Tidningsklipp 1966

Ett litet apropå till militärmyndigheterna!

Runt om på hela Gotland där man vill upplysa om att det är militärt område finns denna skylt att beskåda.

Tryckfelsnisse  har dock smugit sig in i texten.

”Ammmunition” har stakat sig för textaren och det har blivit ”tretal” i stället för ”par” i M.

Skylten har gått ut i 30.000 exemplar och således lika många M för mycket.

Det märkliga är ju att skylten gått igenom alla instanser och konroller utan att felet upptäckts. Trots nitiska militärkontroller. Nu sitter den redan på plats.

Det finns många hobbies – en del typiskt manliga, andra typiskt kvinnliga. Eller är det inte så? Jo, men gränserna börjar bli allt svårare att urskilja.

En krigare i vävstol är en ganska ovanlig syn. Krigaren i det här fallet är sergeanten vid P 18 Christer Wennström, som efter att ha hållit på med knyppling några år givit sig på textilhobbyn på allvar. Mellan knyppling och vävning är steget inte långt… Är man intresserad så är man. För Christer Wennströms del resulterade det ökade intresset i en vävkurs tillsammans med tiotalet damer på Desideriaskolan.

Nu blir det möjligt för utlandsturister att komma till Fårö. Skyddsområdesutredningen anser i sitt betänkande att en allmän uppehållsplats skall anordnas sommartid vid Sudersand. Man skall alltså få åka stora vägen dit. Hela Fårösunds samhälle skall också bli tillgängligt. Skyddsområdesgränsen som nu finns i Lärbro skall flyttas till Rute kyrka.

Det gotländska skyddsområdet kommer att minskas. Hela det streckade området kommer nu i stället förvandlas till restriktionsområde med betydande lättnader. Utlandsturister kommer nu också att få åka ända fram till Sudersand.

Från Gotlands nuvarande skyddsområde utbyts den del på fasta Gotland som ligger söder och väster om linjen Bläse – Rute kyrka – Valleviken. Detta område föreslås i enlighet med särskilt önskemål från militärt håll i stället bli restriktionsområde. Behovet av ett sådant kan inte anses vara särskilt framträdande, men utredningen har inte velat motsätta sig detta önskemål särskilt som några egentliga olägenheter ej kan anses vara förknippade med ett sådant område.

Uppehållsplatsen vid Fårösund bör omfatta samhället samt Bunge kyrka och museum. Ny allmän uppehållsplats föreslås sommartid anordnas vid badplatsen Sudersand på Fårö. Utredningen har förutsett att den till bevakningsuppgiften avsedda polisstyrkan på Gotland under motsvarande tid ökas med en man. Bosättningen inom hela området som uppgår till c:a 3.700 personer, varav c:a 1.000 i Fårösunds samhälle, ökar sommartid.

Den nu tillåtna vägen till Fårösund föreslås sommartid bli tillåten även på Fårö för färd till Sudersand med tillåten led Fårösund-Broa. Tillåtna leder samt ankar- eller förtöjningsplatser bibehålles i övrigt.

Fårö fyr stängd

Utredningen, som ingående övervägt att skyddsområdesrestriktioner är behövligt för norra delen av Fårö, har med hänsyn till vad som anförts från de lokal militära myndigheterna om de i viss mån särskilda förhållanden ifråga om Gotland, inte ansett sig böra föreslå att skyddsområdesavgränsningen norr ut nu ändras. Detta utgör i viss mån en avvikelse från principen som övrigt varit vägledande, säger utredningen.

Om emellertid erfarenheterna om den nya uppehållsplatsen vid Sudersand och den förstärkning av bevakningen som förordnats ger vid handen att en tillfredsställande tillsyn kan ske över de känsliga områdena på Fårö torde frågan om ändrad gräns för skyddsområdet böra tas upp till prövning. Skulle det å andra sidan visa sig att tillströmningen av utländska besökare till Sudersand blir obetydlig kan det övervägas om den allmänna uppehållsplatsen där behöver bibehållas.

Civila avgör vistelse under längre tid

Beträffande tillståndsgivningen föreslår utredningen en nedflyttning av beslutanderätten från regeringen i fråga om bosättning eller längre tids vistelse. Vidare föreslås att beslutanderätten, som i övrigt f. n. åvilar militära myndigheter, i regel skall utövas av civil myndighet – länsstyrelse eller polismyndighet.

I fråga om restriktionsområdena föreslår utredningen principiellt förbud för utlänning mot bosättning och vistelse över tre månader.

Det blev nytt rekord förra året för Gotlänningens och Hemvärnets populära arrangemang Tiljans Talanger. I går hade Gotlänningens representanter, redaktör Bertil Kahlström och direktör Axel Larsson, nöjet att överlämna en check på inte mindre än 10.480:11 kr till militärbefälhavaren generalmajor Brandberg för vidare befordran till Gotlands hemvärns förtroendenämnd.

Ett så stort belopp har aldrig förut kunnat överlämnas från Tiljans Talanger, men så hade man också en enastående publiktillströmning förra året.

Överlämnare och mottagare av checken var lika glada över det goda resultatet, och general Brandberg betygade i sitt tacktal att pengarna är mycket välkomna och välbehövliga för hemvärnets verksamhet.

Närvarande vid tillfället var också ledamöterna i hemvärnets förtroendenämnd, som sedan sammanträdde för att besluta i en del verksamhetsfrågor.

Överlämnandet ägde rum på A 7:s officersmäss och följdes av en stunds samtal kring kaffebordet, varvid Tore Dahlgren – hemvärnets och TT:s allt i allo – kunde meddela dagenför årets Tiljans Talanger: onsdagen den 13 juli. Sigge Fürst kommer med även i år, Karl-Erik Eriksson likaså, och naturligtvis Tore Dahlgren själv. Därmed är de viktigaste förutsättningarna för en lyckad kväll redan klara. Bara nu också vädrets makter blir arrangörerna bevågna.

General K. G. Brandberg och kapten Tore Dahlgren såg belåtna ut då de erhållit checken av redaktör Bertil Kahlström och dir. Axel Larsson.

På söndagen avslutades vid KA 3 en marinlottakurs, som pågått 70 lektionstimmar, förlagda till kvällstid och söndagar. På bilden ses lottorna efter utståndna slutprov samlade bakom huvudinstruktörerna, löjtnant C. I. Östberg och sergeant L. G. Karlsson. Följande lottor har deltagit: Inga-Lill Cederholm, Anita Johansson, Inger Månsson, Berit Sandberg, Birgitta Sunneborn, Ewa Swahn och Birgitta Östberg                                                                                                                                  

—Sunne.

Denna bild togs i går eftermiddag vid Faludden där ett 30-tal ryska och östtyska trålare ankrat. Kanske inte så underligt att ortsbefolkningen tittade litet extra i sina kikare…

Ett 90-tal ryska och östtyska trålare och stödfartyg ligger ankrade efter den gotländska ostkusten! Styrkan är utspridd i tre grupper om vardera c:a 30 båtar, den ena omkring 8 distansminuter norr om Östergarnsholm, den andra c:a 3 distansminuter sydsydväst Östergarnsholme och den tredje gruppen 2-3 distansminuter norr om Faludden. Flera av fartygen ligger på svenskt vatten.

Kustbevakning, militär, polis och tull har gått ut till trålarna under tisdagen (22/3 1966) för att göra en del stickprov ombord.

— Vi har vidtagit de åtgärder som skall göras i sådana här fall, säger pressofficeren på MB-staben, kapten Stig Barke. Under tisdagen har vi gått ut till trålarna med flyg, helikopter och tullkryssare, och vi har gjort en del stickprov för att kontrollera vad som finns ombord på trålarna.

Ryssarna uppger att de egna hamnarna är tillproppade av isen, och av den anledningen kan man inte komma in där. Vi har inte funnit något misstänkt ombord, även om det kan synas underligt att så många ryska trålare samtidigt söker lä för det hårda vädret.

Den gotländska kustbevakningen har trålarnas rörelser under kontroll.

En ny grupp lottor startade på söndagen (12/6 1966) några veckors kurs vid Fårösund. Det är dels Marinlottaskolan vid KA 3, dels flyglottaskolan i Bunge som tar emot de 90 lottorna. Kurserna kommer att pågå hela sommaren fram till augusti, och grupperna skall avlösa varandra.

I fredags avslutade den första kursen med armélottor. Flyg- och marinlottorna som börjar nu skall under de närmaste veckorna träna luftbevakningstjänst och signaltjänst. Flyglottorna skall dessutom få ge sig ut på dygnslånga övningar. Förutom den fasta kursplanen har man ordnat ett trevligt program med kamratträffar.
− Det är ju viktigt att flickorna trivs medan de är förlagda här, säger kurschefen Barry Press. Vi har arrangerat en lång rad trevliga program förr dem.

Av de fortsättningsutbildade har många varit på Gotland tidigare, och gärna velat bli förlagda här igen. Cheflotta är fru Carla Jansson. Efter midsommar räknar man med att ha 170 lottor stationerade vid Fårösund, med både armé- flyg- och marinlottor samtidigt.

Under vårterminen har bland de värnpliktiga på P 18 startats något så ovanligt som en äktenskapsskola. Det är Soldathemmet och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, närmare bestämt IOGT:s kvinnoråd, som i samarbete med förbandets personalvård genomfört en första kurs och som tänker fortsätta med likande. Huvudansvariga för kursen har varit bildningskonsulent Margit Lindström och soldathemsföreståndare Ruth Blomqvist

Till de olika ämnen som ingått har sedan inte mindre än sju olika experter anlitats. De medverkande har varit advokat Ingrid Dufvenmark (äktenskapsjuridik), konsulent Torgny Andersson (ekonomi), dr. U. Feldthusen (sexualfrågan), pastor Bo Kihlstedt (lysning, vigsel m. m.), försäljare Ivan Sandelius (heminredning), hushållslärare Kerstin Levin (mat och dryck) och barnavårdslärare Inga-Britt Hoff (barnavård). Andra ämnen som ingått i kursen är om äktenskapet i det föränderliga samhället, om anpassningen till varandra och till äktenskapet, om arbets- och fritidssamvaro i familjen under olika tidsperioder och om hur film, teater, konst och litteratur skildrar äktenskapet.

Det har varit ett mycket stort intresse bland de värnpliktiga och diskussionerna har varit livliga. Från befälssidan  har man också varit välvillig till det hela och gett permissioner för kurskvällar, om så behövts. I regel har man hållit till på Soldathemmet., men vid en del tillfällen hos privatfamiljer. En gång har kursen varit inbjuden till Handelsbanken, som bjöd på tesupé , och en annan gång till Liljeborgs möbelaffär, där firman bjöd på förfriskningar.

I förra veckan avslutades kursen med en fin tesupé på Soldathemmet. Då fick också pojkarna i en liten skrivning visa en del av vad de lärt och fick också mottaga speciella diplom för ”flitigt och intresserat deltagande i äktenskapsskola”.
Nu gör man ett uppehåll till hösten, men planerar ändå en viss kontakt. I mitten av augusti skall nämligen deltagande fruar och fästmör komma hit på besök, som är ordnat för att dessa också skall få en liten kontakt med äktenskapsskolan och samtidigt få titta på Gotland.. till hösten börjar man igen med en ”fortsättningskurs” som i enlighet med deltagarnas egen önskan skall behandla barnavård och barnpsykologi. Dessutom har man redan nu på Soldathemmet en lista med många anmälningar till en ny kurs i höst. Inom Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet planerar man att starta flera grupper i detta ämne, både på andra militärförband och bland civila ungdomar, såväl pojkar som flickor. I Visby kommer man att tillsammans med Visby barnavårdsnämnd inbjuda till en  sådan verksamhet i höst.

Sveriges Radio har uppmärksammat arrangemanget och litet glimtar från äktenskapsskolan på P 18 kommer antagligen i ”Familjespegeln” i P 1 nu på onsdag em. (15/6 1966)

Nittio samlade

Lottaskolan i Bunge har haft en utmärkt elevtillströmning i år. Den är central för hela landet och skolchefen Barry Press tycker att det är fantastiskt att tusentals människor får kontakt med Gotland just genom denna skola.

Är det Bunge-andan som drar? Mellan 30 och 40 procent av flickorna återkommer flera år i rad.

Numera har man samlat både armé, flyg- och marinlottorna i Bungeskolan. Lärarna är väl kvalificerade för sin uppgift och till trivseln på skolan bidrar säkerligen också att lottorna får allting gratis, från skorna till mössan.

Varför blir man lotta?

Bungeandan lockar lottor

Kul kurser vid Fårösund

Hela gårdsplanen vimlade av blå-vita sjömansflickor när Gotlänningen besökte lottaskolan i Bunge på onsdagen, (15/6 1966) för övrigt Sveriges största skola i sitt slag. Det var marinlottor från hela landet som hade uppställning med sina kurskamrater flyglottorna. Under förmiddagen hade de 90 lottorna från båda vapenslagen övats och undervistas, nu var det lunch och de myllrade ut i solskenet för att ta foton av varandra. I tre veckor skall flickorna tränas på Bunge-skolan och som man hoppas i den goda ”Bunge-andan” ett redan givet begrepp. God mat, nära till stranden, gott kamratskap och trevliga utflykter, det är minnen som eleverna får ta med sig från kurstiden vid Bungeskolan. Så är det också mellan 30 och 40 procent av flickorna som återkommer flera år i rad. Är det månne den svårdefinierade Bunge-andan som lockar?
-Bungeskolan är central för hela landet vad gäller lottautbildningen, säger skolchef Barry Press. I år har vi haft en utmärkt elevtillströmning. Det är fantastiskt att tänka att bara genom skolan här får tusentals människor kontakt med Gotland, och det är ju tacksamt.

Numera tar Bungeskolan emot både armé- flyg- och marinlottor.
-Man skulle kunna säga att skolan är ett led i det gemensamma försvaret, en modernare form för samarbete mellan de tre vapenslagen. Det är betydligt trevligare att de tre typerna av lottor kan samsas här, fortsätter kapten Barry Press.
Lärare är ofta reservare som tar undervisning på skolan som frivillig tjänst. Bland lärarna finns bland annat universitetslärare, ämneslärare och folkskollärare, alltså folk med pedagogisk vana som tar hand om kursundervisningen. Dessutom mycket kvalificerade. Lottorna får allting gratis, från skorna till mössan. De får därutöver ett visst traktamente under kurstiden. Varför blir man lotta? Gunilla Tilly från Strövelstorp i Skåne säger: Dels tyckte jag att det verkade kul, dels visste jag litet om lottaverksamheten genom min mor som själv var lotta. Och sen var det förstås kamrater som drog med mig. Och jag trivs fint med det, i synnerhet Bunge? Jag är här för tredje året i rad nu.

Åldersgränsen nedåt är 16 år. Det som sagt inte teknisk övning under de tre kursveckorna, man tittar på Gotland också och varje kväll har lottorna möjlighet att fara in till Visby och rekreera sig. Tilläggas kan att Gotlandskvarten i Sveriges Radio på torsdagen ger ett reportage från skolan i Bunge.

Den gångna helgen blev en verklig arbetshelg för polisen i Visby. Inte mindre än 10 fyllerister fick omhändertas på lördagskvällen (10/12 1966) och dessutom hade man fyra misshandelshistorier, två inbrott, en bilstöld samt två skadegörelser. De flesta av brotten får skrivas på spritens konto då de gjordes i berusat tillstånd. En av orsakerna till den bråkiga helgen var att det snart är muck och firandet tar sig ofta olämpliga, ja rent kriminella uttryck.

Vid midnatt larmades polisen om att en person slagit sönder ett fönster och tagit sig in i Pressbyråns kiosk vid Busstationen. Personen hann dock ta sig från platsen innan polisen kom dit, genom vissa språksvårigheter – det var två utlänningar som bevittnade inbrottet – försenades larmet. Samtidigt som kriminalpolisen undersökte inbrottet i kiosken uppmärksammade en bilpatrull en yngling som kom gående Söderväg ut från staden med en bandspelare. Man tyckte det verkade konstigt och tog kontakt med ynglingen. Han uppgav att han nyss köpt bandspelaren för tio kronor vilket inte minskade polismännens misstänksamhet. Han togs därför med till stationen för undersökning. Samtidigt anmäldes att ett inbrott hade begåtts även i Kamera-service, snett över gatan mot Pressbyrån och ägaren uppgav att en bandspelare stulits. Då sedan vittnena till inbrottet i Pressbyrån uppgav att en bandspelare stått utanför kiosken klarnade pusslet. Ynglingen förnekade all kännedom om de två inbrotten men anhölls på söndagsmorgonen som skäligen misstänkt. Sedan han konfronterats med polisens bevis, glassplitter på kläderna, skador på fingrarna, växelpengarna från Pressbyråkiosken samt cigarretter erkände han dock på eftermiddagen och försattes senare på fri fot.

Vid 21-tiden på lördagskvällen kom det första larmet om skadegörelse. Det var från Borgen där en toalettstol slagits sönder. Två ynglingar som befann sig på toaletten när skadegörelsen inträffade greps för fylleri och senare erkände den ene att han slagit sönder stolen. Han ansåg dock att han inte haft det för avsikt utan att det skett genom en olyckshändelse, han hade ramlat.

Kl. 22.30 anmäldes en bil, Opel Kapitän stulits bakom Borgen. Bilen hade lämnats med den s. k. garagetändningen på. Bilen återfanns senare på kvällen oskadd ute på söder. En spritflaska som förvarats i bilen hade den objudne lånaren dock tagit med sig.

Visby Busstrafik, som kört en grupp värnpliktiga från Slite till Visby anmälde att ett fönster i bussen slagits sönder under färden. De värnpliktiga hade varit i Slite på ”muckarskiva” och stämningen i bussen var ”hög” . Från Slite kom en anmälan om att muckarfirarna tagit med sig fyra rostfria kaffekannor. Det visade sig senare att en av dessa använts som tillhygge vid skadegörelsen i bussen. I bussen färdades omkring 25-talet värnpliktiga ur en viss grupp vid ett regemente så polisen hoppas att lätt kunna få tag i den som stulit kaffekannorna och slagit sönder bussen.

Först misshandlad sedan misshandlare

Kl. 22.30 inträffade den första misshandeln utanför Solhem. En polispatrull påträffade en slagen mansperson som fördes till lasarettet. Han hade fått ett sår uppslaget vid ena tinningen och fick sys ihop. Han hade blivit slagen av en annan gäst. Vem kunde han inte säga men däremot lämnade han vissa upplysningar varigenom polisen hoppas att kunna gripa den utpekade.

Vid halv ett-tiden kom nästa misshandels-larm, denna gång från Borgen, där två gäster slogs i serveringslokalen vid danssalongen. Den ene fick en läpp spräckt och han utpekade den som slagit honom. Denne nekade dock trots att den slagnes uppgifter verifierades av ett flertal vittnen.
Kl. 2 var det dags för nästa misshandel vid Solhem. En polispatrull passerade och anropades då av en person som befann sig i slagsmål. Båda slagskämparna fördes till stationen men båda hade olika uppfattningar om vem som slagit vem, och den misstänkte ansåg att han slagit i självförsvar. Den misshandlade, vars skador inskränkte sig till en sönderriven rock, fick gå men återkom en stund senare i sällskap med en polispatrull och två värnpliktiga. Han hade på hemvägen råkat de två värnpliktiga på Södertorg och kommit i gräl med dem. Det hade slutat med att han slagit ned dem båda. Den ene av de två värnpliktiga hade fått skador på två tänder medan den andre fått en del mindre blessyrer. Den misshandlande misshandlaren hade även denna gång kommit lindrigt undan, men nu var den redan trasiga rocken blott ett minne.

En värnpliktig vid Lv 2, Bengt Gustav Jahnstedt född 1946 och från Kalmar avled natten till måndagen på infektionskliniken i Visby. Orsaken är hjärnhinneinflation. (sic) En kamrat till honom, vpl Sven Lennart Arvidsson, Vagnhärad, har även insjuknat och behandlas på infektionskliniken i Visby. På måndagseftermiddagen (19/12 1966) ansåg läkarna att tillståndet för Arvidssons del var allvarligt och man ville inte uttala sig om utgången och vid 21-tiden på kvällen var Arvidssons tillstånd oförändrat.
 Hela A 7 och Lv 2har behandlats med Sulfa. 10 batteriet som är det batteri på vilket sjukdomen uppträtt, har också isolerats. På batteriet finns 105 man. De har fått särskilda bespisningstider, egen telefonkiosk o. s. v.

Tjänsten fortsätter dock som vanligt med undantag av att konditionskrävande övningar har inställts. Isoleringen gäller fram till den 21/12 18 förutsett att inget ytterligare inträffar.

Far och son skildes 43. Nu har de återförenats

− Av Allan Nilsson –

1946 kom Johannes Herman till Sverige. Han kom från ett sovjetsikt fångläger i Tjeckoslovakien. I det krigshärjade Tyskland hade han skilts från hustru och två små söner 1943. Nu hade han ingen aning om de fanns i livet. Efterkrigstidens virrvarr var stort, efterforskningarna gick sakta, men den här julen – 1966 – skall Johannes fira tillsammans med sonen Hans och hans familj som i augusti kom till Sverige. När far och son sist sågs var hans 2 ½ år. Johannes hustru Alvina dog i ett fångläger vid Uralbergen 1947 och den andra sonen dog i början av 50-talet. Johannes Herman arbetar nu vid vägförvaltningen och bor vid Busarve i Roma. Han är sedan 1951 omgift. Gotlänningen har träffat Johannes och den lyckliga återfunna sonen Hans med familj. Berättelsen om Johannes och hans familjs öden under och efter kriget är fylld av dramatik.

Johannes kom egentligen tillsammans med övriga svenskbybor från Gammalsvenskby. Hans far och mor for dock tillbaka till Ukraina med de yngsta barnen d. v. s. Johannes och hans bröder Emil och Gustav samt två systrar. Den enda som stannade i Sverige av familjen Herman var Alvina äldsta systern, gift med svenskbyhövdingen Petter Annas i Lummelunda. Johannes två bröder finns nu bägge på Gotland. Kvar i Ryssland är de två systrarna.

1941 kom andra världskriget till Gammalsvenskby. Hitlers arméer stormade förbi – ända bort till Stalingrad. Där vände krigslyckan. 1943 evakuerades gammalsvenskbyborna väster ut. Johannes, hans fru Alvina och de tre små sönerna förflyttades till gränstrakterna mellan Tyskland−Polen. Där fick de arbeta på en bondgård. Johannes förklarades tämligen omgående såsom tysk medborgare och mobiliserades till tyska armén. Då hade redan en av de två sönerna avlidit till följd av umbärandena. Johannes tvingades lämna hustrun och de två små pojkarna. Hans var då bara två och ett halvt år gammal.

I KRIGET

Johannes blev först placerad som verkstadsarbetare bakom västfronten. Senare kom han till fronten i Frankrike. Såg soldater dö. Tänkte: − Sådant händer bara andra, inte mig… fast egentligen skulle det vara bra att bli skadad – bara lite. Komma ifrån helvetet vid fronten.

Så en dag hände det. Johannes var motorcykelförare. En kula från ett flygplan träffade tanken på hans motorcykel. Tanken exploderade. Översköljd av brinnande bensin slungades Johannes av motorcykeln. I samma sekund slog en bomb bara några meter därifrån. Johannes flög som en brinnande fackla genom luften.

Men en officer fanns i närheten och kunde släcka elden i kläderna innan de bränts igenom. Händerna skyddades av motorcykelhandskarna men ansiktet var alldeles sönderbränt.

− Så kom jag då från västfronten. Men inte var det någon himmelsk tillvaro att ha ansiktet sönderfrätt av eld.

Något sånär botad från brännskadorna skickades Johannes till östfronten. Fick uppgifter bakom de främsta linjerna eftersom han ännu inte var helt återställd. Så kom kapitulationen 1945 och Johannes hamnade i rysk fångenskap i ett fångläger i Tjeckoslovakien.

STRAFFARBETE

Lägerfångarna fick arbeta ute på bondgårdar omkring lägret. Det gjorde det möjligt för Johannes att ta kontakter med svenska myndigheter.

1946 lyckades han bli frisläppt fick utresevisum till Sverige. Här hade han anhöriga svenskbybor. Med hjälp av dem och Röda Korset började efterforskningarna efter hustrun och de två barnen. Någon ledtråd var dock svår att finna. Småningom kom dock brev till Johannes släktingar som talade om att hans fru och de två barnen förts till ett arbetsläger i Uralbergen. De hade dömts till fem års straffarbete. Hade ju varit i tysk tjänst…

Genom Röda Korset fick man full klarhet 1950. En kvinna som arbetat tillsammans med Johannes fru kunde berätta: Alvina Herman hade avlidit 1947. Kvinnorna hade fått arbeta med skogsavverkning!!! Av en stock fick fru Herman ett slag i sidan. Kom aldrig under läkarbehandling utan avled. Den andra kvinnan hade tagit hand om de två barnen. De fanns nu i de gamla svenskbytrakterna i södra Ukraina.

TILL SVERIGE

Barnen var svårt märkta av svält, sjukdom och köld. Efter en tid dog den ene pojken. Nu fanns bara Hans kvar.

När Hans blev större kunde han börja brevväxla med sin far i Sverige. Brevväxlingen försvårades dock av att Hans bara kunde ryska medan fadern hade stora svårigheter att skriva och läsa detta språk. Via andra släktingar kunde dock brevkonversationen föras hjälpligt.

Han växte upp, gifte sig med en ryska, Lyda heter hon och nu finns även två små pojkar i familjen, Valdemar och Alexander. Hans arbetade på ett kollektivjordbruk i de gamla svenskbytrakterna. Trots att Hans i många år varit frisk kom sviterna efter barnaårens umbäranden tillbaka. En blodsjukdom tärde svårt på honom. Han kom under rysk läkarvård – men där kunde tydligen ingenting göras. Läkarna friskrev honom i stället!!!

Vid årsskiftet 45-46 hade hans ansökt om utresetillstånd till Sverige.

− Det är mycket papper att fylla i, säger Hans på ganska bra svenska, men efter 7-8 månader var det klart. Vi fick resa.

I augusti kom Hans med familjen till Arlanda. Där möttes han av fadern som inte sett sin son annat än som en liten två och ett halvt års parvel för 23 år sedan. Trots detta kunde det inte bli något enbart glatt återseende.

− Han var så sjuk att han knappt orkade gå. Hade han inte kommit till Sverige hade han inte levat mer än två-tre veckor till, sade läkaren på ”Karolinska” när vi kom dit. Hans blev botad. På några veckor gick han upp 14 kg i vikt.

Nu väntar Hans och hans familj på att länsarbetsnämnden skall skaffa honom ett arbete och att länsbostadsnämnden skall ordna en bostad.

Men först ska han fira jul hos pappa Johannes och Fanny Herman i Roma. För första gången kan far och son fira jul tillsammans i fred. Första gången tillsammans på 23 år…