meter bort. man väntar sig den öronbedövande smällen, men inte ett ljud hörs och ändå är skottet avlossat.

I en låda monterad på eldröret kunde man emellertid höra ett svagt ”klick” ifall man lagt örat emot.

Detta är inte någon presentation av en ny ljudlös projektil, utan en annan stor nyhet inom utbildningen av pansarsoldater vid P 18. Skotten har bytts ut mot kameraskott. Skott som förut kostade mellan 250 och 400 kr kostar nu bara 29 öre.

Major Lars Nohlgren presenterade pansar-kameraskottet för Gotlands-pressen på tisdagen (22/8 1967)

Principen för kameraskott vid utbildningen av pansarsoldater är hur genial som helst. I stället för att kontrollera hur skottet har träffat på målet tar man alltså och framkallar den exponerade filmen som då klart utvisar ifall eldröret var rätt riktat skott skulle ha träffat i målet.

Utbildningen med kamera är så pass säker att den dag skytten kommer fram till skarpskjutningsmomentet behöver han bara tre-fyra skott för att vara fullt utbildad. För varje skytt finns det tilldelat c:a 20 skott under utbildningstiden. Skott som alltså kostar mellan 250–400 kronor.

Tidigare behövdes samtliga dessa skott mer än väl för att utbildningen skulle vara fullständig.

Nu är det klippt vid P 18

Gotlands Allehanda 23/8 1967

Ian Zanoni blev på sin tid berömd för sitt långa hår. Nu gäller tydligen andra regler vid P 18.

”Det kan vara ett rent helvete att vara soldat och samtidigt ha långt hår på pansarregementet P 18 på Gotland.”

Så skriver AB i en stort uppslagen artikel på tisdagen (22/8 1967)... Och håret, det som alltså blivit P 18:s alldeles speciella problem, är åter på tapeten. Hårlängden har begränsats. Den tid är förbi då soldaten fick välja hårlängd med motiveringen att ”Sverige är ett fritt land”.

Soldaterna får fortfarande ha långt hår, men inte hur långt som helst. En kompanichef gav ett tiotal nyinryckta order om att klippa håret till en viss längd En ledamot av regementsnämnden skrev till MO (Militieombudsmannen) och frågade om det var riktigt. MO hade ingenting att anföra mot kompanichefens handlingssätt. Det fastslogs att kompanichefen enbart givit order om at håret skulle se välvårdat ut De var inte bara kompanichefens rätt utan skyldighet.

Nu fortsätter kompanichefen att kontroll på hur ett välvårdat hår på respektive soldater ser ut med hjälp av fotografier, som tas strax efter inryckningen.

Men de långhåriga håller på att tryckas tillbaka. Bland officerarna på regementet kan man utröna ett stort motstånd till det lång håret. En av regementsofficerarna säger:

— Det ser rent ut sagt för jävligt ut och det är inte en dag för tidigt att vi försöker på kontroll på hårlängderna igen. Men måttet bör givetvis vara den hårlängd som inte är till hinder förutbildningen.

EFTER FISKAFÄNGET FÖRHÖR OM PALME

Gotlänningen 24/8 1967

Polismästare Bengt Ottosson, Visby, har beslutat att statsminister Tage Erlander skall höras i det s. k. ”Palmefallet” Förhöret kommer att ske då statsministerparet återvänder från det officiella besöket i Finland.

Anledningen till att statsministern skall förhöras är att kommunikationsminister Olof Palme vidhåller sin åsikt, att han inte observerade den sista bilen i militärkolonnen vid Fårösund, då han svängde upp på vägen och bröt kolonnen.

Polismästare Ottosson har ännu inte beslutat om han skall begära hjälp av Stockholmspolisen för förhöret eller om han kommer att anmoda statsministern att skriftligen göra en redogörelse för sina iakttagelser.

När statsministern återkommer från Finlandsbesöket där han bl. a. fiskade kommer han att förhöras om kommunikationsminister Palmes sammanstötning med militären i Fårösund.

GT med ”havets vinthundar” över Östersjön

Gotlänningen 24/8 1967

Snabbhet, eldkraft och komfort hos flottans nya torpedbåtar

Att åka motortorpedbåt det är enligt uppgifter från sådana som varit med, ingenting för vanligt folk. Det är ett nöje endast för sjöbjörnar med läder istället för hud i ansiktet, med sedan barndomen tränade sjöben och med magar försedda med njurbälten och inbyggda stabilisatorer.

Jag var alltså varnad när jag, trots avsaknad av samtliga ovannämnda attribut och egenskaper, tackade ja till inbjudan att medfölja motortorpedbåten Capella från Visby till Karlskrona.

Vindstyrka och sjöhävning utgjorde ytterligare varningssignaler, som enträget manade mig att hoppa av innan jag kommit ombord.

Vad jag upplevde?

Ja, till att börja med fann jag, att allt det där talet om att man måste stå ute, prisgiven åt piskande vindar och rytande sjöar är felaktigt ifråga om Capella.

Kommandobryggan påminner, närmast om förarkabinen i ett stort flygplan med en instrumentering som knappast står detta efter, med god sikt åt alla håll och med sittriktiga bekväma fåtöljer, som förefaller skydda mot sönderslitande vibrationer väl så bra som njurbälten.

Lika litet som folket på kommandobryggan har någon annan i den 29 man starka besättningen någon större anledning att visas utomhus under gång eller strid.

Capella är en 43 meter lång, 7 meter bred och 2,4 meter djupgående vapenbärare, men den är också ett hem för besättningen, långt mera komfortabelt och ombonat än man kan tro med hänsyn till fartygets litenhet och de många skildringarna av torpedbåtarnas ”ogästvänlighet”.

Detta gäller – det bör påpekas – Capella och hennes systrar Spica och Sirius, de tre första i den serie nya motortorpedbåtar som sedan något år tillbaka byggs på Götaverken och varvet i Karlskrona.

Flottan har och kommer i många år att ha i tjänst motortorpedbåtar som visserligen i stridskraft och snabbhet inte ligger Capella långt efter, men som för besättningen saknar det mesta av den komfort som våra nyaste båtar har.

BEUNDRAN OCH AVUND

Capellas chef, kapten Norsell kunde också med stolthet berätta att såväl de nya båtarnas prestanda som deras personalvårdande funktioner väckt stor beundran och kanske också en smula avund vid de många studiebesök som utländska marinofficerare gjort. Och då har dessa ändå inte fått se in i fartygets ”hjärna” där den ligger mitt i fartyget, ljudisolerad och ”arbetsvänlig” även under hårt väder och i övrigt svåra förhållanden.

Det utländska observatörer inte får se får inte heller svenska tidningsmän beskriva. Därför måste jag nöja mig med att tala om att datamaskinen är den 30:e besättningsmannen, och att den kan göra nästan allt utom laga mat och diska. Den tid då det satt folk vid luftvärnskanonen och siktade på flygplan är definitivt förbi, likaså den tid då man tog ut kurs och mål efter de stjärnor, som fått ge 11. Torpedbåtsdivisionens enheter dess namn.

”SKORSTENAR” BAKÅT

Capella och hennes systerfartyg drivs med tre gasturbiner om vardera 4.000 hkr. genom uttag i aktern blåses avgaserna ut med det speciella realjud vi känner från turbo-propplanen. Effekten är nästan bedövande när fartyget snabbt drivs upp i fart. Topphastigheten är en militär hemlighet, men när vi strax utanför hamninloppet i Visby gick upp i marschfart visade mätaren drygt 35 knop och redan det är ju en avsevärd hastighet på sjön. Med den når man skärgården utanför Västervik på en timme, och hade gått direkt på Karlskrona skulle resan tagit ungefär fyra.

Nu ingick i dagens övningar luftvärnsskjutningar utanför Utklipporna och en del andra övningarna. Medan Capella vid låg fart betedde sig precis som alla andra små båtar i hög sjö, d.v.s. kastades till synes planlöst omkring, rullade och hade sig, stabiliserade hon sig förvånansvärt väl när hon kom upp i fart och färden från Visby till Karlskrona beskriven i vidstående artikel blev faktiskt riktigt behaglig trots den höga sjön.

LITEN MED STOR ELDKRAFT

Att den svenska kustflottan i Capella och hennes systerfartyg fått fartyg väl lämpade att försvara våra kuster, inte minst Gotlands, gav färden och övningarna ett bestämt intryck av. Att få fram vapen med stor eldkraft är för den moderna tekniken inga problem, att få fram snabba vapenbärare är heller ingen konst. Svårigheterna ligger i att förena snabbhet och god manöverförmåga med stor eldkraft.

Med detta har som sagt konstruktörerna lyckats förvånansvärt väl ifråga om dessa motortorpedbåtar. De har en eldkraft som beträffande luftvärn och torpeder kan mäta sig med de betydligt större jagarna, de har en överlägsen snabbhet, och deras ringa djupgående gör att de kan smita undan och gömma sig strängt taget i vilken skärgårdsvik som helst.

Capella har också, trots att  hon ännu inte varit i tjänst mera än fjorton dagar redan bekantat sig med en god del sav södra Sveriges kuster. Kapten Norrsell och hans besättning har alltså fått ett i hög grad rörligt hem, men ett bekvämt hem, som förutom ovanämnda egenskaper har den ideala damskons att vara liten och nätt utanpå men stor och rymlig inuti.

… dog ej synderlig god red, skrev redan Johan Månsson i sin sjöbok från Visby av år 1644.

Nästan exakt detsamma sa en besättningsman på Capella om Visby hamn i tisdags morse. Och han visste vad han talade om. Dels hade han varit med om att gå in till Visby i full storm ett par dagar tidigare, dels hade han kastats ur kojen mitt i natten när ”grytan kokade” i inre hamnen och dels hade han som sjöman från Björkholmen – de gamla båtsmännens stadsdel i Karlskrona – sett en god del av världens hamnar. 

Inte undra på att lübeckarna råkade illa ur här, sa en av officerarna, och med det styrde vi ut över deras och tusentals andra sjömäns och soldaters grav längs leden mellan provinsen Gotland och det gamla danska moderlandet.

URGAMMAL LED

Hur gammal den leden är vet ingen, men att den använts och använts flitigt i över tusen år vet vi. Om vi bortser ifrån hur gotlänningarna själva en gång nådde sin ö, så vet vi att danskarna kom längs den vägen, troligen före tyskarna, och slög sig ned i Visby. Sedan kom som sagt de tyska hanseaterna, och därefter kom danskarna igen med skepp, vapen och Atterdag. Om han på hemvägen lade sin skatt här utanför Karlsöarna vet vi däremot inte. Jag ser på Capellas radarskärm det guldskimrande smycket i mitten, men det är inte Valdemars skatt utan vi själva. Runt om syns här och där små guldkorn. Det är heller inte skatter utan fartyg, och de ligger inte på botten utan fullgör sin tjänst längs denna starkt trafikerade farled.

I skärmens ytterområden syns konturerna på Gotland och Öland. Det är en bred ”flod” vi går på, nära sex landmil. Men så breda floder finns faktiskt på riktigt. Amazonfloden är sex mil i mynningen och den är ännu mer trafikerad än Östersjön mellan Gotland och Öland.

I dag behöver man inte anlita radar för att se båda ”stränderna” samtidigt. Det är en sådan där sällsynt klar dag, då Karlsöarna ännu inte försvunnit, då Högby fyr dyker upp.

POSTVÄGEN

Just här gick den gamla postvägen mellan Öland och Gotland. Från Gaxa for den danske kungens sändebud över till Fröjel. Under Gotlands sista danska tid hade en öländsk bonde, Jacob Olsson i Sandby, i stort sett monopol på denna trafik. Det var det första öländska ”gotlandsbolaget”. Nu lär man ha planer på att bilda ett nytt.

Öland är en lång ö – 14 mil – men med motortorpedbåt passerar man den faktiskt ganska snabbt även i längdriktningen. Det tar inte stort längre tid än att äta blodpudding och fläsk och dricka en kopp kaffe efteråt. Stekt fläsk till blodpudding är gott skall jag tala om, ifall någon händelsevis inte vet det.

TRAGEDIERNAS KUST

Ja hela Öland har vi förstås inte passerat, när vi åter kommer upp på kommandobryggan efter måltiden. Vi befinner oss i höjd med Bläsinge fiskehamn i norra Möckleby. Inte ens med kikare kan vi mera än skymta konturerna av hamnbodarna, men vi vet att här finns en minnessten som berättar om en av de många sjötragedier som utspelats längs den öländska ostkusten.

Den 22 juni 1942 torpederades här hälsingborgsångaren Ada Gorthon, varvid 14 sjömän omkom. (En av dem var jungman Bengt Johansson från Tofta).

Längre söderut skymtar vi Gräsgårds höga kyrkspira. Här utanför inträffade under andra världskriget en sjökatastrof som i fråga om antalet omkomna väl endast kan jämföras med vad som hände utanför Visby 1566, då de 7.000 lübeckarna dränktes. Den 9 juli 1941 kom ett antal krigsfartyg – varav några var transportfartyg fullastade med trupper – i strid med ryska stridskrafter.

Tyskarna drevs in i det svenska minbältet utanför Gräsgård och med ett antal detonationer som skakade Öland och en god del av fastlandet där bortom fullbordades katastrofen.

Vi behöver inte komma längre än till nästa öländska socken, Segerstad, förrän vi skall finna spåren av ännu en sjötragedi, där utländska sjömän fick släppa livet till.

På själva julafton 1919 förliste här utanför den engelska krigsbåten Catspaw (H. M. T. Catspaw) varifrån 14 lik under de följande veckorna flöt iland och jordades i en gemensamhetsgrav på Segerstads kyrkogård.

Nu nog med katastrofer. Vi passerar Långe jan och därmed Ölands sydspets. Där bortom ligger Kristianopel, den danska postvägens slutpunkt. Härifrån fick man antingen ta båt till Gotland eller med speciell kurir föra posten över svenska Kalmar och Öland till det danska Gotland. Bortsett från hindrande eller försenande stormar över Östersjön fungerade faktiskt vägen via Öland ganska bra. Till och med när Sverige och Danmark låg i krig med varandra tycks postbuden ha sluppit fram

MOT HAMN

På den tiden fanns inte Karlskrona, målet för vår resa. Innan vi når dit skall dock Capella och hennes systerfartyg Spica och Sirius få visa sin förmåga att bekämpa fientligt flyg. Det blir en imponerande uppvisning som avslutar denna dag med flottans nyaste motortorpedbåt. Synd egentligen att publiken är så liten. Det är bara jag och en rysk trålare en bit hitom horisonten. Men den fiskar ju, så den kan väl inte ha något intresse för våra förehavanden i ”fredens hav” eller har den det?

Reportage:

Stig Jonsson  −  Bengt Zettergren (foto)

Gotlands artillerikår

Gotlänningen 24/8 1967

Befälseleverna 460601–171 Thörnblad och 480216–323 Nylund har antagits som officersaspiranter vid kåren.

Följande elever har beordrats till Försvarets läroverk, gymnasielinjen: Ring 3 officersaspiranterna 450823–193 Hansson, 450425–219 Hultman, 451220–165 Stääv, och 390914–775 Wiklund, ring 2 officersaspiranterna 450520–161 Larsson, 450224–173 Wallenstein och 450501–169 Vigren, ring 1 överfurir 440311–327 Hoffman samt officersaspiranterna 460601–1171 Törnblad och 480216–323 Nylund. Inryckning sker den 31 aug. Överfurirerna 441107–323 Buskas och 440125–321 Jonsson har beordrats som elever vid realskolelinjen klass 1 med inryckning 17 okt.

Till kadettskolan 1967 har beordrats vid eldledningslinjen vpl konstaplarna 460221–303 Gustafsson, 471205–245 Flodin, 461014–021 Hallsten, 461220–917 Palo, 460129–323 Thomsson, 480615–323 Österholm och 450716–321 von Horn. Vpl konstapel 450819–171 Larsson har beordrats till kadettskolan 1967 vid trängen.

Troppchefsskolan avtackad på A 7

Gotlänningen 24/8 1967

Toppeleven i troppchefsskolan, Eddy Griborn, Visby, mottar här ”Boken om Gotland” ur överste Deutgens hand.

Chefen för A 7, överste Tore Deutgen, avtackade i går de värnpliktiga i troppchefsskolan, som därmed avslutade den utbildning som pågått sedan juni månad i fjol. De avgår nu såsom värnpliktiga furirer. Översten erinrade om vikten av att den som skall föra befäl över en trupp kan sin sak och nämnde sedan om betygen. Det betyg som har bestående värde och aldrig sätts på pränt är det man ger sig själv. ”Det där kunde jag ha gjort bättre” eller ”jag gjorde i alla fall mitt bästa” även om det inte blev så bra jag velat.

De 34 eleverna vid troppchefsskolan fick gott betyg av översten: Ert uppförande i och utom tjänsten har varit utan anmärkning, vilket visar att Ni tänkt på att ett befäl skall vara ett föredöme för sin trupp.

Visbypojken Eddy Griborn, som uppnått högsta poängsumma, 406 poäng vid utbildningen,  samt vpl 450819–171 Larsson, som gått kvartermästarskolan och utgått som bästa elev vid denna, fick som premie motta var sin ”Boken om Gotland”. Efter att översten utdelat betygen och tagit alla i hand samt tillönskat dem framgång på de levnadsbanor de väljer avslöt musikkåren med A 7:s egen marsch.

Senare på dagen hölls krigsmans erinran, varvid översten hälsade de nyinryckta förbanden.

Jige.

Soldater från P 18 skådespelare hos Ingmar Bergman

Gotlänningen 25/8 1967

Nu värvar Ingmar Bergman skådespelare bland soldaterna på P18 till sin film ”Skammens drömmar”!

Värnpliktiga och befäl samt en del stridsmateriel kommer med största sannolikhet att ställas till hans förfogande i slutet av nästa månad.

Filmen, som enligt uppgift kommer att kosta tre miljoner, behandlar en inbördeskrigssituation och militärerna skall bilda bakgrunden i en del scener. Det är alltså endast fråga om statister.

− Ännu är ingenting klart – vi har inte fått några papper, säger överstelöjtnant Lennart Bergqvist på P 18, men allt talar för att vi kommer att medverka.

Detta hade Erlander att säga om Palme!

Gotlänningen 31/8 1967

-Bara Palme tittat på materialet så får chefsåklagare Gunnar Öhman överta det och avgöra om åtal skall väckas eller ej, säger polissekreterare Bengt Ottosson i Visby, som på onsdagen (30/8 1967) fick statsminister Erlanders skriftliga redogörelse om intermezzot på Fårösundsvägen, där man påstår att statsrådet Palme trott att vägen var fri – åtminstone har han tolkat ett yttrande av kommunikationsministern så.

Nu efteråt kan jag erinra mig, att jag uppfattade något slags ljus till höger i skogen, säger statsminister Erlander jag hade då ingen tanke på att det kunde vara ett fordon som tillhörde kolonnen, och jag hade heller ingen att fundera över vad det var. Det fanns heller ingen anledning att försöka bryta militärkolonnen, eftersom vid den tidpunkten (hade) färjan redan gått. Något stopptecken när Palme startade bilen kunde jag inte upptäcka. Det var heller ingenting anmärkningsvärt med hans körning. Vi passerade några militära fordon som körde med mycket stora luckor. Det fanns gott om plats på vägen och vi blev själva omkörda av två civila bilar, slutar statsministern.

Även ett annat vittne har framträtt inför polisen i Stockholm. en man begärde häromdagen att bli hörd av Östermalmspolisen. Han berättade då att han färdats i en annan bil i samma bilkö som statsrådet Palme och statsministern och att inte heller han sett den sista bilen i militärkolonnen, utan givit sig ut på den korsande vägen.

Ett nytt vittne som en aftontidning presenterade på onsdagen var för polisen intet nytt. Hon hördes samma dag som statsrådet självt och hennes vittnesmål överensstämde till största delen med hans.

Maning dan före dan: Lyd militärpolisen!

Gotlands Allehanda 2/9 1967

Det lutande H-et påminner oss om vad som händer. Kl. 05,00 på söndagsmorgonen börjar högertrafiken officiellt i Sverige. Men det är bara ett fåtal som får köra då. Kl. 06,00 öppnas vägarna för alla.

Körlov för 42

Så här dan före dan vill polisen ge alla bilister en uppmaning: De militärpoliser som kommer att finnas utplacerade dagen H skall åtlydas! Uppmaningen aktualiserades på fredagen (1/9 1967) då ett flertal civila bilister inte respekterade de militärpoliser, som tjänstgjorde i samband med en militärkolonn.

— Militärpoliserna har polismans befogenhet och det blir rapport om deras anvisningar inte följes, säger förste polisassistent Göte Jakobsson.

Problemet med vägledare vid övergångsställena ser också ut att lösas. På fredagskvällen var det bara 5–6 tvåtimmarspass som ännu inte var besatta. Anmälningar till vägledare tas emot även under lördagen och det är önskvärt att även några reserver finns beredda att rycka in för de ordinarie som i sista stund kan bli förhindrade.

Genom polisen har 42 fordon fått tillstånd att köra under trafikförbudet på söndagsmorgonen kl. 01.00-06.00. Fem ansökningar har blivit avslagna. Dessutom har de olika trafiksäkerhetskommittéerna givit tillstånd till delar av sin personal. Till dessa kommer de fordon som inte behöver särskilt tillstånd, exempelvis polisbilar, taxi, bussar och utryckningsfordon men trots detta lär det bli ganska folktomt på Gotlands vägar under den aktuella tiden.

För att effektivisera övervakningen har polisen delat in Gotland i sex sektioner. En polisbil kommer att patrullera i varje sektor. Patrulleringen dirigeras via radio centralt från Visby, där förste polisassistenten Göte Jakobsson sitter som spindeln i nätet.

Ulle Persson KA 3 nära bli mästare

Gotlands Allehanda 2/9 1967

Gotland fortsätter skörda framgångar vid militära skyttemästerskapen i Östersund. På fredagen (1/9 1967) gällde det fältskjutning på k-pist, gevär och pistol. Ulle Persson, KA 3, gick miste om sitt livs chans att bli mästare på pistol.

Ulle Person gick fram storstilat, men på näst sista målet – en anka rörlig från höger på tiden 30 sekunder – kom den för förargliga missen. Men hans 38 träff av 42 möjliga gav ändå en storfin 8:e placering, bara två träff sämre än slutlige vinnaren.

P 18:s Sven-Olof Larsson klarade sig också mycket bra i den hårda konkurrensen och blev 17:e man med 36 träff.

På gevär och k-pist var gutarna mycket jämna men någon toppkänning fick man aldrig. I gevärsskyttet lyckades A 7-styckjunkaren Sven Wemnell bäst med 29 träff och med närstridsvapnet var P 18-fanjunkaren Karl-Arne Fontell den främste. Hans 53 träff räckte liksom Wemnells resultat till en placering bland de 25 bästa.

Vpl. dömd till arrest 20 dagar

Gotlands Allehanda 2/9 1967

Till 20 dagars arrest dömde Gotlands domsagas häradsrätt på fredagen (1/9 1967) en värnpliktig vid ett förband på ön.

Han hade gjort sig skyldig till missfirmelse av krigsman, oskickligt beteende, undanhållande, övergivande av post, onykterhet i tjänsten, fylleri, tjänstefel och anstiftan av olagligt tillhandagåendemed anskaffande av rusdrycker.

Gotlänningarna får gott betyg av militärpolisen

Gotlänningen 5/9 1967

Gotlänningarna får ett gott betyg av militärpolisen för att de kör försiktigt och även visar hänsyn till andra trafikanter. Däremot tycks de inte känna till vad filkörning är, varför det ibland uppstår onödiga trafikstoppningar.

Den som delar ut betyget är militärpoliserna Alf Ullén från Stockholm, som inkallats på en repmånad för att hjälpa till vid övergången till högertrafik. Han har på sin lott tillsammans med Nils Winberg, även han från Stockholm, fått korsningen Österväg – Kung Magnus väg.

Militärpoliserna är mycket väl skickade för sin uppgift att dirigera trafik. I deras utbildning på den militära polisskolan ingår både trafikledning och ordningshållning.

– På det hela taget har trafiken flutit mycket bra i denna besvärliga korsning, säger hr Ullén. Under den värsta rusningen blir det dirigering av trafiken, men i övrigt räcker det med att gripa in vid direkta felkörningar. En del bilister som kommer Österväg västerut ser inte stoppmärket utan fortsätter över Kung Magnus väg. Vart de sedan ska ta vägen har de väl inte funderat så mycket över! En annan sak som vållar en viss irritation är bilmarkeringen i vägbanan vid gamla järnvägsövergången. Den lockar bilister att köra åt vänster, där det är stoppmärke. Det är en enkel sak att flytta pilen eller också förlänga refugmarkeringen västerut.

Svårast har de bilister som kommer från Österport och skall korsa Kung Magnus väg, där den från höger kommande trafiken har förkörsrätt. Att sätta trafikljus här blir en mycket kostsam historia. Enklast vore att ordna med ett väjningsmärke på Kung Magnus väg så att Östervägstrafiken som är den tätaste får företräde. Här kommer annars att bli en mycket farlig korsning när bevakningen upphör.

Fyra Visbyfänrikar från världens äldsta krigsskola

Gotlänningen 6/9 1967

– Av Johannes Gardell –

Den 175:e officerskursen på Karlberg avslutades i fredags. Bland aspiranterna var också en gotlänning, Bengt Wahlgren, som är född (eg. Umeå) och uppväxt i Visby och tog sin studentexamen här. Han och tre av hans kamrater från fastlandet, som gjort sin värnpliktstjänstgöring här vid P 18 har nu fått anställning vid regementet, efter genomgången officerskurs på Karlberg i ett och ett halvt år.

Karlberg är världens äldsta krigsskola – grundad 1792.

– Årets kursavslutning fick därför prägeln av 175-årsjubileum och blev därför särskilt högtidlig. Kungen förrättade examen och manade de nyblivna officerarna att tänka på att det att det är människor de får hand om i sina uppgifter.

– Det räcker inte endast med yrkesskicklighet, när det gäller att ta hand om våra svenska ungdomar under värnpliktstjänstgöringen, man måste också ha gott handlag med det manskap man som officer har att utbilda i de militära uppgifterna.

Föreståndare för kursen har varit överste N. I. Carlborg och som kurskamrat har de bl. a. haft kronprinsen.

– Har Ni blivit beordrade till tjänstgöring här vid P 18?

– Nej, vi har sökt anställning här, säger de alla fyra.

– Vi har   – Åretsfullgjort värnplikten här och ville gärna få komma tillbaka hit igen. Och ännu hann vi få njuta lite av den sköna gotländska sommaren. Bengt Wahlgren har ju också sitt hem här.

– Varför har ni valt militäryrket? Är det bra betalt?

– Tyvärr är fänrikslönen inte så särskilt lysande, åtminstone inte för den som har familj. Men friluftslivet i det militära gillar vi. Efter två års tjänst här följer sedan pansarofficersskola i Skövde.

Vpl Lennart Frisell finalslog KA-chefen i Fårösunds-tennis!

Gotlänningen 6/9 1967

Under sommaren har en omfattande tennisturnering pågått i Fårösund. Ett 25-tal spelare har deltagit, de flesta från KA 3. Matcherna har spelats dels inomhus på KA 3:s bana i idrottshallen och dels på KA 3:s och Fårösunds utomhusbanor.

Tills semifinalen gick överste Erik Lyth, flaggjunkare Bengt Widén, sergeant Göte Karlsson och vpl Lennart Frisell.

Finalmatchen spelades på KA 3, mellan överste Lyth och vpl Frisell. Frisell vann i en tresetsmatch med siffrorna 6-1, 3-6, 6-2. Han är framstående spelare i Katrineholms tennisklubb.

Vpl Lennart Frisell är från Katrineholm och gör sin värnplikt vid KA 3.

Nu har de fått sin första kontakt med militärlivet

Gotlänningen 7/9 1967

Nya inskrivningschefen på ön, överstelöjtnant Börje Valinger, också chef för Io 10, framför några av de 20 som mönstrade i går.

Huvuddelen kommer att hamna på Gotland, medan 35 man ska till S 1, Uppsala, flottan i Karlskrona, F 2, Hägernäs eller F 13 i Norrköping.

– Vi räknar med att hinna skriva in 50 man om dagen och det hela ska vara klart till 20 september, sade nye inskrivningschefen, överstelöjtnant Börje Valinger.

Antalet mönstrande är ungefär samma som i fjol. Den nya tvådagarsinskrivningen har inte slagit igenom här, men provas inom en del inskrivningsområden på fastlandet.

Det blir inga nyheter för de 470, som ska inskrivas här i år.

Alltså lämplighetstester, läkar- och psykologbesök i vanlig ordning.

Den nye ordföranden i inskrivningsnämnden på Gotland, övl Valinger, är chef för Io 10, (Sörmland). Han har nu två områden att klara av under årets mönstringar.

…och så här kan det gå:

Fast i taggtråden till förläggningen

En värnpliktig stod åtalad för fylleri och för att han skulle ha olovligen tagit sig in på militärområdet över staketet.

Han hade besökt en muckareskiva, där han inmundigat en del sprit. Han började känna sig ”konstig” i magen och bröt därför upp tidigt. Men eftersom han tyckte det var retligt att gå genom kasernvakten så tidigt efter en muckareskiva, beslöt han istället att ta sig över staketet. Där fastnade han i taggtråden, och efter en kvart blev han befriad av militärpersonal. En furir hördes som vittne.

Rätten ansåg inte fylleriet bevisat utan frikände den värnpliktige på denna punkt. Däremot fann rätten att värnpliktige gjort sig skyldig till tjänstefel genom att försöka forcera staketet och dömde honom därför till 10 dagsböter.

3.000 militärer i övning på Gotland

Gotlänningen 7/9 1967

Samtliga militära styrkor på Gotland larmades tidigt på torsdagsmorgonen. (6/9 1967) det var militärkommandochefen, generalmajor K. G. Brandberg, som genomförde en omfattande kontroll av beredskapen.

Förband ur samtliga försvarsgrenar deltog i övningen. Försvarssidan, som representerades av P 18, A 7, Lv 2, KA 3, F 13 G och vissa enheter ur flottan samt hemvärnet fick möta ett överraskande angrepp som insattes med motortorpedbåtar, attackflyg och helikopterlandsatta styrkor. Sammanlagt deltog cirka 3.000 man.

Med hänsyn till högertrafiken undveks längre förflyttningar med fordonskolonner på vägarna.

Övningarna följdes bl. a. av Östra militärbefälsstaben, konteramiral B. Lundvall.

Militärkommandochefen kunde efter övningen konstatera att samtliga militära förband på Gotland kan lösa sina uppgifter i ett överraskande läge på ett tillfredsställande sätt.

Verkstadsskola invigd på KA 3

Gotlänningen 7/9 1967

Sedan några år tillbaka har Fårösunds kommun i samverkan med de militära myndigheterna arbetat för att få en verkstadsskola i Fårösund. Det har ansetts angeläget att ge ungdomen på norra Gotland möjligheter till kvalificerad verkstadsutbildning. Marinvarvet har också haft behov av att rekrytera utbildad arbetskraft.

I går kunde skolan invigas. Visserligen hade skolans första årskurs börjat redan för ett helt år sedan men den har under tiden varit inrymd i provisoriska lokaler. Först nu var de nya lokalerna och installationerna färdiga för att tas i bruk.

Skolan är resultatet av et mycket gott samarbete mellan GK och de kommunala myndigheterna i Fårösund. Samarbetet kommer att fortsätta även efter invigningen. Fårösunds kommun har ansvaret för utbildningen vid skolan. Kustartilleriet upplåter sitt område, ställer lokaler samt utrustning för den praktiska utbildningen till skolans förfogande. Det är främst marinvarvets resurser som tas i anspråk.

Rektor Gunnar Ahlqvist vid Fårösunds obligatoriska skolor är rektor för skolan.

Arbetsföreståndare vid skolan är ingenjör Torkel Blohm samt lärare yrkeslärare Karl-Gunnar Eklund och handelslärare Gunnar Sunneborn.

Skolan är tvåårig och utbildar plåtslagare och svetsare. Skolöverstyrelsens läroplan för tvåårig verkstadsskola följs.

Elever i första årskursen är Börje Broander, Fårö, Åke Olsson, Fårö, Jan-Åke Söderdahl, Fårö, Alf Wessman, Lärbro, Stig Tomtlund, Lärbro, Kent Billström, Lärbro.

Elever i andra årskursen är Arne Bingström, Slite, Bruno Engström, Fårö, Kent Hertzman, Fårö, Bo Liljegren, Fårö, Karl-Gustav Nyman, Fårösund, och Jan-Erik Rohdin, Fårösund.

Varje elev får ett extra utbildningsbidrag av 50 kr./mån. av kommunen samt fri lunch.

”Skjutfältet” blir skydd för sjöfarare till Visby

Gotlänningen 9/9 1967

En båtnyhet presenterades och levererades till A 7 i dag (9/9 1967) på förmiddagen i Visby hamn. Båten är en snabbgående cabinbåt av märket Coronado Ambassadör med en längd av 28 fot. Den är utrustad med 2 stycken 150 hk. Volvo Penta motorer. Båten har en marschfart av 22-25 knop och en toppfart av c:a 30 knop.
A 7 kommer att använda den i bevakningssyfte vid skjutningar, men den skall även tjänstgöra som målbogserare. Åtta likadana båtar har tidigare levererats till armén.
Om någon skulle fundera på att anskaffa en Coronado Ambassadör för privat bruk lär han få betala mellan 80.000−100.000 kr., beroende på utrustningen.

Be-Son

Helikopter från Gotland räddade fyra i nöd på vrak

Gotlänningen 11/9 1967

Sveriges äldsta fartyg i trafik – eventuellt också Europas – motortankern Caddy av Vrångsjö sjönk natten mot lördagen efter att ha gått på grund i Misterhults skärgård utanför Oskarshamn. Besättningen om fyra man räddades med helikopter från flygets räddningsstation i Visby sedan Tingstäde radio uppfattat nödsignaler från de nödställda. ”Caddy”, som var lastad med bensin, var på väg från Stockholm till Färjestaden.

”Caddy” råkade ut för hårt väder och tjocka i höjd med norra Smålandskusten. I Misterhultsskärgården vid Boskär i närheten av ön Vinö och två och en halv distansminut från Kråkelunds lotsplats drygt tre mil norr om Oskarshamn gick fartyget hårt på grund och tog omedelbart in mängder av vatten samtidigt som vågorna gick över fartyget. Klockan var då omkring tre på morgonen.

Via fartygets kortvågsradio hann man kontakta Tingstäde radio innan strömmen bröts och allt blev mörkt. Då kaptenen var rädd att det skulle bli svårt att finna fartyget eftersom man inte hann uppge noggrann position, sände man upp nödraketer i hopp att någon skulle observera detta.

En halvtimme senare var personal från Kråkelunds lotsplats på väg ut i en sjöräddningsbåt.

Sikten var dålig,  men de lyckades dock gå raka vägen till ”Caddy”. Men det hårda vädret omöjliggjorde alla bordningsförsök. De blev tvungna att återvända till lotsplatsen där de i stället tog den mista båt man hade. Med den lilla båten gick lotsarna ut på nytt till fartyget, som nu hunnit bli vrak. Då de närmade sig kom en helikopter från flygets räddningstjänst i Visby med fanjunkare Harry Frodé som pilot, och lotsarna behövde aldrig ingripa. De fyra männen lyftes ombord på helikoptern och fördes till Oskarshamn.

”Caddy” var hemmahörande i Vrångö i Göteborgs skärgård och ägare var kaptenen samt två andra Vrångöbor.

”Caddy” byggdes 1855 vid Motala Verkstads filial i Norrköping. Första namn var ”Föreningen”. Därefter hette hon ”Westerås”, ”Nya Upsala”, ”OK 1”, ”Elvan” och slutligen ”Caddy”. Från början var hon passagerarbåt och trafikerade Mälaren, främst linjen Stockholm-Skokloster-Uppsala.

Under kriget var hon inhyrd av kustartilleriet som transportfartyg och under 1945–47 ombyggdes hon till tankmotorfartyg. De sista åtta åren har hon varit hemmahörande på västkusten men mest trafikerat ostkusten.

Svenska Lottans Dag firades i Fårösund

Gotlänningen 18/9 1967

− Av Gunnar Sunneborn –

I går (17/9 1967) firades över hela landet Svenska lottans dag och för Gotlands del hade högtidligheten förlagts till Bungemuseet, där Fårösunds marinlottakår svarade för ett perfekt värdskap. Man lyckades till och med få de hotande regnmolnen att dra bort och precis då komminister Bernander tog till orda för att förrätta korum bröt solen igenom diset. Vid hans solosång –”Sverige”− hade den (solen) full och värmande lyskraft.

Fru Lena Lyth, chef för marinlottakåren, hälsade de närvarande lottorna med familjer samt övriga intresserade välkomna och därefter gav militärmusikkåren en till sitt innehåll variationsrik konsert, som blev mycket uppskattad. Fru Ingeborg Lingegård tog sedan plats i den lilla men innehållrika kryddgården och kåserade därifrån på ett initierat och humoristiskt sätt om gamla gotländska kryddväxter, deras ursprung, historik och praktiska användning.

Stort P 18-program vid regementets dag

Gotlänningen 23/9 1967

Söndagen den 1/10 firas vid P 18 regementets dag 1967. Samtidigt kommer pansartruppernas 25-årsjubileum att högtidlighållas. Vid P 18 kommer alla krafter att utnyttjas för att för allmänheten och den egna personalen visa upp de resurser som finns vid öns pansarregemente.

Dagen inleds med revelj i staden av militärmusikkåren. För inneliggande värnpliktiga ges tillfälle att för anhöriga och vänner visa hur man har det innanför kasernens grindar, som den dagen är öppna för alla. P 18 kamratförening samlas vid Fritidshemmet för att delta i högtidligheten med korum, som inleder programmet vid Oscarsstenen på Visborgsslätt. Alla som gjort sin värnplikt vid gamla I 18 med P 1G eller P 18 uppmanas att samlas kring kamratföreningens fana.

För Gotland ny pansarmateriel kommer att visas i en pansarutställning inom P 18 garageområde.

Allmänheten kommer själv pröva på att rikta och skjuta med vissa övningsvapen och på filmskjutbana. Stridsfordon i aktion visas upp på övningsfältet. Militärmusikkåren framför ett av sina paradnummer – figurativ paradmarsch. Som avslutning kommer pansarregementet att med stridsfordon göra förbimarsch för regementschefen och särskilt inbjudna gäster.

För besökande är det väl ordnat med förplägnad och marketenteri. Från fältkök utspisas till ringa kostnad varna rätter. Film visas non stop i exercishuset. Ett besök i det unika regementsmuseet rekommenderas även.

Dagen avslutas med dans för soldaterna i exercishuset. Stadens och bygdens flickor är hjärtligt välkomna – fri entré.

Reservera söndagen 1/10 för ett besök på P 18 – Gotlands bygderegemente.

Glädje passar ej krigare i Fårösund

Gotlänningen 23/9 1967

Krigarliv är så härligt sjöng man förr i militärkretsar. Numera bör man hålla tyst om den saken. Det fick en vpl i Fårösund erfara när han ställdes inför häradsrätten häromdagen. han hade uppträtt med uppknäppt rock och mössan käckt på svaj, gått med armen om en kamrat och uttryckt sin glädje genom att ”tjoa och hojta” högljutt. En mindre glad överfurir gjorde anmälan och resultatet blev 5 dagars disciplinbot för ”tjänstefel”. Så i fortsättningen får ynglingen se lite mera allvarligt på sin fosterlandsplikt. Glädjen får vänta tills han muckar. och den bör bli desto större.

Slutprov på KA 3

Gotlänningen 28/9 1967

— AV GUNNAR SUNNEBORN —

KA 3:s värnpliktiga kände sig förmodligen tämligen möra i benen i dag efter gårdagens strapatser. På tisdagen gick nämligen slutprovet under utbildningsperioden inhämtade kunskaper och färdigheter i en årligen återkommande soldatfälttävlan.

I år lotsade tävlingsledaren, förvaltare K. B. V. Svensson, ut 181 färdigutbildade kustartillerister från sporthallen med första start kl. 07.00. Deltagarna startade sedan med en minuts mellanrum och hade framför sig en slinga på ungefär mödosamma mil uppdelade på åtta stationer där olika kunskaper skulle dokumenteras. Första prövningen bestod, som sig bör, av skjutning med gevär eller kpist och fortsatte med sex kilometer fri orientering, handgranatskastning mot koncentriska ringar på 20 meters avstånd, punktorientering fri orientering igen, avståndsbedömning, orientering från stationspunkt och som avslutning fick de tävlande nytta av den medförda beväpningen igen för en sexskottsserie med gevär på 200 meter och kpist på 100 meter.

Först vid 17.30-tiden var den sista i mål. Som sina kamrater sannolikt flera erfarenheter rikare och ett eller annat (överflödigt) kilo fattigare.

Några av de 181 deltagarna i KA 3:s soldatfälttävlan kontrollerar sina resultat. Fr. v. 321 Seiner Mul-avd, 119 Hägglund, 2 batt, sergeant Bengt Helling och 321 Karlsson Mul-avdelningen.

Resultat:  1) 352 Andersson, 3 batt 252 p, 2) 117 Hellkvist 2 batt 253,5, 3) 197 Holmfeldt, 3 batt, 256, 4) 321 Seiner, Mulavd, 269,25, 5) 483 Hägglund, 2 batt,  271,75, 6) 143 Karlsson, 2 batt, 277,75, 7) 693 Malmgren, 2 batt, 304,25, 8) 691 Olsson, 2 batt, 307,75, 9) 165 Karlsson, 2 batt, 316, 10) 299 Karlsson, 2 batt, 317,00 p.

”Årets bilkårist” korad på årsmötet

Gotlänningen 29/9 1967

Ett 35-tal bilkårister hade på torsdagskvällen mött upp till årsmöte i Fritidsgården i Visby. Medlemsantalet i Gotlands kvinnliga bilkår har under året ökat med 15 och var den 30 juni uppe i 30 medlemmar varav 35 ungbilkårister. Kvällens förhandlingar leddes av kårens ordförande fru Vera Klint.

”Årets bilkårist”, Elisabeth Klang, mottar kårens standar av ordförande Vera Klint.

Under året har hållits nio kårträffar. Traditionellt har man under verksamhetsåret haft diverse kurser, varit med att arrangera Årets Motorkvinna, haft mannekänguppvisning, länskonferens ägde rum den sjunde oktober och man har också haft propagandakvällar och informationsmöten. Vidare har anordnats bilorienteringar, tävling med kpist, fältskjutning o. s. v.

Vid högertrafikomläggningen var hela bilkåren livligt engagerad och inte mindre än 50 medlemmar tjänstgjorde som vägledare.

En motion, inlämnad av fru Birgit Stengård, behandlades. Den innebar att en medaljkommitté skulle tillsättas, vilket också gjordes. Kommittén består av fruarna Birgit Stengård, Anna-Stina Hildebrand samt en representant från styrelsen.

Fru Elisabeth Klang, som utnämnts till ”Årets bilkårist”, fick motta kårens standar, som överlämnades av ordföranden Vera Klint. Fru Maj-Britt Alyhr som efter tio år avgått som ledare för bl. a. tävlingsskjutningen mottog från kåren en vacker tennvas samt blombukett. Även fru Els-Margret Runnander avtackades efter två år som styrelsesuppleant.

Val: Ordförande Vera Klint, vice ordförande Ulla Hammarhjelm, sekreterare Inger Feldthusen, kassör Karin Andersson, klubbmästare Birgitta Westberg. Övriga: Inga-Lill Nyberg och Britta Pettersson, sistnämnda nyval. Suppleanter: Elisabeth Klang och Birgitta Malmros, båda nyval. Revisorer: Irene Kebbe och Aina Waldener. Förbundsrepresentant: Birgit Stengård.

Stridsvagn S mest intressant på P 18-visning

Gotlänningen 30/9 1967

Överste Gerhard Hjukström tar en titt ner i E (sic) innandöme, där sergeant Persson visar vagnens ”hjärna”, ett mycket invecklat manöverorgan.

Det är stora festligheter på P 18 i morgon. Pansartrupperna och luftvärnet fyller 25 år och här presenterar vi truppslagen och den intressanta utställning av framför allt stridsvagnar – med nya vidundret Stridsvagn S i spetsen – som nu finns att beskåda på P 18.

I morgon: Regementets dag med stridsvagnar från 1918 till 1967

Pansartrupperna och luftvärnet 25-årsjubilerar

FRÅN DEN ÄLDSTA . . .

Detta är en stridsvagn från 1918, tysktillverkad och med vattenkylda kulsprutor, säger övl Lennart Bergqvist på P 18.

TILL DEN YNGSTA. . .

Detta är stridsvagn S, dagens mest effektiva och modernaste stridsvagn med enorm eldkraft, säger Skövde-sergeanten Persson.

Stridsvagn S eller 103:an är huvudpersonen under morgondagens festligheter på P 18. Stridsvagn eller strv, som det heter om man är ”inne” därute, S är 25-årsjubilerande pansartruppernas svar på flygvapnets Viggen. Och även om man inte är expert på detta slag av militära fordon måste man ge ett erkännande åt männen bakom denna produkt, som enligt uppgift det tisslas och tasslas om i militära kretsar även i utlandet.

Behövs det pansartrupper på Gotland?

1943, i april kom det första stridsvagnsförbandet till Gotland. Ett år senare, första april -44 inrättades P1 G. Vid den stora omläggningen 1963 slogs P1 G och I 18 samman till P 18 och Gotland fick alltså ett pansarregemente.

En del av Sveriges brigader är infanteribrigader med fåtaliga pansarkomponenter. De anses dock kunna lösa viktiga uppgifter i strid mot en sådan motståndare som tidigare beskrivits. Varför behövs pansarförband här? Vi frågar överstelöjtnant Lennart Bergqvist vid P 18:

Infanteriförband kan endast göra sig gällande mot stormaktsförband i en terräng som avsevärt försvårar pansarfordonens rörelser.

Sådan terräng saknas praktiskt taget helt på Gotland. Inga berg, älvar eller oframkomliga skogar inskränker rörelsefriheten. Pansarförbanden har idealiska operationsmöjligheter på den platta och fasta gotländska hällmarken. De naturliga försvarsställningar, som i stora delar av landet i regel finns mellan de odlade områdena, saknas här. Skogen är nästan överallt lättframkomlig.

Renodlade infanteriförband kan på Gotland, lika litet som i Skåne påräkna att vinna överhand över moderna stormaktsförband.

VÅRT ISOLERADE LÄGE

- Våra infanteriförband kan ofta tänkas fånga upp och temporärt hejda även kraftiga anfall av moderna mekaniserade förband, främst om de kan stödja sig på gynnsamma terrängförhållanden. Pansarförband som vi hållit som strategiska reserver kan sedan tillföras för att slå fienden.

Ett sådant förfaringssätt är knappast tänkbart för Gotlands del. I det läge då en motståndare satsar på en avgörande operation på Gotland, torde vi få ytterligt svårt att tillföra pansarförstärkningar sjövägen. De pansarförband som krävs på Gotland måste finnas där vid stridens början.

STRATEGISK BETYDELSE

- Gotland bildar en barriär framför Mellansverige. Så länge Gotland är i våra händer torde ett allvarligt anfall mot övriga delar av östra Mellansverige knappast kunna tänkas. Ön kan tänkas vara ett primärt mål för en presumtiv motståndare. För oss är det av största vikt att den hålls. Vi måste göra det så kostsamt som möjligt att anfalla ön.

Endast om Gotlandsförsvaret uppbyggs kring pansarförband som kan slå en landstigen fiende, tvingas en motståndare avdela så stora resurser vid ett anfall mot ön, att operationens lönsamhet blir diskutabel, slutar övl Bergqvist.

De två yngsta vapenslagen i landet, pansartrupperna och luftvärnet 25-årsjubilerar i morgon men det blir bara på P 18 det hela högtidlighålls med en Regementets Dag med stort och intressant program.

Lv2 får nöja sig med bildutställning i stadsbiblioteket foajé, för på luftvärnet får man inte in folk förrän andra november.

P 18-översten Gerhard Hjukström har laddat upp personal och låtit putsa upp det mesta på regementet inför morgondagen för att visa allmänheten pansartrupperna, alla fordon, vapen och annan materiel, och framför allt ögonstenen, Strv S, som är hitlånad från fastlandet.

Från fastlandet kommer en hel del av de stridsvagnar som nu står uppställda på P 18:s garageplan, och publiken i morgon kommer att kunna betitta hela utvecklingen på stridsvagnsområdet.

Den äldsta vagnen är konstant utställningsföremål på P 18. Fastrostad. Det är en tysktillverkad gammal plåtburk, förlåt svordomen, från 1918, med vattenkylda kulsprutor och tunn plåt. En handgranat kunde slå hål i pansaret.

Ja, man ska inte skratta åt den ”campa” gamlingen. Han var en föregångare till dagens högeffektiva vagnar, som nu toppas av tuffingen Strv S.

De som kommer till Regementets Dag i morgon kan också få se den första stridsvagnen på Gotland, en liten snabb rackare, modell -43, 60 km/tim kunde den göra, och för att göra ned fi hade den två kulsprutor. Första kanonen på vagnarna kom i samma veva. Modell -40 hade de första kanonerna, och kom hit 1944.

Lika gammal som pansartrupperna är Kp-bilen, karosspansarbil i kyrkboken, 25 år gammal men still going strong, fast nu med diverse moderniseringar.

Strv 74 visas naturligtvis. Det är den vanligaste vagnen. 26 ton tung och så gammal som M/42. Fast nu är även den moderniserad och omgjord. Nu väger den 50 ton, kallas stv 101 och är beväpnad med en 10,5 cm automatkanon.

Gyrostabilisator är en utomordentlig finess som den vagnen är utrustad med. Hur än vagnen skumpar och lever rullan (och det gör den, GT provade i går)., så håller kanonen samma läge hela tiden.

Alla gamla goda märken i all ära, men det är 103:an som kommer att tilldra sig största uppmärksamheten i morgon. Sergeant Persson från Skövde visade upp strv S för GT i går. Gotland har ännu inte förärats någon dylik av ÖB, så tygofficeren på P 18, kapten Sven Gäfvert, fick låna från stridsvagnsskolan i Skövde.

Den Strv S, som publiken i morgon kommer att få se är en av de första i första tillverkningsserien. 550 hästkrafter utvecklar den, och fler lär det bli på de nyare maskinerna

Strv S levereras just nu till förbanden runt om i landet. Han är båt också, 103:an, på 12 minuter kan han omställas för gång genom vatten, och blir i och med detta ännu effektivare.

Vad är det då för märkligt med denna mångomsjungna maskin?

För det första är det vardens första stridsvagn utan torn. Men det förlorar 103:an inget på. I går snurrade den runt på garageplattan på P 18 med våldsam fart. P 18:s personal, som förhandstittade på utställningen var stumma av beundran.

Laddaren Holmberg demonstrerar en projektil till en stridsvagnskanon under överinseende av överstelöjtnant Bergqvist.

103:an har också en helautomatisk kanon. Sergeant Persson demonstrerade det blixtsnabba laddningsförfarandet. Bara tryck-på-knappensystemet.

Strv S har en enorm eldkraft och räckvidd. Hur stor är topphemligt, men att döma efter kanonrörets längd är den siffran, som det mesta med 103:an i världstopp.

— En stor och lyckad satsning av industri och militär

Mest tekniska (och dyraste) vapenslaget — Lv

Luftvärnet blev självständigt truppslag på hösten 1942, efter en enormt snabb planering mitt under brinnande krig runt våra gränser.

För Gotlands del tillfördes ön luftvärn ur armén redan under andra världskrigets första år. 1/4 1944 uppsattes ett fredsförband, Lv3 G, som var detacherat ur Stockholms luftvärnsregemente o förlades till Hällarna. Detta förband fortlever i nuvarande Gotlands luftvärnsdivision, som nu alltså fyller 25 år. Vi ber Lv2:s chef överstelöjtnant Uno Engström om lite historik:

— Utvecklingen av vapen för att bekämpa flygplan hade naturligtvis börjat långt dessförinnan. Redan före 1914 gjordes teoretiska utredningar om hur luftfarkoster skulle bekämpas men det var först efter första världskriget som behovet stod klart o vapenutvecklingen påbörjades. Redan på 20-talet började Bofors att intressera sig för luftvärnskanoner. Det första fullständiga och helt inom landet utvecklade vapensystemet kom att få modellår 1930 o 1928 uppsattes inom artilleriet landets första luftvärnsregemente i Karlsborg. Den grund som lagts under 20o30-talen visade sig hålla för de påfrestningar som Andra världskriget kom att innebära. Andra världskriget inleddes med en kraftinsats beträffande flyg och pansar som knappt var förutsedd vilket i sin tur även här hemma ställde ett stort krav på luftvärnsförbanden. Utvecklingen gick mycket snabbt, vartill inte minst Bofors skickliga konstruktörer bidrog, och 1942 hade ur det 1928 organiserade Karlsborg luftvärnsregemente uppsatts inte mindre än sju luftvärnsregementen och kårer. Luftvärnsförbanden sammanfördes då till ett eget truppslag under egen truppslagsinspektör.

— Luftvärnet fick under andra världskriget fullgöra en mycket omfattande beredskapstjänst varvid uppgifterna ofta var knutna till totalförsvarsobjekt. Ett stort antal luftvärnskanoner inköptes av industrier att användas för deras skydd och skänktes till armén. Luftvärnet kom därför att i särdeles hög grad bli en hela folkets angelägenhet vilket också tog sig uttryck i en mycket omfattande frivilligutbildning.

Hela tiden fortgick utvecklingen av allt mera fulländade vapensystem.

— Huvuddelen av luftvärnsvapen som användes i beredskapstjänst under andra världskriget första år är nu hopplöst föråldrade och sedan länge kasserade. Från enkla handriktade vapen har utvecklingen gått mot elektronisk automatik i automatkanoner och robotar av olika slag, berättar övl Engström.

Vpl fick lektion om fritidsvisby

Gotlänningen 2/10 196

På lördagseftermiddagen presenterade stadens föreningar sig för de värnpliktiga vid P 18. Via utställningsmontrar och personliga informatörer i Ex-huset fick flera hundra värnpliktiga reda på vad staden har att bjuda på i fritidsväg.

Förr har varje förening, som så önskat, fått tillfälle att muntligen presentera sig i samband med inryckningarna. Den här gången tyckte fritidsnämnden och ungdomsrådet att man skulle pröva något nytt. De föreningar som så ville fick disponera ett eget bord till vilken de värnpliktiga fick söka sig på egen hand.

Alvar Olin representerade fritidsnämnden och underström i sitt hälsningsanförande den myckna förströelse staden har att bjuda för den som förstår att ta vara på tillfällena.

IOGT, ABF, MK Gutarna, SSU, Gotlands Idrottsförbund, HUF — alla hade de något att visa upp för de värnpliktiga.

Det största intresset koncentrerades dock kring MK Gutarnas uppställda racerbilar. Den planerade äktenskapsskolan visade sig också fånga ett stort intresse.

I början av oktober skall arrangemanget upprepas för de värnpliktiga vid A 7 och Lv 2 G.

Sol och 4000 besökare på lyckad regementsdag

Gotlänningen 2/10 196

Pansartruppernas stolthet, Stridsvagns S, såg inte särskilt krigisk ut i går, när den användes som lekplats för pang-panglekande småttingar. Fast förstås under övervakning. Det är ju dyra leksaker.

- Av TOMMY WAHLGREN -

Regnet hängde i luften under morgontimmarna och det såg ut som om Regementets Dag och 25-årsjubiléet på P 18 skulle få äga rum till ackompanjemang av vattenplask i stället för militärmusik.

Men vädrets makt var goda. Molnen skingrades och festligheterna kunde gå av stapeln om än i höstlig kyla så dock i solsken. Över 4.000 personer kom till regementet under söndagen.

I lördagsnumret presenterade vi utställningen av stridsvagnar och det visade sig vara en av de mest intressanta attraktionerna på P 18 i går. Smågrabbarna lekte pang-pang för fullt och pansartruppernas stolthet, Stridsvagn S, såg mest ut som en lekplats.

Det var ungar i innandömet, på kanonröret och klättrandes på larvfötterna, som efter en stund var försedda med festliga ballonger.

Men det fanns mer att titta på, bio, radioanläggningar, militära fordon och tusentals andra militära pryttlar, som låg till beskådande över hela området.

Lekamlig spis kunde man få. Köttbullar, mos och korv, stod bl. a. på menyn vid fältköket. Man kunde vidare pröva sina färdigheter i luftgevärsskjutning, få stridsfordon demonstrerade för sig och få lyssna på militärmusiken, som dagen till ära även utförde s. k.  figurativ marschmusik.

Allmänheten bereddes också möjligheten att ta en titt på hur bröder och fäder har det på luckorna. Gissa om det drogs lumpenminnen i kasernerna i går? Och på regementsmuséet, som man också besökte. Om mammorna enades om ”att inte var det väl så jä - - ligt som de har berättat om sedan urminnes tider. Det ser ju riktigt trevligt ut. . .”

Och på kvällen blev det svängom i exhuset till Metronomers.

Men det var bara inte underhållning och visning i går. Militärmusiken inledde dagen med revelj i Visby på förmiddagen, då också regementets kamratförening samlades på Fritidshemmet.

På förmiddagen hann man också med en högtidlighet med korum vid Oscarsstenen med regementets personal på plats.

Regementschefen, Gerhard Hjukström invigde Regementets Dag och höll ett anförande, där han givetvis också kom in på 25-årsjubiléet för pansartrupperna och luftvärnet:

— Den militära verksamheten är särpräglad och därför på många sätt avskärmad, bl. a. av sekretessbestämmelser av skilda slag. Av dessa skäl är det svårt att förmedla all den information om försvaret, som medborgarna — delägarna behöver och vill få, sade översten och trodde att allmänheten ville veta mer om det militära livet. Han fortsatte:

— Främst för de unga värnpliktiga som gör sin första tjänstgöring är det också betydelsefullt att de får tillfälle att någon gång för anförvanter och andra visa upp sitt militära hem och bakgrunden till den hårda och o många fall kvalificerade arbete de presterar. Kontakt folk-försvar och information är därför två viktiga ändamål med Regementets Dag 1967 vid P 18. Men den har också ett annat huvudändamål: att högtidlighålla pansartruppernas 25-årsjubileum, poängterade överste Hjukström och gjorde en tillbakablick för att belysa hur pansarvärnet kommit fram i utlandet och här hemma.

— P 18 hör till de yngsta förbanden inom truppslaget, sade översten.

— Förändringen från I 18 till P 18 har betytt en avsevärd förstärkning av försvarsmakten på ön. Delaktighet i den materielförnyelse, som påbörjats vid fastlandspansaret skulle öka slagkraften ytterligare i hög grad.

— När vi i dag med berättigad glädje och stolthet firar pansartruppernas 25-årsjubileum, får vi inte glömma att vårt regementes krigsförband får sin fulla styrka först genom det stöd och det skydd, som de andra förbanden på ön kan ge oss. Särskilt beroende är vi av A 7 och Lv 2, som tillsammans med övriga luftvärnsförband i dag också firar sitt truppslags 25-årsjubileum.

Som avslutning citerade överste Hjulström Per Edvin Sköld ur en artikel inför jubiléet. Sköld var försvarsminister vid pansartruppernas och luftvärnets födelseår 1942.

— Per Edvin Sköld klargör här den djupa innebörden i den samhällsskyddande verksamhet, som vi alla, värnpliktiga och yrkesanställda i lika mån har ansvaret för, slutade P 18-översten och förklarade Regementets Dag 1967 invigd. En regementsdag som blev hellyckad.

— Allt har gått perfekt och vi är mycket nöjda med både tillslutningen och de deltagandes insatser, sade överstelöjtnant Lennart Bergqvist till GT när de sista barnvagnarna rullade hem mellan fältkök och kulsprutor på P 18 i går eftermiddag.

3 blev avtackade på P 18

Gotlänningen 2/10 1967

Vid en ceremoni i P 18:s exercishus på fredagen avtackade regementschefen överste Gerhard Hjukström kaptenerna Yngve Rosén och Stig Barke samt förrådsman Helge Bäckström. Samtidigt välkomnade överste Hjukström de nyutnämnda fänrikarna Lennart Ljungdahl, Per Jägberger och Bengt Wahlgren samt sergeanterna Arne Hagman, Daag Pedersén och Bo Löfgren. Förvaltare Lars Karlsson, fanjunkare Bo Pettersson och musikfanjunkare Stig Jacobsson fick av översten mottaga svärdstecknet.

Ridderlig visbyyngling slogs sanslös

Gotlänningen 2/10 1967

En visbyyngling blev på lördagskvällen (30/9 1967) misshandlad på Södertorg så att han medvetslös fick föras till lasarettet där han kvarligger. Misshandlaren är känd för polisen.

Några ungdomar satt i en bil på torget och en flicka hade gått ur bilen för att tala med en väninna. En förbipasserande värnpliktig överöste henne med diverse okvädningsord. En ridderlig yngling i bilen gick då ut för att tala allvar med den värnpliktige men blev brutalt nedslagen. De övriga i bilen tog hand om den slagne och körde runt staden i väntan på att han skulle kvickna till. När han efter närmare en timme inte kommit till medvetande körde man ut honom till lasarettet där han så småningom vaknade men måste kvarstanna för vård.

4.000 på P 18 såg strv S

Gotlänningen 2/10 1967

Regementets Dag blev mycket välbesökt och P 18 tog emot omkring 4.000 personer som fick se det mesta som fanns i det militära. Stridsvagnarna som GT berättade om i lördagstidningen var som väntat den största attraktionen, inte minst för barnen.

Nu har vi fått en kanon på biblioteket i Visby

Gotlänningen 3/10 1967

I entréhallen vid stadsbiblioteket kan man just nu beskåda en kanon (!). En kanon med rött sidenband. Den kom dit på måndagen (2/10 1967) och är en 20 mm akan m/40. Runt kanonen finns bilder uppmonterade på planscher. Det hela är en utställning som celebrerar arméns luftvärns 25-årsjubileum. Luftvärnet blev särskilt vapenslag den 1/10 1942 och på bilderna kan man se hur utvecklingen inom luftvärnet varit.

Bildutställningen är ett svep från dåtid till nutid och första bilden visar ”Första försöket” 1920.

Den sista bilden är en skiss över robotsystemet -67 HAWK. Även på Handelsbankens huvudkontor i Visby utställer Lv, och i 14 dagar pågår den.

MO om överste Hjukströms tal. Det var partipolitiskt

Gotlänningen 4/10 1967

Överste Hjukströms tal vid P 18 var partipolitiskt. Det var uttryck för överstens privata uppfattning och innebar ett ställningstagande för ett politiskt parti. Krigsmaktens tjänstereglemente har alltså inte iakttagits.

Det är resultatet av MO:s undersökning om överste Hjukströms tal inför ett rep-kompani i april i år. Översten talade då bl. a. om de alternativa kostnadsramarna för försvaret. Han framhöll, att begränsningar av de militära resurserna med betydande återverkningar på försvarskraften blev ofrånkomliga på sikt om ett kommande förslagsbeslut baserades på socialdemokraternas eller mittenpartiernas alternativ. Däremot hade högerpartiet med sitt bud avsett att möjliggöra ett fullföljande av den planering som skett hittills.

Hjukströms uttalande utgör tydligen hans personliga uppfattning, konstaterar MO.

Den måste anses ha inneburit ett ställningstagande till de av representanter för olika politiska partier föreslagna kostnadsramarna.

Överstens tal anmäldes till MO av vpl sergeanten Berndt von Corswant.

Översten gav i tjänsten en militärisk orientering som var en enda lång partipolitisk plädering, skrev von Corswant. Under en och en halv timme kritiserade han i indignerad ton den socialdemokratiska regeringens förslag till minskning av försvarsutgifterna.

von Corswant påstod även att reaktionen bland de enligt order närvarande repsoldaterna blev stor.

Generalmajor Brandberg undersökte på MO:s uppdrag vad översten sagt och ansåg i sitt yttrande att överstens orientering hade varit saklig och objektivt. Vid undersökningen hördes översten, kompanichefen, de fyra i tjänst varande plutoncheferna samt fem av de värnpliktiga vid kompaniet.

MO:s yttrande gäller även ett tal av översten vid Södermanlands regemente. Inte heller han har iakttagit tjänstereglementet vid en föreläsning utan låtit sin egen partipolitiska uppfattning vara ledande.

— Vad som ligger de två överstarna till last föranleder dock inte till ansvar, skriver MO.

10.000 man samövar vid Gotland

Gotlänningen 6/10 1967

Premiär för ny militärorganisation

Den första militärområdesövningen med förband ur alla tre försvarsgrenarna som ägt rum sedan den nya regionala ledningsorganisationen trädde i kraft i oktober 1966 inleds idag inom östra militärområdet under ledning av militärbefälhavaren generallöjtnant Carl Eric Almgren. Övningen avslutas 10 oktober.

I övningen deltar bl. a. ur armén 3.000 man, ur marinen från flottan c:a 3.000 man och ett 70-tal fartyg, från kustartilleriet c:a 2.000 man med ett 30-tal fartyg och båtar och ur flygvapnet c:a 2.000 man och 125 flygplan.

Under militärbefälhavaren leds övningen av chefen för Gotlands militärkommando generalmajor Karl Gustaf Brandberg, chefen för ostkustens örlogsbas konteramiral Einar Blidberg, befälhavaren för Vaxholms försvarsområde, tillika chefen för Stockholms kustartilleriförsvar överste Curt Karlberg och chefen för Bråvalla flygflottilj överste Carl Gustaf Norberg.

Övningsområdet i stort är södra delen av Gotland, Gotska sjön och Södertörn. Övningsändamålet är i första hand att inom östra militärområdet öva samverkan mellan staber och förband ur det tre försvarsgrenarna.

Det är tyvärr ofrånkomligt att allmänheten inom stora delar av mellan-Sverige kommer att beröras av övningen, framför allt genom buller från flygplan på låg höjdunder tider då flygverksamhet normalt inte pågår.

Kronprinsen till KA 3 i dag

Gotlänningen 6/10 1967

I dag anländer kronprins Carl-Gustaf med helikopter till KA 3 för att närmare studera kustartilleriförsvaret. Han är ju numera kustartillerist – närmare bestämt i onsdags (4/10 1967), då han började sin utbildning vid KA 1. Han deltog då i en övning i robotskjutning på Stavsnäs, där löjtnant Lennart Welander och kapten Sven Ringström förklarade de tekniska detaljerna för prinsen (bilden).

Sovjet beklagar: Militärplan vilse över Gotland

Gotlänningen 7/10 1967

Sovjetunionens ambassad har hos UD beklagat att ett sovjetiskt militärplan flugit över Gotland på grund av navigationsfel. Händelsen inträffade den 12 september.

Svenska jaktplan gick upp så snart man sett planet på radarskärmen, men kom aldrig så nära att de kunde se vilken nationalitet planet hade. Det kom in från öster och man misstänkte därför att det var ett sovjetiskt plan. Detta bekräftades i och med sovjetambassadens ursäkt.

Det var vid 20-tiden på tisdagen den 12 september som man på radarskärmarna kunde konstatera att ett plan flugit in på svenskt territorium från öster. Det flög in över Fårö och vände sedan och flög över hela Gotland innan det försvann.

”Gotland” i konvoj med 600 soldater

Gotlänningen 7/10 1967

Gotlandsbolagets färja ”Gotland” fick i natt rycka in för försvaret i den stormanövermed 10.000 man som inleddes i går. Färjan fick ta ombord en bataljon om 600 man och ca 70 fordon, som sändes som förstärkningstrupp till Gotland. Bataljonen landsattes i morse i Klintehamn.

Förstärkningen var nödvändig för att klara av det fientliga anfall, som gjordes vid Slite. Fientliga styrkor landsattes och försvaret bedömdes som ansträngt.

”Gotland” var väl skyddat under sin nattliga färd. Jagare och helikoptrar fanns i närheten, de senare för att som närskydd hålla fientliga ubåtar på avstånd.

Kustflottans övriga enheter låg i beredskap i baserna med undantag för de egna ubåtarna. De befann sig i uläge som framskjutet flankskydd.

Vpl fick böta för nattbesök hos lottor

Gotlänningen 8/10 1967

Två värnpliktiga hade under sommaren, nattetid, tagit sig in i en lottaförläggning och i går stod de inför rätta. Domen löd på 20 dagsböter för båda.

Utan någon allvarligare avsikt hade de tagit sig in på förläggningen. När de kom ut igen färdades därifrån upptäckte en att han tappat en sko. De gick då tillbaka till förläggningen för att hämta den och det var då de upptäcktes.

20 dagsböter blev också domen för en värnpliktig som varit vårdslös i trafiken. Han körde för en tid sedan i diket med en terränglastbil.

Kronprinsen såg på KA 3:s slutövningar

Gotlänningen 9/10 1967

− av GUNNAR SUNNEBORN –

Dagen M som i Muck – närmar sig med stormsteg för KA 3:s värnpliktiga! I slutet av veckan byter de ut sin mundering mot civil och återvänder till sina respektive hemorter. Den gångna veckan har medfört strapatser för såväl dessa ”atomer” som de populärt kallar sig – som deras befäl.

Förra måndagen inleddes nämligen slutfasen i utbildningsperioden i form av en manöver, som nådde sin avslutning på lördagen (2/10 1967) i form av skjutningar med rörligt såväl tungt som lätt artilleri, mot sjö- och luftmål vid Nackeviken, väster om Fårösund. Kronprinsen, överste Widner – chef för sektion fyra i marinstaben – KA 3-chefen överste Lyth m. fl. följde förevisningarna, som kulminerade i ett verkligt crescendo: Sprängning av en minering, utlagd c:a 400 meter från land, och innehållande sex minor uppenbarligen stora mängder sprängämne innanför plåtskalen.

Bestående intryck: imponerande slagkraft och precision. De belåtna småleendena hos bataljonschefen, major Sundahl, skjutledaren, kapten Kihlström, KA3/GK – chefen överste Lyth, gästerna och ner till menige man var förståeliga och välmotiverade. Att – som nu varit fallet – under en veckas tid bl. a. gå i ställning med batteriet på fyra platser, sinsemellan från varandra långt belägna, betecknades även av garvat befäl som ett mycket ansträngande program. Brist på sömn, oregelbundna tider, ansträngande tjänstgöring, ”bivackliv” – de rödkantade ögonen och mer eller mindre dolda gäspningarna på avslutningsdagen var begripliga. Men trots omständigheterna: perfekt skärpning när sådant krävdes. ”Examen” gav bevis för att kursplanens olika moment var väl inövade och lett fram till avsedd totalkunskap.

Kronprinsen anlände till Nackeviken tillsammans med överste Widner, kapten Rundqvist, sjökrigsskolan – prinsens specielle följeslagare under dennes utbildningstid vid kustartilleriet – och en av KA 3:s 18 stamkadetter, vilka nu också hade slutövning på sin ”fälttjänsttid” för att inom kort fortsätta utbildningen vid sjökrigsskolan.

Skjutningarna skulle inledas med tunga artilleriet – tre 15,2 centimeters pjäser – kl. 09.00 mot bogserade mål på 13.000 meters avstånd och med ytan 4x2 meter. Men – för att citera major Sundahl:
− Kustartilleriets uppgift är att avvakta.
I det här fallet befann sig några fiskebåtar inom skjutområdet och under deras reträtt mot ofarliga vatten berättade överste Lyth bl. a. att KA 3.s stora fördel framför andra KA-förband just är tillgången till relativt fria skjutfält mot havet. Väntetider på upp till två dygn till skjutledarens ”fyr” lär på andra håll förekomma. När – efter sedvanliga korrektionsskjutningar – nämnda kommando låg nu redan efter första laget elden rätt trots nämnda avstånd i förhållande till den ringa målytan. ”Invasionsföretaget”, på väg till Kappelshamnsviken, nådde definitivt aldrig destinationsplatsen!
Innan den relaterade minsprängningen fick luftvärnsbatteriet visa sin förmåga att bekämpa sjömål. 20 skott från vardera av de två pjäserna gavs besked om att också denna andrahandsuppgift på sådant batteri kan lösas med önskat resultat.

Kronprinsens KA-utbildning fortsätter nu några dagar vid KA i Härnösand innan terminen vid sjökkrigsskolan.
Kapten C. Ossiann fullgjorde enligt uppgift i och med prinsbesöket sitt sista uppdrag som pressofficer vid KA 3. Från GT tackar vi för det mångåriga och perfekta samarbetet!

Generalen om gotlandskriget. Ju sämre väder desto mera realistiskt

Gotlänningen 9/10 1967

FRONTEN (GT).

Hällande regn, småsnåla vindar och svärjande repgubbar. Det är lördagens strider på södra Gotland i ett nötskal.

Vid dans i Hejde hade den lede fienden förskansat sig kring en bondgård. De tappra försvararna hade trots otjänligt väder fått det otacksamma uppdraget att driva tillbaka honom. Är det krig så är det – sen må vädret vara vad det vill.

Eller som generalen sa:

— Det ger bara lite realism åt övningarna, ju sämre väder desto mera realistiskt.

Men fotfolket höll nog inte med honom även om ingen vågade sig på att protestera. Tyst låg de och lurade i buskarna, släpa på kanoner längs leriga vägar och intog utgångsställningar. Och hela tiden regnade det.

Plötsligt blir klockan K. Helvetet brakar löst i Hejde. det knattrar och smattrar, stridsvagnar dundrar igång och kommandoorden smattrar ur radioapparater. Mitt i allt stridslarmet står stridsdomarna och GT:s två modiga frontreportrar och låter sig inte bekomma av kulsprutor eller rökgranater.

Mitt i framryckningen börjar den allsmäktiga stridsdomaren vifta med armarna och hojta i högtalaren.

— Dåligt. Svag samordning i anfallet. Åter till utgångsställningar, beordrar han.

  Missnöjt, lojt drar sig gubbarna tillbaka till buskarna och väntar på besked om när nästa klocka K skall infalla. Stridsivern lyser ur ögonen men än måste de vänta en stund. Det skall vara god ordning även i strid. Ingenting lämnas åt slumpen eller orutinerade reservbefäl.

Inte magen. Armen är skadad. Det står på kortet

Sårad i buskarna

Generalen Brandberg, överstarna Hjukström och Deutgen

anländer i Mercedesbilar till stridsplatsen. De vågar sig ut i regnet och går runt och uppmuntrar grabbarna som ligger och huttrar. Befälet skall vara ett föredöme för soldaterna.

Från en långt framskjuten buske kommer det plötsligt besked om att man hittat en av de sina sårad. Sjukvårdare rusar fram och konstaterar raskt att kamraten skadat ena armen. Inte på riktigt visserligen, men ett kort han håller i handen markerar i alla fall att han är skadad i armen.

Han slängs vårdslöst upp på en bår och sjukvårdarna springer nerhukade iväg med honom.

— Men tappa mig inte är ni hyggliga, vädjar han ömkligt.

För hans del är kriget slut tills det kommer nya order.

Släpp inte båren är ni hyggliga, säger krigets enda sårade

Nytt försök

Stridsdomaren tittar på klockan. Två minuter kvar till klockan K. Fänrikar och löjtnanter tittar sig oroligt omkring.   — Är alla på plats? Får vi fullfölja anden (sic) här gången?

De är dödligt förskräckta för att ånyo få bakläxa på samordningen? Det här måste gå vägen. Fienden måste drivas ut ur sitt näste.

Och så brakar helvetet löst för andra gången. Stridsdomaren hojtar i högtalaren. Stridsvagnarna börjar mullra bakom de längst framskjutna. Första vagnen rullar igång, stannar upp framför ett staket och lägger ut en rökridå som skydd åt de efterföljande, mejar ner staketet med de grova larvfötterna och stormar framåt.

Vagnen stannar upp mitt i ett till hälften nerkört buskage och börjar skjuta mot fienden, som befinner sig på andra sidan av ett öppet fält. Infanteristerna reser ur sina ställningar och följer efter i stridsvagnarnas spår.

Kossor på flykt

Ett enormt skjutande bryter löst. Fienden besvarar den intensiva elden. Vidlyftiga rökmoln stiger upp från den träddungen där huvudstyrkan är grupperad.

Försvararna tar mod till sig och rusar ut på det öppna fältet. Framför dem rusar en fyra-fem till vanvett uppskrämda kor.

Stridsvagnarna rasslar igång och bökar sig ut på fältet. De lämnar efter sig halvmeterdjupa spår och i lervällingen följer fotfolket. Hela tiden larmar artilleri o kulsprutor. Ingen bryr sig längre om vad stridsdomaren ropar i högtalaren. Alla är besatta av viljan att driva ut fienden ur förskansningen.

Frid över slagfältet. Strax brakar det löst. Korna flyr först

Fienden flyr

Helt plötsligt tystnar kulsprutesmattret i fiendenästet. Röken skingrar sig från slagfältet.

Triumferande åser försvararna fiendens snopna avfärd från ställningarna. Fiendetruppen har handlöst kastat sig upp på ett par lastbilar och flyr i vild panik.

De tappra segrarna dundra in på ladugårdsbacken och skjuter ännu mot inbillade fiender. De enda som reagerar inför den starka elden är vilt flaxande höns. Och så bonden förstås, som kommer ut på gårdsplanen och godmodigt meddelar stridsdomaren:

— Det var mina kor ni jagade iväg.

Mitt i natten

Det goda, öns försvarare, har återigen segrat. Den lede fienden är slagen för den här gången. Men än är han inte kastad i havet och under ytterligare ett par dagar kommer man att företa mindre upprensningsaktioner på den gotländska landsbygden. — Men nog är det f-n att alla strider ska komma just när det är matdags, kommenterar en repgubbe förbittrat.

Den tappre krigarens förbittring går naturligtvis i sista hand ut över stridsledningen. I de 3–4 förutsättningar som gäller för övningen finns varje moment mycket noggrant tidsplanerat. Allt utom mattider.

Utan bilar får vi spela luffarschack, säger bilkåristerna

Bilförare utan bilar

Medan strider pågick som intensivast i Hejdetrakten satt ett par nerslagna bilkårister på Klintehamns Hotell. De var inkallade mot ersättning av 12 kronor dagen.

— Men vad skall vi göra? Det finns ju inga bilar år oss. Och nog är det tröstlöst att vara bilkårist när man inte kan få en egen bil att ta hand om?

Gotlands artillerikår

Gotlänningen 10/10 1967

Minnesmedalj i silver har tilldelats major Curt Abrahamsson, Gotlands artillerikår.

Tygtekniska kåren

Gotlänningen 10/10 1967

Arméingenjören av första graden B. K. E. Nordin, verkstadschef vid tygverkstaden i Sollefteå, har från 1 november utnämnts till armédirektör av andra graden i lönegrad AO 26 vid Tygtekniska kåren. Han placeras samtidigt som verkstadsdirektör vid Gotlands militärkommandos tygverkstadsförvaltning.

KA 3 släpper ön Asunden?

Gotlänningen 11/10 1967

Stora möjligheter föreligger att fridlysningen av Asunden kommer att upphöra. Detta har framgått vid de förhandlingar i ärendet som ägt rum mellan köpingen och representanter för KA 3. Militärförvaltningen kommer så småningom att flytta sina anläggningar från Asunden och därefter kommer inga militära hinder att föreligga för ett upphävande av fridlysningen.

Hurra för Lv!

Gotlänningen 12/10 1967

De ”färskaste” grabbarna i A7:s rekrytomgång är de som nyss ryckt in på Lv2 och nog var det många av dem som tyckte att tillvaron i militärlivet blev lite ljusare på onsdagskvällen. Det var nämligen många visbyflickor som hörsammat fritidsnämndens inbjudan till välkomstträff på Borgen. Lv:aren Paul Östen Härdell blir t. h. väl omhändertagen av Mona Malmberg, Eva-Lisa Söderström, Mona Olsson och Kathe Sandelius.

Dansk fiskare i helikopter till Visby lasarettet

Gotlänningen 12/10 1967

Flygvapnets helikopter fick på onsdagseftermiddagen (11/10 1967) ryckte ut till ett danskt fiskefartyg åtta distansminuter öster om Gotska Sandön. Fartyget hade en sjuk besättningsman ombord, som omedelbart behövde läkarvård.

Larmet förmedlades till Tingstäde radio av ett annat danskt fiskefartyg Ellen Margrete, som låg intill båten med den insjuknande. Den sistnämnda båten hade troligen ingen radiosändare ombord.
Larmet kom vid 16-tiden. Hämtningen med helikopter gick normalt och vid 17.30-tiden var den sjuka på lasarettet i Visby. Man befarade att mannen ådragit sig blindtarmsinflammation, men jourhavande läkare upplyser på onsdagskvällen att så inte är fallet. Däremot tror man att han har lunginflammation. Mannen stannar på lasarettet för observation.

Lokrume-smed gör ryska stridsvagnar!

Gotlänningen 17/10 1967

— av Hans E. Andersson —

I smedjan i Lokrume har man haft bråda dagar sedan en tid tillbaka. Man har nämligen byggt utländska stridsvagnar — mycket snarlika en av de ryska modeller som är kända. I fredags började man arbeta med stridsvagnarna och om inget oförutsett inträffade under eftermiddagen i går så stod de ryska stridsvagnarna färdiga på måndagskvällen. Färdiga för leverans.

Smidesmästare Erik Johansson — i mitten — har arbetat frenetiskt den sista tiden tillsammans med Martin Thomsson och lärlingen Karl-Evert Söderström på att iordningställa stridsvagnen.

Nu skall ni inte tro att det är någon rysk general som kommer och hämtar stridsvagnarna.

Det hela har nämligen en mycket fredligare förklaring. Stridsvagnarna är nämligen omgjorda, gamla hederligasvenska ”modell 76” och de skall användas vid Ingmar Bergmans filminspelning på Fårö.

— Vi har arbetat både lördag och söndag för att få stridsvagnarna klara i tid, säger Lokrume-smeden Erik Johansson. Vi har gjort ställningar som sedan klätts med masonit för att vagnarna skall få ett utländskt utseende. Masoniten kommer sedan att målas på en annan plats.

Det är två gamla hederliga ”76:or” som rustats upp i Lokrume. Den ena kommer att vara sprängd i filmen. På den skall man lyfta av tornet och hänga det lite på ”snett”. Den andra kommer vi troligen att få se i rörelse på filmduken när Ingmar Bergmans Skammen blir färdig.

Fördelen med denna konstruktion av utländska stridsvagnar är att man genom enkla handgrepp åter kan få dem att bli svenska ”76:or”.

Soldaten kan vila ut för, kriget är slut

Gotlänningen 17/10 1967

Kriget är slut! För den här gången och den tappre soldaten kan vila ut bland rivna tält och vila ut bland halvdruckna öl.

Slö soldat?

Inte alls, han har ju utstått en dryg veckas dryg krig med allt vad det innebär. Tältliv i regn och rusk. Ingen utan ideliga larmövningar och pass med bevakningstjänst.

Då kan man alltså förstå att denne småländske soldat vilar ut när kriget äntligen avblåsts.

15.000 till hv från ”Tiljans”

Gotlands Allehanda 17/10 1967

Drygt 15.000 får hemvärnets förtroendenämnd i år till sitt förfogande för sådana ändamål som inte täcks med statsmedel. Stående fr. v. Tore Dahlgren, Arthur Schiöld, Hilding S-son Rylander, Vilhelm Ekström, Jakob Hägg, Knut Svanborg, Börje Andersson samt sittande general Brandberg och Helge Nilsson

Tiljans Talanger, Gotlands Tidningars och hemvärnets juliarrangemang på Paviljongsplan ger för varje år allt mera pengar till hemvärnets personalvårdande verksamhet. I går kunde redaktör Stig Jonsson tillsammans med direktör Axel Larsson till general K. G. Brandberg överlämna en check på inte mindre än 15.352 kronor utgörande årets bidrag. Han hoppades att ökningen från i fjol skulle täcka inte endast de vanliga kostnadsökningarna utan också ge utrymme för en tillfredsställande utvecklingsprocent.

General Brandberg kunde i sitt tala om att anslagen till hemvärnet aldrig satts ifråga vilket borde glädja de närvarande ledamöterna i hemvärnets förtroendenämnd.

Fellastad militärbil krockade buss i Tofta

Gotlänningen 18/10 1967

En fellastad militär lastbil orsakade vid 16-tiden på tisdagen (17/10 1967) en smärre trafikolycka i Tofta. Lasten på bilen tuschade en mötande buss, som erhöll en del plåtskador.

Olyckan inträffade vid norra infarten till Tofta kyrka på Toftavägen. Bussen som kom från Visby skulle svänga över vägen mot kyrkan. Den stannade för att lämna företräde åt den mötande lastbilen och just som denna passerade bussen tog lasten i. Lastbilens last sköt 50 cm utanför flaket vilket är 30 cm för mycket.

Försenad högerbana invigd i Fårösund

Gotlänningen 18/10 1967

Ordföranden i Försvarets motorklubb, förrådsmästare Karl Stéen, kommunalkamrer Lennart Holmberg och ordföranden i Fårösunds trafiksäkerhetskommitté, Gustav Dahlström, kontrollerar vägmästare Ingvar Stuxgrens parkering.

Övningskörbanan på Bunge flygfält är nu – visserligen betydligt senare än planerat – färdig och på lördagen (14/10 1967) skedde invigningen. Försvarets motorklubb, KA 3 och Fårösunds trafiksäkerhetskommitté har med förenade krafter och resurser iordningställt körgården, som är identisk med den som tidigare fanns vid P 18.

Värdet av en sådan här anläggning är mycket stort – att i en skyddad miljö kunna träna in olika moment i högertrafiken. Det är att hoppas att så många kommuninvånare som möjligt utnyttjar detta tillfälle till övningskörning.

Jag läste under dödshot som soldat i Nazityskland

Gotlänningen 20/10 1967

Gymnasisterna var frågvisa efter föredraget. Fr. v. Margareta Stumle, rektor Lennart Bohman, Friedrich Ochsner, Britt- Louise Fredrikson och AFS-stipendiaten Barbara Welles.

Länsbibliotekarien inför visbyelever:

Jag läste under dödshot som soldat i Nazityskland

16 år gammal togs Friedrich Ochsner – nu länsbibliotekarie i Visby – ur läroverket för att utbildas till soldat i Nazityskland. Han utbildades till att handskas med tunga luftvärnskanoner, upplevde flera bombraider och otaliga flyglarm.

Och samtidigt fick han några timmars skolundervisning varje dag men det intressantaste var att i smyg läsa den av nazisterna förbjudna litteraturen. Men det var en farlig läsning – straffet var döden!

Om sin tid som gymnasist och ung soldat i Nazityskland höll länsbibliotekarie Ochsner i går (19/10 1967) ett föredrag inför Säveskolans elever. ”Att läsa under dödshot” kallar han sin berättelse som GT i dag återger.

Gotlands länsbibliotekarie som gymnasist under dödshot:

Goebbels ”generositet” gav tillfälle till gymnasiestudier i förläggningar

Nazikriget inkallade under krigets slutskede de sextonåringar som gick i läroverk klassvis till krigstjänst. Från stadens samtliga läroverk drevs vi ihop på en stor plats och en hög partifunktionär förklarade livets allvar för oss mot bakgrunden av en vajande fanborg och blåsmusik. En vecka senare ryckte vi in, fick uniformer, drillades efter Preussens alla vansinniga regler och började tappa vårt människovärde. Man hade inte ens givit oss chansen att stanna kvar i skolan de futtiga sex veckor som hade behövts för att få ett reguljärt slutbetyg från andra ringen. Vi utbildades till att handskas med tunga luftvärnskanoner, vi upplevde flera bombraider och ett oräkneligt antal flyglarm.

Å andra sidan ville man ändå inte helt ge till spillo all den utbildning som staten redan kostat på oss. Följaktligen bestämde den generöse kulturministern Goebbels att skolutbildningen skulle fortsätta även i förläggningarna. På det sättet fick vi ovanpå den preussiska drillen också några timmars skolundervisning varannan dag av lärare som beordrats ut till oss. Jag vågar påstå att det aldrig i en skola skrivits och fuskats så mycket som i våra baracker. Det hela var en fars, men så lagom roligt för dem som fick genomlida den.

Friedrich Ochsner var gymnasist under nazitiden i Tyskland. I denna artikel skildrar han detta livs alla vedermödor.

INGET BIBLIOTEK

De böcker vi kom i beröring med var våra egna skolböcker, och de var ju ingenting att ha. Något litet bibliotek, om så bara fyrtio band i en trälåda hade vi inte. Men vi hade en förnuftig lärare som utan att darra på rösten dikterade ”adnotata” om saker som enligt hans åsikt var värda att veta. Under lektionen i grekiska fick vi således skriva ned utförliga definitioner av begrepp son ”tyranni” och ”hybris” och i modersmål noterade vi bakgrunden till Schillers drama ”Rövarna” eller utländskt inflytande på tysk litteratur. Våghalsiga diktamen med snudd på landsförräderi. Men läraren kunde vara säker på att vi var uppmärksamma och kunde vad han lärde oss.

Från kompanichefen fick vi ibland några broschyrer från Goebbels ministerium, men eftersom vi pojkar var tämligen oppositionella vandrade dessa tryckalster ögonblickligen och ostentativt till den lilla sexsitsiga baracken där de rätteligen hörde hemma. Dessa tilltag belönades regelbundet med straffexercis och utegångsförbud.

LÄSTE I SMYG

Vi läste i stället andra blad, som var mycket intressantare. Men de lästes i smyg. En del av dem hade vi själva framställt innan vi inkallades, givetvis också i smyg. Det rörde sig om valda delar ur den litteratur som nazisterna förbjudit, framställda med hjälp av en skrivmaskin och en duplikator i källaren till en kolonistuga. Såväl framställning som läsning av dylik litteratur var belagt med dödsstraff, i synnerhet när det gällde soldater. Det kunde också hända att en syster till någon av oss kom på besök och lämnade en bok ur fars bibliotek, en historiebibliotek exempelvis som var tryckt före 1930, eller gamla häften av ”Simplicissimus”. Det var då vi blev medvetna om att fri litteratur är en omistlig livskälla, lika viktig som mat för kroppen.

STRIDSUTBILDNING

Ett år senare, sjutton år gamla, stoppades vi in i kasernerna för att genomgå stridsutbildning för fronttjänst. Böcker var förbjudna, eftersom de ansåg fördummande. Det räckte med de politiska genomgångarna som regementets partiofficer bestod oss med. Det räckte verkligen. I övrigt var vi så sjuka och trötta och hungriga att vi ibland måste lyfta varandra i säng på kvällarna. Det fanns varken tid eller plats för böcker. Ändå hände det att en man kunde , som en lördagskväll träffa en kamrat, som ägde en liten samling Goethedikter, en annan hade Nya Testamente i fickan, en tredje gömde en broschyr av Engels i sitt skåp. Och vi hade inkallade skådespelare bland oss, som en lördagskväll reciterade Shakespeare och andra dramatiker för oss.

Senare vid Italienfronten hade jag en major som kunde valda delar av Bert Brecht utantill, och en fallskärmsjägare berättade för första gången om Antoine de Saint-Exupéry för mig. Majoren som hade fått sin utbildning i Berlin, visste också vem Karl Tucholsky var och Erich Kästner, men naturligtvis kunde han bara de oanständiga dikterna utantill. Mina fastrar skickade en gång ett litet häfte Hölderlindikter, och en frontjournalist upplyste mig en natt över en flaska anisett om naziidolen Nietzsches verkliga åsikter om det tyska folket.

SEXUALUPPLYSNING I DECKARE

Litteraturen hade blivit en muntlig tradition som i gamla tider. I kamratkretsen försökte man ibland försökte man ibland rekonstruera verser av Homeros och Vergilius, historiska åsikter om Mommsen, religiösa livsmaximer av Angelus Sileius. En gång bar majoren fem äventyrsböcker med triumf till oss; han hade fått dem av en arméläkare. Vi fick låna dem och slukade dem med frenesi, som om vi inte hade tillräckligt med äventyr runt omkring oss. Något fältbibliotek har jag varken sett eller hört talas om. Propagandatrams fanns det däremot i massor, däribland några ytterst sällsamma tryckalster: sexualupplysning i form av deckare – det osmakligaste jag någonsin sett i tryck.

LJUSGLIMT I FÅNGLÄGER

När Italien-fronten hade brutit samman befann jag mig med hundratusen kamrater i ett jättelikt fångläger i närheten av Milano. Vi lämnades i fred av amerikanarna, fick så pass mycket mat att vi kunde uppehålla livhanken och tvål och vatten för att hålla oss rena amerikanarna är så sunda.  Men vi hade ingenting att göra. Då, i ett hörn av detta läger mitt ibland allt elände blomstrade om kvällarna och under nätterna, när italienska solen inte kunde steka livsanden ur oss längre, något mycket skört: en ny andlighet. Där satt lärare av alla kategorier och professorer från ansedda universitet, katolska och protestantiska präster, journalister, skådespelare och musiker och försökte med försiktiga, ovana ord ge bort någonting till oss som vi sällan eller aldrig hade hört tidigare, men som vi var i brinnande behov av. Utan några som helst skrivna texter arrangerades ett lägeruniversitet. Man hjälptes återigen åt att rekonstruera glömda böcker, undanskyfflade kunskaper om den andliga värld nazisterna hade avskurit oss ifrån. Där började det sakta spira upp idén om den fria, självständiga, självansvariga människan, hennes humana, humanistiska inställning till omvärlden, hennes religiösa ödmjukhet inför livet och Gud.

Det är denna grogrund ur min förstörda ungdom som innerst inne när de aktiviteter jag försöker utveckla, när jag nu fått chansen i ett fritt land och en kulturvänlig landsdel.

Barlingbo-bon Ivar Ericson Hässleholm 60 år

Gotlänningen 20/10 1967

60 år fyller på torsdagen den 26 oktober, förvaltaren vid Intendenturkåren, Ivar Ericson, Hässleholm.

Han är född i Barlingbo. Redan 1 november 1924 tog han anställning som volontär vid I 27, Gotlands infanteriregemente, varifrån han på hösten 1929 som furir erhöll transport till Intendenturkåren med placering i Stockholm. Han utnämndes till sergeant 1936, fanjunkare 1941 och förvaltare 1946, svärdsman 1949.

Under sin långa tjänstetid har han tjänstgjort, förutom c:a 10 år i Stockholm, på ett flertal platser. Boden 5 år (1936–41), i Karlsborg 2 år, såsom förrådsförvaltare dels vid A 7, Visby 10 år (1948–57), dels vid I 17, Uddevalla 7 år (1958–64). Sin nuvarande befattning såsom chef för Milointförrådet i Hässleholm tillträdde han den 1 mars 1965.

En del civila intressen har han även odlat. Han var ordförande under 2 år i underofficerskåren vid I 17, vidare var han ledamot i hälsovårdsnämnden de två sista åren i Uddevalla. Han var medlem i Visby kyrkobrödrakår och tillhör nu Hässleholmskåren.

Lionsrörelsen, som han numera lämnat, hade i honom en aktiv och intresserad medlem. Han var chartermedlem av Visby Lions club, därefter medlem i Uddevalla Lions club. Med särskild glädje minns han, när han var ”kusken” på den svenska postdiligensen, som en grå novembersöndag 1959 från Uddevalla startade sin veckolånga färd mot ”Morokulien”. Slutligen må nämnas att han som ”lion” erövrat utmärkelsen för 10 års 100 proc. närvaro.

Tyska skolskeppet tvingades att ankra upp i Kappelshamn

Gotlands Allehanda 27/10 1967

Det till i dag aviserade besöket i Visby av västtyska flottans fullriggade skolskepp Gorch Fock har på grund av det hårda vädret måst skjutas upp. Fartyget erbjuder ett stort vindfång och man vågar inte riskera dess säkerhet. ”Gorch Fock” har ankrat upp i Kappelshamn i avvaktan på att vädret ska bli lättare och kommer så snart det blir möjligt att gå till Visby. På bilden syns skolfartyget, som har 240 mans besättning.

Militärmusik och 23 mannekänger vid gala i Hemse

Gotlänningen 27/10 1967

— Blir det bra så här, frågar herr utprovare Gösta Gahm, tillfällige herrmannekängen Bertil Brynolf, medan Hans Engström provar en ärtig hatt. De ska båda vara med på lottornas jippo 5 november. Och blir kommenterade av TV-Sven.

Den femte november kommer Sven Lindahl till Hemse. Vackre TV-Sven lägger då världsnyheterna år sidan för att kommentera och presentera kläder från Duse & Melins och Vanibritts mode på 8 damer, 4 herrar och 11 barn.

Det är Hemse-Alva lottagrupp som står för arrangemanget, som syftar till att göra propaganda för lottarörelsen. Sven Lindahl kommer också att intervjua lottorna om verksamheten.

— Men det hindrar inte att även herrarna kommer den femte, säger vice gruppchef Maud Jacobsson, som håller i det hela.

— Det blir herrkläder också. Fyra herrar har ställt upp som mannekänger.

Barnen i programmet kommer förutom att visa kläder också att underhålla med sång och dans. Det är Lilian Hultqvist som håller i barnunderhållningen.

Folkans gymnastiksal blir skådeplatsen för jippot och militärmusiken kommer att spela. Det blir också presenter till varje herre (!), kaffe och överraskningar.

Tyska seglare kom till stan trots vädret

Gotlands Allehanda 28/10 1967

Så snart SSS Gorch Fock kommit i hamn var det full fart i köket - skeppets hjärta. Här kokas 211 portioner fyra gånger per dag. På bilden lagas köttstuvning till middagen.

På fredagseftermiddagen anlände den västtyska flottans enda segelskolfartyg Gorch Fock till Visby hamn. Fartyget som hör hemma i Kiel är ute på en tre veckors seglats i Östersjön, vilken alltså nu avslutas med ett fyra dagars besök i Visby. Ett stort uppbåd både civil och militär allmänhet hade trotsat kylan och blåsten och samlas kring vågbrytaren i god för att få se det ståtliga fartyget glida in i hamnen.

SSS Gorch Fock, som senast besökte Sverige i september 1965 – då Stockholm, då man svarade för bravaden att med alla segel satta segla in i Stockholms ström – är en fullriggare byggd 1958. Längden är 81 meter och segelytan 2000 kvadratmeter.

Besättningsstyrkan uppgår till 240 man, varav en stor del är kadetter under utbildning till sjöofficerare. Chef ombord är kommendörkapten av 1:a graden Peter Lohemeyer.

Fartyget är uppkallat efter den tyske sjömansdiktaren Gorch Fock (pseudonym för Rudolf Kinau), som omkom under första världskriget och nu ligger begravd på en skärgårdsö söder om Fjällbacka.

Under besöket i Visby skall man bl. a hinna med idrottstävlingar av olika slag, som t. ex. varpkastning och fotboll mellan fartygets besättning och Gotlands militära förband, sightseeing i Visby och på den gotländska landsbygden samt ett föredrag i Gotlands fornsal om Visby stormaktstid.

Kl. 14.00-16.00 i dag och i morgon visas fartyget för allmänheten och på måndag lämnar Gorch Fock Visby för att hinna tillbaka till Kiel till den 3 november.

Det var in i det sista ovisst om tyskarna skulle kunna kom in i Visby i går. Det blåste hårt. Man övervägde om båten skulle ligga kvar i Kappelshamnsviken, där man redan varit några dagar. Men hur det var lugnade sig vädret så mycket i går att man vågade försöket at gå till Visby. Det var en grann syn att se Gorch Fock segla in mot staden, där man hälsningsflaggade på ringmuren,

Ståtligt tysk skepp i Visby

Gotlands Folkblad 29/10 1967

En ståtlig anblick utgör verkligen det tyska fartyget Gorch Fock, som just nu ligger i Visby hamn.

Vid 16-tiden på fredagen (27/10 1967) kunde tyska förbundsmarinens segelskepp Gorch Fock lägga till vid yttre piren i Visby. Fartyget skulle ha varit i hamn redan på morgonen men kom några timmar försenat till Visby och sedan hade den svårmanövrerade barken uppenbara svårigheter att anlöpa den trånga Visbyhamnen. Två av KA 3:s patrullbåtar och lotskuttern från Visby assisterade efter bästa förmåga med trossar och vajrar samt förde en del av besättningen i land så att det uppgjorda programmet till stor del kunde följas.

Visby var inte första gotlandshamnen

Fartygets gotländska besök började egentligen redan på onsdagseftermiddagen då man anlöpte Kappelshamnsviken. Under torsdagen putsade man och fejade inför Visby-besöket som länge verkade blåsa bort. Man var beredd att ändra programmet och låta barken ligga kvar i Kappelshamnsviken men vädret stabiliserade sig och på fredagen kunde man gå vidare till Visby.

Tyske konsuln, landshövdingen, stadsfullmäktiges ordförande, militärkommandochefen, garnisonschefen och biskopen fick besök av fartygschefen sjökapten Peter Lohemeyer och på fredagskvällen var Flickskolans och Läroverkets flickor inbjudna till dans med kadetterna.

I dag kommer man i Fornsalen att få höra om den tid då Visby och de tyska hansestäderna var stormakter i Östersjön. och man gör en rundresa på ön. 15 man från fartyget deltar i A 7:s kårmästerskap i terränglöpning och man kämpar mot artilleristerna även i fotboll. Mot KA 3 blir det handboll och tennis. Skolorna och de frivilliga försvarsorganisationerna kommer under dagen att få tillfälle att se på fartyget.

På söndagen hålles gudstjänst i Östergarns kyrka och kransnedläggning vid massgraven där offren från Albatross ligger begravda. På måndagseftermiddagen lämnar fartyget Visby och Gotland efter sitt första besök här.

Att man valt just Visby till mål för denna resa har olika orsaker. Man vill gärna gå till nya hamnar och dessutom finns på Gotland många minnen från en gången tysk storhetstid. Kontakterna mellan Gotland och Tyskland har alltid varit starka, Hansan t. ex., så ett Visbybesök är väl motiverat. Sverige har besökts tidigare. Gorch Fock med full segelsättning på Stockholms ström för några år sedan var en storartad upplevelse.

Gorch Fock byggdes 1958 i Hamburg. Det är det andra skeppet uppkallat efter sjömanspoeten Gorch Fock som slutade sina dagar under Skagerackslaget och ligger begravd i Göteborgstrakten. Fyra systerfartyg, byggda före första världskriget, seglar i dag som skolfartyg under olika nationsflagg.

Gorch Fock kan föra 23 segel med en sammanlagd yta av nära 2.000 kvm. 14 knop i bra väder, har en kortare sträcka varit uppe i hela 16 knop i bra vind. En hjälpmotor hjälper till när det är dåligt med vinden.

Under sina 26 resor i Nordatlanten och Medelhavet har mer än 4000 unga kadetter fått sin sjöutbildning.

- Det kanske verkar konstigt att vi använder segelfartyg när det inte finns några andra segelfartyg kvar, säger kapitänleutnant Lutzwe, men segelfartygen har mycket att ge även dagens sjöfarare. I den vanliga skolan utvecklas eleverna individuellt, här får de lära sig arbeta kollektivt. En man kan inte segla fartyget. Alla måste hjälpas åt, allas insatser samordnas och alla måste kunna lyda. Även andra nationer har skolsegelfartyg. Sverige har t. ex. Gladan och Falken.

Fartygschefen ombord Peter Lohemeyer är gammal sjöbjörn. Sin sjöutbildning fick han på de gamla tyska stoltheterna Grossherzogin Elisabeth, Deutschland och Bremen. Under krigets första år var han u-båtskapten men sänktes redan 1941 av engelsmännen och satt som krigsfånge i Kanada till 1947. Efter återkomsten till Tyskland kom han först till flygvapnet med flygsäkerhet på programmet. För två år sedan utnämndes han till chef för Gorch Fock.

Tyska kadetter hedrade offren från Albatross

Gotlands Folkblad 30/10 1967

De tyska kadetterna framför Albatross-graven i Östergarn.

140 man från det tyska skolfartyget Gorch Fock samt ett trettiotal civil deltog på söndagen i en gudstjänst på tyska i Östergarns kyrka. Bland de närvarande märktes tyske ambassadören med maka, tyske marinattachén, tyske konsuln i Visby bankdirektör Gillis Waldenström och chefen för Gotlands militärkommando generalmajor K. G. Brandberg.

Före gudstjänsten hälsade kyrkoherde Ture Westerström tyskarna välkomna till Östergarn i ett tal på tyska och berättade litet om trakten. I sin predikan utgick kyrkoherden från orden i 1 Kor 12:31. Och nu vill jag ytterligare visa Eder Er väg, en övermåttans härlig väg. Han talade om de stupade från Albatross som ett föredöme för dagens unga kadetter och skildrade därefter Martin Luther som den store vägvisaren för många människor.

De två första verserna av Luthers psalm Vår Gud är oss en väldig borg inledde för övrigt gudstjänsten. Samtliga palmer som sjöngs finns både i den tyska och den svenska psalmboken. För musiken svarade kantor Tore Siltberg orgel och musikfanjunkare Sven Arne Wighammar flöjt. Efter gudstjänsten samlades tyskarna kring Albatrossgraven och fartygschefen kommendörkapten av första graden Peter Lohmeyer talade och lade ned en krans av murgröna med vita och röda nejlikor samt band i de tyska färgerna med texten Segelfartyget Gorch Fock förbundsrepubliken Tyskland. Kyrkoherde Westerström läste en bön på tyska och den korta ceremonin vid graven avslöts med klockringning.

I dag lämnar det tyska fartyget Visby men kommer vid 16-tiden utföra en del övningar utanför hamnen. Man meddelar att alla intresserade är välkomna att följa övningarna från stranden.

Sagostämning i Visby hamn

Gotlands Allehanda 30/10 1967

Det var något av sagostämning över Visby hamn den här helgen när det västtyska skolfartyget Gorch Fock legat vid hamnpiren. Med tusentals glödlampor på master, rår och längs reling har den vackra barken – inte fullriggare som sagts i förhandsmeddelandena – utgjort en betagande syn. Och blir det vackert väder i dag kommer vi att få se ännu en ovanlig syn: klockan 16 seglar nämligen Gorch Fock och fartygschefen bjuder då landshövding, biskop och general på en timmes segeltur utanför Visby.

Men det har varit trevligt ombord också de här dagarna. På fredagskvällen hade 50 flickor från läroverket och flickskolan med lärare i spetsen bjudits ombord för dans på lördagskvällen var det stor mottagning. Fartygschefen kommendörkapten Peter Lohmeyer välkomnade ett stort antal gäster och med på värdsidan var Botschaftrat dr. K. Rowold, ställföreträdande ambassadör i Stockholm, och marinattachén August Hoepner, som är stationerad i Köpenhamn. Bland de mång gästerna märktes landshövding och biskopar samt allt vad ön har av militär personal. De kommunala myndigheterna företräddes av bl. a. kontraktsprosten Åke Hultmark, rederinäringen av bl. a. direktör Eric Nilsson i ÅG och den konsulära sidan av Danmarks konsul direktör C. O. Kolmodin och västtyske konsuln bankdirektör Gillis Waldenström.

Och som sagt, i dag kl. 16 blir det avsegling, ett evenemang om vädret blir fint.

KRANSNEDLÄGGNING VID ALBATROSSGRAVEN

På söndagsmiddagen besökte 150 man från Gorch Fock Östergarn., där fartygschefen Peter Lohmeyer lade ned en krans på Albatrossgraven. Kransnedläggningen föregicks av en gudstjänst i Östergarns kyrka, där kyrkoherde Thure Westerström, höll en kort predikan på tyska. Kantor Torr Siltberg (orgel) och musikfanjunkare Swen-Arne Wighammar (flöjt) medverkade vid gudstjänsten.

Ny träffpunkt för ungdom

Gotlands Allehanda 30/10 1967

Fru Maud Lundgren går som Börsgårdens föreståndarinna omkring och ser till att ungdomarna trivs. Till synes har t. o. m. delar av det västtyska skolskeppet Gorch Focks mannar hittat dit.

I torsdags kväll öppnade Visby en ungdomsgård i Källaren Köpmannen, som skall heta Börsgården. Lokalen är öppen alla kvällar utom lördagar och söndagar för all ungdom över 14 år. Mellan kl. 11 och 13 hålles också öppet, och då speciellt för skolungdom.

Vad gör man då på Börsgården? Tja, man kan lira lite bordtennis, spela grammofon och fika. Vill man ta sig en dansande svängom råder det heller inga hinder. Meningen med en ungdomsgård är att ungdomen skall komma och trivas en stund på kvällarna. Eftersom lokalerna är både rymliga och gemytliga torde det inte bli några större problem för fru Maud Lundgren, som är gårdens föreståndarinna, att uppnå målsättningen. Under hösten kommer ett antal kurser i olika ämnen att anordnas. Det skall bli keramik-, silversmide-, gitarr och sykurser.

Bokslut för lottorna

Gotlänningen 30/10 1967

Slutligen: Fårösunds marinlottakår har klarat av sitt andra årsmöte. Avgående vice kårchefen, fru Helny Ohlsson, avtackades därvid och i hennes ställe nyvaldes fru Sig-Britt Karlsson. Annars var det omval på alla poster och ärendena var också de traditionella. Kårchefen, fru Lena Lyth, utsågs att representera vid riksstämman i Stockholm i mars och fruarna Astrid Pettersson och Birgit Bjäremo får åka till förbundets stämma i Hemse i början av nästa månad. Lottachefen på ön, fru Inga Johansson och friv. ass. Märta Östman gästade det välbesatta årsmötet.

Nya föreståndare välkomnade till Soldathemmet i Visby

Gotlänningen 30/10 1967

Nya föreståndare för Soldathemmet – Jörgen och Birgitta Ljung.

I söndags hälsades föreståndareparet Jörgen och Birgitta Ljung välkomna till sin tjänst inom Gotlands soldatmission och som ledare för Visby Soldathem. Den nye föreståndaren, som är 23 år, har tidigare assisterat vid Prins Oscar Bernadottes soldathem i Skövde. Med honom följer hans fru Birgitta.

Högtiden inleddes med psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”, och ordföranden i Soldathemmets styrelse, L. E. Ericsson hälsade alla välkomna och särskilt då det nya föreståndareparet.

Överstelöjtnant Lennart Bergqvist hälsade å regementets vägnar och erinrade om den militära tjänsten, som kanske många gånger är hård och disciplinerad, men en soldathemsföreståndare är också en viktig person i samarbetet, då det

Hr Olof Björkqvist hälsade å Gotländska missionsförbundets vägnar, pastor L. E. Lindvall Smyrnaförsamlingens, verkm. Evert Hägg å Metodistkyrkans, prosten Nils Öberg hälsade från biskop Olof Herrlin och Visby domkyrkoförsamling, från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen talade distr.f. Emil Lindh och från baptistförsamlingen pastor Sigurd Engberg: Hr Aron Gardelin välkomnade å Luth. missionskyrkans vägnar och Harry Ericsson, tidigare ordf., hälsade från Helgeandskyrkan och dess pastor och ungdomspastor Birger Möller, en god vän till familjen, önskade lycka till.

Rosor överlämnades till fru Ljung, likaså till frk Gertrud Andersson, som tjänstgjort under vakansen och avtackades av ordföranden. Hon tackade styrelsen för gott samarbete under den tid hon haft glädjen att arbeta i missionens tjänst. Alla lämnade minnesord och önskade den nye föreståndaren lycka och framgång i uppgiften under dagar och år.

Till sist tackade föreståndaren för alla goda ord av välkommen och hoppades på ett gott samarbete i ”gemensam gärning”.

Vid högtiden medverkade Smyrnaförsamlingens sångare med ett flertal sånger och dessutom sjöng och spelade Ulla och Lars-Erik Lindvall och Roland Strömgren sjöng solo.

Högtiden avslutades med samling kring dukade kaffebord.

A. L.

Ståtligt avsked för skolskeppet

Gotlands Allehanda 31/10 1967

I går eftermiddag lämnade det ståtliga SSS Gorch Fock Visby medan en anonym hop frysande öbor vinkade adjö.

Någon utflykt med det västtyska segelskolskeppet Gorch Fock blev det inte i går för landshövdingen, biskopen och generalen som det var planerat. Det blev ändå en ståtlig avslutning på marinbesöket. En stor mängd människor hade samlats på kajen, militärmusikkåren i Visby spelade och när fartyget passerade vågbrytaren hurrade den 240 man starka besättningen tre gånger som ett kraftfullt farväl till flickorna som stod och vinkade och frös i det bittra avskedets stund. Så snart gästerna kommit ut på öppet vatten hissades seglen och det bar iväg tillbaka till Kiel där Gorch Fock hör hemma och där hon skall vara tillbaka den 3 november.

KA-fartyg hårt på grund vid Slite

Gotlänningen 1/11 1967

Ett militärt fartyg, minutläggaren nr 16 från KA 3, gick natten mot tisdagen på grund i Slitetrakten. Genom Tingstäde Radio larmades tullen och lotsen i Slite som gick ut till fartyget för att försöka dra det flott. Det stod dock hårt på och på tisdagsmorgonen kom även livräddningskryssaren Östegarn och tre militära fartygtill assistans.

Olika försök under tisdagen att dra minutläggaren flott misslyckades dock. Man försökte vränga henne ur grundet med hjälp av en tross till masttoppen men riskerna för att skada fartyget mot omkringliggande större stenar var så stora att man gav upp försöken.

I natt väntades ett militärt bärgningsfartyg till platsen och man hoppas i dag få fartyget från grundet Någon fara mednuvarande väderleksläge är det inte men med en kraftigare vind från O eller SO blir stationen kritisk. Undersökning om anledningen till grundstötningen har igångsatts.

Mul 16 motstod alla bärgningsförsök på tisdagen.

Erland Wallin Fårösund 50 år

Gotlänningen 20/11 1967

Förvaltare Erland Wallin, KA 3, Ö. Kasernen, Fårösund, Fårösund sällar sig lördagen den 25 november till femtioåringarnas skara. Sedan 1943 är han anställd vid KA 3.

Jubilaren är född vid Bröntings i Rute och fick den 1 nov. 1936 anställning vid KA 1 i Oscar-Fredriksborg. Den 1 maj sju år senare fick han förflyttning till KA 3. Han har gått igenom underofficersskola, kassachefskurs och allmän förvaltarkurs. 1943 befordrades han till sergeant, 1952 till flaggjunkare och 1964 till förvaltare. Svärdsman blev han 1960.

Femtioåringen har tjänstgjort som instruktör, kompaniadjutant, fartygschef och chef för minutläggningsavdelningen KA 3.

Därutöver har jubilaren många andra intressen. Han är för närvarande ledamot av kommunalfullmäktige och kommunalnämnd. Tidigare har han varit engagerad också i andra sammanhang, bl. a. som ordförande i Underofficerssällskapet KA 3, FP- och FPU-avdelningarna i Fårösund, Fårösunds gymnastik- och idrottsförening, Fårösunds förbundsfullmäktige och valnämnden i Bunge.

När tiden det medger kopplar han helt av vid sommarstugan på Ahr.  Den mångintresserade och sympatiske femtioåringen är också medlem i Slite Lions.

Kom hem efter 30 år i Amerika. Räddades till livet av hemsedoktor

Gotlänningen 22/11 1967

USA-gute hälsar på i Näs:

Av Allan Nilsson

Gustav Albert Eriksson – USA-medborgare sedan 1913 – är hemma och hälsar på syster Agda och svåger Henry Pettersson, Konsum i Näs. Eriksson har tillbringat så gott som hela sitt yrkesverksamma liv i Amerika – nu är han snart 74 och pensionerad.

– Ingen nämnvärd skillnad på Amerika och Sverige i dag tycker han. När han började som eldare vid ett kraftverk i Wyoming 1913 var det hårda tider…

Eriksson har växt upp i Grötlingbo och Näs men är egentligen född i USA.

– Far som var värmlänning och mor som var från Grötlingbo bodde i Wyoming. 1893 när jag kom till världen var det dåliga tider i staterna. Far arbetade på järnvägen, men det blev brist på arbete så mor och far flyttade åter till mors föräldrahem i Grötlingbo. Då var jag bara åtta månader gammal.

Fadern var över i Amerika igen ett par gånger men senare köpte han affären i Näs där nu Alberts syster Agda och maken Henry Pettersson residerar.

1913 – samma år som Albert skulle fylla 20 – följde han med några släktingar från Wyoming, som varit i Näs och hälsat på, till USA där en farbror ordnade arbete. I Laramie fick Albert Eriksson arbete som eldare på ett kraftverk. Två man skötte eldningen dygnet runt. Det blev följaktligen 12 timmars arbetsdag – söndag som vardag. Enda ledigheten bestod i en veckas semester per år.

– Det var riktigt hårt, måste jag säga, men man fick vara glad att ha ett arbete. Lönen var 75 dollar i månaden. Tiderna dåliga – arbetslösheten stor.

Farbrodern arbetade vid samma kraftverk och genom honom passade Albert på att lära sig hur anläggningens maskiner i övrigt skulle skötas. Det gjorde att han efter en tid förflyttades av bolaget till ett annat kraftverk i Nebraska där han fick större ansvar för skötseln av kraftverket i dess helhet.

Men i Nebraska var det olidligt varmt – dels i jobbet men även i övrigt, tyckte Albert. Därför övergav han kraftverksjobbet, flyttade åter till Laramie där han arbetade på bilreparationsverkstad. 1916 flyttade han till staden Olympia i staten Washington i Amerikas nordvästra hörn och hann med att arbeta i sågverk innan armén gjorde sig påmind och ville ha medborgaren Albert Erikssons medverkan i första världskriget

– Vi kom aldrig till krigsskådeplatsen. Vi var färdiga att skeppas över till Frankrike när kriget tog slut, berättar Albert.

1920 var Albert hemma i Näs och hälsade på, men det bar snart tillbaka till USA igen där han 1921 en bilreparationsverkstad i Olympia.

– Det gick riktigt bra, tyckte Albert. Jag hade ett par anställda, byggde ut verkstaden. Men kunskapen om vådorna av att hela dagarna andas i bensinångor var inte så utbredd på den tiden. 1934 var jag alldeles slut. Jag sökte flera läkare och fick många sorters mediciner, men inget hjälpte. Mitt blod var förstört, sa de. Då åkte jag hem till Näs igen. Trodde jag skulle dö. Jag var så dålig att jag låg medvetslös ett par dagar. Men doktorn på Hemse – jag tror det var Sasse – skrev ut en medicin som hjälpte mig på rätt köl igen. Men han sa också åt mig att jag måste sluta jobba med bilar.

Ett halvår var Albert Eriksson hemma den gången. Sedan bar det iväg över Atlanten igen. Nu började han arbeta på ett skeppsvarv för amerikanska flottan nära Seattle.

När andra världskriget brakade löst blev det fullt upp med arbete för dem som skulle hålla krigsfartygen flytande.

– Fartygen kom in sönderskjutna – med sidorna uppslitna. Nog fick man se mycket elände. En gång hittade vi en död japan inne i en oljetank på ett fartyg. Han hade anfallit fartyget – såsom japanerna ofta gjorde – genom att styra sitt flygplan, laddat med sprängämnen direkt ner på fartyget. Planet slog hål i fartygssidan och japanens döda kropp hamnade inne i oljetanken.

Efter kriget gifte sig Albert och bosatte sig i Olympia igen. Hans fru dog nu i våras efter att ha varit sjuk i 7 år under vilken tid hon vistats på sjukhus.

Det är dyrt att vara sjuk i Amerika.

– Mina pengar gick åt till sjukförsäkringar, säger Albert. Först när de tog slut trädde staten in.

Nu har Albert Eriksson sålt sitt hus i Olympia men i nästa månad måste han ändå tillbaka dit.

– Pensionerna från staten och armén för tjänstgöring under kriget ger mig 175 dollar i månaden – det klarar man sig på, säger han. Jag tycker att man har det riktigt bra i Sverige nu. Fast ni lever för fort – jäktet tycker jag inte om…

Regementspastorn på P 18 avtackad efter 30 års tjänst

Gotlänningen 21/12 1967

P 18 har fått ny regementspastor. Prosten Erik Beijer har på egen begäran avgått efter en nära trettioårig tjänst som själasörjare för regementet.

- Prosten Erik Beijer har uträttat ett förtjänstfullt arbete, poängterade överste Gerhard Hjukström

- Han har haft den stora förmågan att tala med de värnpliktiga och uppnått en nära kontakt med dem.  Prosten Beijer fick mottagaregementets plakett ur överstens hand innan den senare hälsade den nya regementspastorn Kauko Terävuo, välkommen.  

Det hela utspelades i går (20/12 1967) i går eftermiddag då befäl och civilanställda på P 18, där regementschefen Gerhard Hjukström hälsade nytillträdande och avgående personal.  

Militärmusiken inledde med sedvanlig bravur,  varefter de nytillträdande furirerna Göran Lundin, Lars Boström, Per-Inge Kolmodin, Rune Pettersson och Per Pettersson hälsades välkomna av översten, samt fick mottaga betyg och premier.

De två bästa furirerna Göran Lundin och Lars Boström fick mottaga regementsplaketten respektive regementets gåva ur överste Hjukströms hand.  

Fanjunkare B. V. A. Pettersson fick kungl. svärdstecknet vid samma ceremoni.