Tidningsklipp 1954

Jättesprängskott blåste bort fallfärdig kalkugn i Buttle

Gotlänningen 29/1 1954

Klockan 10.37 i går (28/1 1954) skakades Buttle av en ordentlig explosion. 120 kg sprängämnen blåste då bort den gamla kalkugnen, som ligger nästan vid häradsgränsen mellan Buttle och Etelhem. Det var 3:e kompaniets mannar från I 18 med sergeant Hasse Lundh som sprängarbas som klarade av ”sprängningsarbetet” till ägarens, AB Strå kalkbruk, stora belåtenhet.

Sprängarbasen Hasse Lundh ser belåten ut när han inspekterar sprängningsplatsen efter explosionen.

− Vi vågade inte låta kalkugnen stå kvar då det var risk att den skulle rasa, berättar förvaltare E. G. Westerqvist, som var med i Buttle för att beskåda jättesprängskottet. Militären fick därför hand om rivningen och de var de naturligtvis väldigt glada åt det fina övningsmomentet.

Sergeant Lundh var, som sagt, bas för sprängningen och han lämnade ingenting åt slumpen. I den 12 meter höga ugnens botten hade huvudladdningen placerats och för att slå av de stödjande järnbalkarna använde man sprängdeg och trotylstavar.
− Om det här lyckas vet jag inte, sa Hasse Lundh, som den försiktige ”fältherre” han är, när allt var laddat och klart. Det är ju en byggnad av gängse konstruktion, så att det är svårt att riktigt veta hur man skall bära sig åt.

”Här ska tändas”

Kommenderades det av halvelvadraget och så tuttade Ove Björklund, Uno Jonsson och Lennart Thomsson på krutstubinen. Sex minuter skulle den räcka. 900 meter från ugnen ställde kompaniet upp för att se när tegelkolossen rasade. Prick 10.37 steg en nära hundra meter hög rökpelare mot vinterhimlen och sekunderna efter kom knallen. När röken skingrats minuterna efter fanns inte den välbekanta silhuetten kvar. En stor hög med tegelstenar – hela och renskrapade – var det enda som vittnade om den gamla kalkugnen. Hundratals meter runtomkring hade snön färgats sandbrun. Byggnaden av den ”gängse konstruktionen” hade blåsts bort.

När kalkugnen byggdes av lantbr. Olof Larsson år 1926 var den ett riktigt storverk. Allting stod på toppen av dåvarande kalktillverkningsindustri. Det var vagnar på räls som forslade upp kalkstenen till toppen och det fanns en ordentligt tilltagen kalklada. För ett 15-tal år sedan slöt man att tillverka kalk och då köpte AB Strå Kalkbruk hela ugnen. Bolaget har dock aldrig använt den. När den nu stått utan underhåll så länge var den en verklig livsfara. För rabbisjägare bl. a., som i botten hade ett givande jaktställe. Nu finns alltså inte den fina rabbisbostaden kvar, utan bara en stor hög med tegel, som dock är värd en ansenlig penningsumma. Se vidare bildreportaget. Rune (Gotlänningen 29/1 1954)

Bikiniröksvamp över Buttlekalkugn

Gotlänningen 29/1 1954

Ersättning tillstyrks för handelsträdgården vid A 7

Gotlänningen 3/2 1954

Statskontoret har ingenting att erinra mot att regeringen i enlighet med försvarets civilförvaltnings och arméförvaltningens intendenturförvaltnings förslag beviljar handelsträdgårdsmästare Frank Johansson i Visby ersättning med 3.289 kr med anledning av skador på dennes bänkkulturer som orsakats av fotogendimma i samband med motorfordonsrengöring inom Gotlands artillerikårs kasernområde.

Gotlands artillerikår

Gotlänningen 4/2 1954

Major Fredriksson för befälet över kåren tiden 14-25 febr., under vilken tid överste Schildt deltar i artilleriövning på fastlandet

(Gotlänningen 4/2 1954)

Ny fana för infanteriregementet

Gotlänningen 4/2 1954

Modellritning på fana för Gotlands infanteriregemente har fastställts och översänts till arméförvaltningens intendenturavdelning.

I 18-värnpliktig fick rikoschett i knäet

Gotlänningen 4/2 1954

En I 18-värnpliktig från fastlandet skadades i går (3/2 1954) vid en stridsövning i Tofta av en rikoschetterande 6,5 mm:s kula. Rikoschetten trängde in i knäet och blev sittande där vilket konstaterades på lasarettets röntgenplåt. Den skadade skall opereras. Det anses inte troligt att skadan medför något men.

Över 200 influensasjuka på I 18. Fälttjänstövningarna inställes

Gotlänningen 2/3 1954

I 18 har isolerats för yttervärlden på grund av en svårartad influensaepidemi. Över 200 man har lagts in på regementets sjukavdelning., som måst utökats, besöks- och utegångsförbud har utfärdats för hela den inneliggande manskapsstyrkan och de stora fälttjänstövningarna, som skulle ha hållits i slutet på denna vecka, har inställts. Epidemin ser dock ut att vara på retur nu säger doktor Hansson på I 18.

Förkylningssjukdomarna har varit mycket vanliga förra månaden, men epidemin kom hastigt och blev med ens mycket omfattande. I slutet på förra veckan fick många värnpliktiga läggas in och i går var offren 160. I dag har ytterligare ett 50-tal lagts in, men de först sjuka är nu på bättringsvägen. Utöver de inlagda är många sjukskrivna i s. k. grupp och kan alltså ej delta i övningarna som bara kan ske i mindre förband.

Regementets sjukstuga räcker inte till – där har bara ett 80-tal plats – och man har fått inreda en extra avdelning i en kasern. Vidare har all tillgänglig sjukvårdspersonal på I 18 ställts till regementsläkarens förfogande. ”Flunsan” går över rätt fort. Den kännetecknas av några dagars hög feber och efterföljs av allmän matthet.

Även biograf, och danstillställningar i exercishuset har inställts liksom all uthyrning av gymnastiksalen till stans idrottsföreningar. Särskilda föreskrifter för övningarna har utfärdats där det bl. a. heter, att trupp inte bör ansträngas eller utsättas för otjänlig väderlek. Skärpt uppmärksamhet skall ägnas åt truppens klädsel och åt den personliga hygienen.

De värnpliktiga skall rycka ut den 18 mars, så att tiden kommer inte att räcka till för den sedvanliga ”examen” – fälttjänstövningarna – i år meddelar pressofficeren major Keijser.

På A 7 har man sjukstugan – 24 platser – fullbelagd och vidare är det rätt många som är sjukskrivna i förläggning omtalar dr. Karlberg. Det är alltså inte fråga om någon epidemi, men många värnpliktiga ur förbandet är på fastlandet, så att det är möjligt att sjuksiffran stiger säger man på A 7.

Vid KA 3 har man inte haft känning av någon epidemi, utan övningarna kan hållas i vanlig ordning.

Gotlands äldste hemvärnsman 80 år

Gotlänningen 15/3 1954

Gotlands äldste och f. ö. en av landets äldste hemvärnsmän, f. hemmansägaren Gustaf Holmqvist, Lilla Varbos i Sanda, fyller på onsdag (17/3 1954) åttio år. Han kom till Gotland i ungdomsåren och här var han med om att bygga järnväg innan han köpte en gård vid Övide i Sanda. Den gården innehade och brukade han till för några år sedan, men under ett par kortare perioder var han i USA och arbetade.

Det är tack vare sin grundkondition, grundmurad genom härdande friluftsliv och jakt, som han kan hänga med i de relativt hårda övningarna. I fjol våras, berättade en av gruppkamraterna, lantbr. Karl Pettersson, cyklade Holmqvist den 7 km långa vägen till Klintehamn för att delta i hemvärnets generalmönstring. I konditionsprovet – det gällde att cykla 12 km och gå sex på 2 timmar och 45 min – fick han tiden 2.03 och högsta poäng. Även i skjutning, handgranatkastning och sprängning klarade han proven galant. Efter förättat dagsverke cyklade han tillbaka till Sanda. Vilken79-åring gör om den bravaden! Att den pigge 80-åringen kommer att bli livligt hyllad av sina hemvärnskamrater och av hv-ledningen kan man ta för givet.

”Muck” i jazzklubb på I 18 men nya grabbar kommer

Gotlänningen 19/3 1954

Bland värnpliktiga brukar ju alltid finnas en hel del jazzintresserade. Så har också varit fallet med de mannar som gjort sin första tjänstgöring på I 18 och som nu ryckt ut. Häromkvällen hade man det sista sammanträdet och i samband med det en jamsession.

Primus motor för det hela har varit Börje Vahlberg på sjunde kompaniet. Han trakterar själv tenorsax och har en egen orkester i Kungl. hufvudstaden.

− Grabbarna har varit intresserade, berättar han. Mycket skulle det kanske inte ha blivit av det hela om vi inte fått låna Exhuset varje måndag och regementet t. o. m. varit så tillmötesgående att vi fick 150 kr. till grammofonplattor och också ett bra grammofonverk. Vi har haft jazzkåserier, tävlingar om jazz o. s. v.

Det såg vi f. ö. prov på härom kvällen också, man fick höra ett kåseri om Glenn Miller och Olle Söderlund svarade för en tävling, där den bäste fick en platta och övriga ”fribiljetter till Markan…

Nu är det bara att hoppas att klubben, som fått det klipska namnet JazzEX (Jazzexercis) kan fortsätta att existera – det kommer ju snart nya grabbar in och bland dem finns säkerligen många ”jazzfans”.

Försök att spränga isen i Ronehamn misslyckades

Gotlänningen 20/3 1954

I Ronehamn har man det alltjämt besvärligt med isen, som ligger fast såväl i hamnen som i farleden och har en tjocklek av 25-30 cm. På grund av det exceptionellt låga vattenståndet kan man inte räkna med hjälp av isbrytare. Personal från KA 3 har i dag försökt att spränga sönder isen, men resultatet blev endast några grytor på en meter i diameter.

- Vi har inte haft något fartyg här sedan i mitten av januari, säger förste kustuppsyningsman Harald Andersson vid ett samtal med Gotlänningen. Nu väntar vi ett svenskt fartyg som lastat kalksalpeter i Norge och ett holländskt fartyg med gödning, men hur det skall kunna ta sig in till hamnen är svårt att veta. Som läget är nu – isen ligger fast ända ut till Rone ytterholme och en är så kraftig att den går att köra bil på – är det mycket besvärligt. Fiskarna har inte på länge kunnat ta sig med sina båtar – det är endast en båt från Ronehamn som bedriver fiske och den ligger i Visby.

En värnpliktig dömd för fylleri

Gotlänningen 20/3 1954

En värnpliktig, som under en båtresa Nynäshamn-Visby, ställt till en hel del bråk dömdes för fylleri och förargelseväckande beteende till 12 dagars vaktarrest.

Militärbil knäckte Toftatelefonstolpe

Gotlänningen 24/3 1954

I veckohelgen körde en militärbil från Visby mot en telefonstolpe i Tofta med sådan kraft att stolpen slogs av på två ställen. Föraren, en fast anställd vid ett Visbyförband, klarade sig ifrån äventyret helskinnad, men bilen fick hela vänstra flygeln intryckt. Klintepolisen fick meddelande i går om att stolpen hängde i trådarna och så småningom spårade man bilen och föraren, och nu pågår utredning om olyckan.

Skarpa skott efter flyende hemvärnsmän vid Suderövning

Gotlänningen 1/4 1954

− Jag trodde först att vi hade med dårar att göra då kulorna slog genom bilen, så att stoppningen och glaset rök omkring mig. Så berättar hemvärnsmannen Hugo Nilsson från Vamlingbo, som i samband med den stora vårinryckningen i tisdags (30/3 1954) morse blev beskjuten med kpist av en militär bevakningspatrull i trakten av Havdhem. Det var ett rent under att inte hr Nilsson eller hans kamrater Harry Larsson och Sylve Berg blev skadade.

Hemvärnsmännen var ute på ”sabotageuppdrag” vid 9-tiden på tisdagsmorgonen och Nilsson och hans båda kamrater stannade bilen – en splitter ny Opel – på lämplig utgångspunkt. De smög sig sedan in i skogen och plötsligt hörde de röster, som de trodde kom från andra hemvärnsmän, och därför flydde det tillbaka. Berg och Larsson sprang längre in i skogen medan Nilsson sprang snabbt tillbaka till bilen. Poster med kpist skrek halt flera gånger, men Nilsson stack iväg med bilen genom vägposteringen.

Då gav posterna eld med skarp ammunition och flera kulor gick genom bilen. En kula gick in genom bakrutan och ut genom vindrutan alldeles vid Larssons huvud och en annan kula gick in genom bakluckan och igenom båda ryggstöden o. ut i instrumentbrädan och stannade mot batteriet. I framsätet bredvid Nilsson hade Larsson tidigare suttit och i baksätet hemvärnschefen Berg. Tack vare att de inte sprang tillbaka till bilen när militärposterna fick syn på dem klarade de sig ifrån äventyret.

Hemvärnschefen hade på måndagen meddelat de militära myndigheterna att hemvärnsmännen kanske kom att göra sabotage mot utrustningsförrådet, som de trodde skulle bevakas av andra hemvärnsmän, som hade lös ammunition. Posterna som var utsatta hade nära ett års utbildning och de hade order att skjuta skarpt om inte haltropen åtlyddes.
- Det inträffade tycks bero på en missuppfattning, säger major Rehnberg på I 18, som har hand om utredningen. Hemvärnsmännen skulle vara ”sabotörer” mot sina egna män, men av någon anledning har de gått mot våra poster som inte alls var med i denna övning. Hävdar major Rehnberg, som under dagen skall sammanställa resultatet och förelägga det för regementschefen.

Kom tillbaka! – pojke hörde inte varningsrop vid I 18-sprängning

Gotlänningen 10/6 1954

Vid provsprängning på I 18:s övningsfält i går (9/6 1954) inför Regementets Dag, var det ytterst nära att en allvarlig olycka inträffat. När man tänt på laddningen och man väntade på smällen, sprang en liten pojke ut på fältet i riktning mot laddningen. När pojken var farligt nära laddningen, small skottet. Pojken kastades omkull av tryckvågen men tog ingen skada.

Provsprängningen skulle tas upp på band för Radiotjänst, som skulle spela in knalleffekter. Under tiden som man höll på med förberedelserna var småbarn i närheten och fördes undan. När sprängningsledaren signalerade tänt – man sprängde med dynamit – sprang han från laddningen, samtidigt som en pojke uppenbarade sig på fältet – pojken hade inte uppmärksammats, då han gömt sig i den s. k. kåkstaden som byggts för Regementets Dag – och sprang mot laddningen från ett annat håll. Trots höga rop hörde pojken inget utan sprang ut mot det farliga området. När smällen kom, ramlade pojken omkull. Man skyndade till och kunde konstatera att pojken inte tagit någon som helst skada. Turligt nog sprängde man i mjuk jord.

I 18 rustar intensivt inför 100-årsjubiléet

Gotlänningen 10/6 1954

Gotländsk röst i radio nådde gotlänning i Korea

Gotlänningen 11/6 1954

Bengt Tingström nyligen hemkommen från Korea. Att resan hem gick över såväl Japan som Hawaji (sic) visar bildens reseminnen: japansk docka och Hawaji-krans.

Gotlänningen Bengt Tingström som i dagarna återvänt från sin tjänstgöring i övervakningskommissionen i Korea uttryckte vid ett samtal GF hade med honom framförallt sin beundran för det indiska vaktmanskapet därnere, som enligt hans mening utfört ett mycket gott arbete. Indierna var som bekant ordförande i repatrionskommissionen och hade till följd av detta en mycket känslig och ansvarsfull uppgift, när det gällde att på ett smidigt sätt och utan större intermezzon genomföra fångutväxlingen.

Många gotlänningar i Korea

Bengt Tingström var inte ensam gotlänning i övervakningskommissionen. Två reservofficerare vid I 18, Norrby och Carleroth, har också varit där samt gymnastikdirektör Stig Hultberg. Samtliga tjänstgjorde som kontrollofficerare. Bengt Tingström själv berättar om sitt arbete, att han med furirs grad och bl. a. arbetade som postmästare. Den 8 december avreste han från Brommatillsammans med 35 andra som skulle ut och avlösa hemvändande svenskar därnere. Sammanlagt består den svenska avdelningen av övervakningskommissionen av ca 100 man. Övriga länder som representeras där är som bekant Schweiz och på andra sidan Tjeckoslovakien och Polen. De två olika avdelningarna av kommissionen ligger på var sida om demarkationslinjen. Det var i juli 1953 efter vapenstilleståndsavtalet som Sverige och Schweiz åtog sig att utsända var sin delegation och åtagandet gällde för ett år, varför det går ut nu i juli.

Våldsamma scener vid fångutväxlingen

Övervakningskommissionens är fördelat över fem kontrollstationer på vardera sidan och dessa är belägna vid de viktigaste flygfälten och hamnarna. Man kontrollerar införseln av vapen och militär, vilket bistånd på vardera sidan inte får överskridas enligt stilleståndsavtalet. Repatrieringen är nu klar och repatrieringskommissionen upphör i januari. På vår fråga om Bengt Tingström sett något av de ibland ganska våldsamma och tragiska scenerna vid fångutväxlingen, berättar han, att han vid ett tillfälle var närvarande, när ett fyrtiotal fångar skulle omkontrolleras. Känslorna svallade och hatet jäste, säger han, och det hände ofta att någon av fångarna kastade sig över representanten för Sydkorea, men de indiska vakternas förmåga att lugna och återställa ordningen var anmärkningsvärd, trots att de kanske inte ens kunde tala språket.

Bengt Tingström var också vittne till den storslagna synen, när den 22 januari i år de c:a 22.000 fångarna släpptes och i ett ändlöst tåg drog söderut under olika fanor.

Besök i Söul under polisuppsikt

Själv är hr Tingström nog en aning besviken över att han inte fått se så mycket av landet och folklivet som han önskade. I det Ingenmansland på 4 km. där medlemmar av övervakningskommissionen fick röra sig fritt, var minfaran så stor att man knappast våga göra några utflykter och när resor företogs till huvudstaden Söul eller andra större orter måste de försiggå under eskort av militärpolis, vilket naturligtvis i hög grad hindrade rörelsefriheten. Kommissionen var annars förlagd nära Söul — vid Panmunjon, ca 9 svenska mil norr om staden. En kurirresa runt Sydkorea deltog hr Tingström också i, men säger att under regntid vägarna nästan var oframkomliga. Folklivet såg han inte heller mycket av, då befolkningen flytt från just de områdena. I en liten by alldeles i närheten höll man emellertid stånd och dit brukade den svenska läkaren dagligen göra utflykter för att fullständigt frivilligt ställa sina tjänster till bybefolkningens förfogande och hr Tingström berättar om hur tåligt de underkastade sig de mest plågsamma operationer, många gånger utan någon som helst bedövning. Deras tacksamhet efteråt var överväldigande.

Gotlänning i radiosändning

Men den huvudsakliga förströelsen där ute i lägret var en biograf med dåliga amerikanska filmer, säger hr Tingström. Och det var ju inte precis det man hade tänkt sig att få se. Varje kväll kom det emellertid svenska radioutsändningar, som blev ett angenämt avbrott. Så hände det sig t. ex.  en dag att svenskarna fick avlyssna hur redaktör Robert Herlitz, berättade för dem om vintervädret på Gotland, isförhållanden o. s. v., vilket naturligtvis uppskattades av gotlänningarna. Men det är svårt att få folk därute och Bengt Tingström verkar inte obenägen ett sticka ut ett slag igen, när tillfälle bjuds. Som skrivbiträde nästa gång, säger han, så att man får flytta på sig och se mer av landet. Nöden är stor därute och sjukdomar härjar — hr Tingström berättar bl. a.  om en blodsjukdom med stor dödsprocent, som sprids av små giftiga djur och för vars skull man alltid måste gå omkring i impregnerade kläder — men tydligen är Korea trots allt en intressant och lockande ö.

Militärmusiken får nu paraduniform

Gotlands Folkblad 12/6 1954

De svenska militärmusikkårerna håller på att skaffa sig en ny paraduniform efter franskt mönster och på söndag kommer I 18:s och KA 3:s sammanslagna musikkårer att använda den nya uniformen vid regementsjubileet. Det nya utgöres av en del vita tillbehör till den ordinarie uniformen, nämligen vita damasker i galon, vitt paradskärp och vit hjälm samt en ägiljett som också går i vitt. Premiär för uniformen på Gotland blir det när I 18:s musikkår spelar på hamnen vid båtens ankomst på söndag morgon.

Dödsfall. Musikfanjunkaren Karl Alfred Nilsson

Gotlands Folkblad 12/6 1954

K. A. Nilsson. F. musikfanjunkaren Karl Alfred Nilsson, Stockholm, har avlidit 80 år gammal. Han var född i Stockholm och fungerade i yngre dagar som uppassare vid hovet, varefter han kom till flottans musikkår och senare fick transport till dåvarande I 27:s musikkår som musiksergeant. Detta skedde 1904 och sedan var Nilsson verksam här i mer än 30 år. Som musiker var han främst basunist och han hade allmänt ord om sig som en trevlig karl. Vid sidan av tjänsten ägnade han sig livligt åt restaurangnäringen och när Kneippbyns restaurang kom till var han delägare i den och skötte den ett 20-tal år. Samtidigt drev han också Strandvillans servering vid Strandgatan. Sedan han blivit änkling på 30-talet flyttade han till Stockholm men återkom varje sommar till Visby och var här ännu i somras Närmast sörjande är syskonbarn i Stockholm. Jordfästningen äger rum söndagen den 20 juni i Hoppets kapell.

10.000 jubileumsgäster på ”Slätten”. Blått och vitt är färgerna på regementets vackra fana

Gotlänningen 14/6 1954

EN STORT UPPLAGD och perfekt genomförd stridsövning blev den absoluta toppunkten vid I 18-jubiléet under helgen, som besöktes av över 10.000 personer. Det var en strålande exposé hur gotländsk försvarskraft 1954 kan slå snabbt, och slå hårt, som I 18-devisen lyder.

HÖGTIDLIGASTE tillfället var förstås när arméchefen, generallöjtnant C. A. Ehrensvärd, överlämnade den nya fanan – i blått och vitt – till regementet. Klockan var precis 12.11 när I 18-chefen, överste F. Haquinius, tog emot den fana som regementet lovade Konung och fädernesland ”att i alla skiften ära och hedra”.

Jubileumsdagarna blev alltifrån välkomstmusiken vid Visby hamn på lördagsmorgonen (12/5 1954) till söndagskvällens tapto på Visborgs slätt en strålande succé. Publiktillströmningen var strålande, de storslagna arrangemangen klaffade 100-procentigt och över alltsammans strålade en ljuvlig sommarsol. Vad kan man mer begära! När arméchefen tillsammans med sin stab – generalmajor Bert Carpelan och major Bengt Colliander – anlände till Oscarsstenen stod I 18, en trupp från I 12, P1G, Lv2G, KA3, hemvärn, kamratföreningen, FBV, lottor, kvinnliga bilkåren, röda korset, civilförsvaret och Gotlands skytteförbund och paraderade med sina fanor. Musikkåren och fanvaktens vita hjälmar samt de frivilliga försvarstrupperna var färgklickar i det gråa blocket på fältet. Regementschefen lämnade av och efter arméchefens tal, som refereras på annan plats, gick han fram till tribunen följd av fanvaktens 16-mannatrupp, som bar de fyra röda bataljonsfanorna. Översten stannade ett ögonblick på trappan till tribunen för att den vackra fanan skulle blåsa ut innan han gick ner och lät löjtnant Stig Ferdfelt överta det nya regementsbaneret. I noggrann marsch och medan musikkåren spelade regementets marsch paraderade fanbäraren framför trupperna, medan de gamla fanorna troppades för sista gången.

Vi behöver en fast grund att stå på., vi kan inte leva på synpunkter, utan måste ha ståndpunkt, yttrade biskop Algot Anderberg vid korumet efter fanöverlämningen. Han utgick från en vers från Skåne: Statt stadelig, strid mannelig, världen är förgängelig, men himlen varar evinnerlig. Efter fader år sjöngs Vår Gud är oss en väldig borg och trupperna marscherade bort. Publiken förflyttade sig över fältet för att se stridsövningen.

Flyget vann striden

De 10.000 nackarna hann nästan inte med när Kalmarflygarna 1), Henrik Ehn och fältflygare Roth, med sina ”flygande tunnor” visslade fram med 1.000 km hastighet ett 50-tal meter över övningsfältet. Det var kulmen i den stora stridsövningen som visade hur ett modernt anfall går till.

Publiken får vara beredd på kraftiga smällar, sa övningsledare, överstelöjtnant Rosengren, och innan han hann säga sista ordet brakade det loss i den nybyggda kåkstaden på fältet. Jord och brädstumpar flög i luften medan en del av publiken sprang till sjukvårdarna för att få bomull till öronproppar. En infanterigrupp ryckte fram med knattrande kulsprutepistoler och i bakgrunden ackomjerade (sic) kulsprutorna. Anfallet hade börjat!
Specialisterna – minröjare och sjukvårdare följde i anfallsspetsens kölvatten och längre bak körde pansarvapnet, granatkastare, artilleri, kustartilleri och pansar fram i eldställning. Det är rediga och moderna don vi har, konstaterade en av de 10.000 skattebetalarna, när anfallsvågen sattes in mot träkulisserna i fältets södra ände. Men innan slutstriden började hade modern soldatutbildning demonstrerats av årets rekryter. Det var bl. a. stridsgymnastik, där 160-kilosstockar behandlades som tändstickor, tältslagning och orientering.
− Vi måste samverka intimt med flyget, sa övningsledaren, och just på sista ordet kom de två J 29:orna svepande. Det var en inprickning på sekunden, som stridsregissören kunde göra tack vare radiokontakt med flygarna, som hade flugit hit från Kalmar på knappt tio minuter. Ett av planen visade avancerad flygning och det var för många av åskådarna första gången man såg en rea-kärra i luftcirkus.

Oscar I på Exhus-scenen

1854-1954 – en kavalkad genom regementets historia – var en stundtals pampig och stundtals humoristisk föreställning, som även gavs på lördagen, i sergeant Henning Larssons säkra regi. Överstelöjtnant Rosengren läste den sammanbindande texten mellan de nio scenerna. Båda dagarna var det absolut fullsatt i Exhuset, där både kung Oscar I och soldat 54 sågs på scenen.
”När fick din fru ett samtal sist?” stod det på en av skyltarna i den imponerande försvarsutställningen. Ja, det var bara att krypa in i expons lilla fälttelefonhytt och ringa, så kopplades man ut på rikstelefonnätet. Ville man ringa lokalt eller prata i radio sinsemellan så gick det också, och vidare kunde man få veva på den allra modernaste luftvärnskanon – vilket många blivande soldater gjorde – skjuta med olika vapen, äta grönsakssoppa från fältköket, åka med terrängbilar och cykelbår. Ja, man kunde få pröva på det mesta på denna utställning, som visade nästan allt vad Gotlands försvar har av utrustning.

Tävlingsspex med boll

Vid radiomasterna anordnade Visborgs fältrittklubb tävlingar och en liten bit längre norrut var de gotländska motocrossåkarna i farten. Men de allra roligaste tävlingarna fick man se på Visborgsvallen. Där hölls skärmtävlingar, som publiken fick delta i, och där spelades fotboll mellan ett lag i vita skjortor, pälsmössor och långkalsonger och ett och annat regnskydd och kortbyxor. Domaren satt på en stege mitt på plan o. naturligtvis var det avspark vid revelj och slutsignalen var ett tapto. Linjemännen, som var beväpnade med mauser, såg till att ingen sprang över dödlinjen, för utbärningen skötte nämligen bårlagen om. Spexigt var det och det skrattades gott bland publiken.

Så skall också nämnas, att nöjesfältet i Donnerska hagen hade ”Barnens-Dag-invasion” och att det var många passade på att bese det lilla regementsmuséet.

De båda högtidsdagarnas fulltecknade program gav, som regementschefen hoppades i programbladet, en bild av regementet av i dag och en påminnelse om dess ursprung o. tidigare insatser och om dess nära anknytning till Gotlands folk och försvar.
Det var en ståtlig 100-årsfest i dagarna två, medan man i dag på den verkliga 100-årsdagen kan andas ut och samtidigt konstatera, att de långa och noggranna förberedelserna inte varit förgäves.

Rune.

Uniformsprakt vid I 18:s galamiddag

Bankettstämning, granna uniformer, strikta frackar, ordnar och frasande toaletter präglade regementets högtidsmiddag som ägde rum i gymnastiksalen. Över 300 gäster o. deltagare kunde räknas vid borden och högsta hedersgästerna var givetvis arméchefen, general C. A. Ehrensvärd med maka. Vid honnörsbordet märktes vidare en del rad militära representanter från staber, andra regementen och kårer med generalmajorerna Backlund och Carpelan i spetsen. Från de civila lederna syntes företrädare för länets och stadens myndigheter, institutioner, företag och organisationer.

Värden, överste Folke Haquinius, hälsningstalade och vände sig särskilt till arméchefen med ett tack för tillmötesgåendet med att hedra regementet med sin närvaro och överlämna den nya fanan. Han tackade också andra myndigheter och organisationer för alltid visad samarbetsvilja och underströk kraftigt regementets nära anknytning i bygden och till Gotlands folk. Vi kan och får inte bli en isolerad företeelse i samhället, framhöll översten bl. a. I samband med hälsningstalet meddelade värden att ett telegram hade avsänts till konungen och att svar hade anlänt i vilket Hans Majestät lyckönskade regementet.

Bland talarna märktes sedan arméchefen som i sitt anförande framförde allmänna synpunkter på vårt försvar innan han kom in på Gotlands del i riksförsvaret. Den orienteringen utmynnade i några kärnfulla ord: ”Det finns ingen annan mening än att Gotland skall med all kraft försvaras.”
Medaljutdelning hörde även till middagen och det var tre vid regementet civilanställda med över tjugoårig anställning som vid tillfället fick mottaga Patriotiska sällskapets medalj, nämligen maskinisten Fernström och förmannen Johansson o. Blad.
Tacket för maten framfördes av generalmajor Backlund som även uttryckte sitt personlig tack till regementet. Innan taffeln bröts tackade regementschefen alla dem som hjälpt till med att göra jubileumsfestligheterna till ett perfekt arrangemang och utdelade till överstelöjtnant Erik Rosengren, kapten Birger Löf och annonschef Erik Gadd regementets minnesplakett.

Efter middagen fortsattes samvaron på respektive mässar en bra bit fram på nattkröken endast avbrutet av ett storståtligt fyrverkeri.

Arméchefen

Gotlands försvar alltjämt hela Sveriges angelägenhet

Principen att Gotlands försvar är en hela rikets angelägenhet gäller alltjämt och även i vår tid har det varit nödvändigt att vidta särskilda åtgärder för att trygga Gotland, yttrade chefen för armén, generallöjtnant C. A. Ehrensvärd i sitt tal vid fanöverlämningen till I 18.

Nästan på dagen 100 år sedan överlämnade konung Oscar I på denna plats till Gotlands nationalbeväring de fanor, som i dag för sista gången förs framför Gotlands infanteriregementes front. Det skedde i en farofylld tid. Motsättningar mellan stormakter i öster och väster hade lett tillkrig. Det utkämpades visserligen i huvudsak visserligen långt härifrån, men krigshändelser ägde även rum i Östersjön. För att trygga Gotland vidtogs omfattande åtgärder. Nationalbeväringen inkallades, och bataljoner ur fastlandsregementen överfördes hit. Den svenska statsledningen ville förhindra en upprepning av händelserna 1808. Då hade verkliga armétruppförband saknats på Gotland. Här fanns blott ett lantvärn, och detta endast på papperet. Följden av försummelsen blev att ön utan motstånd föll för en rysk kupp. Gotland befriades dock snart av svenska flottan och trupper från fastlandet.

Dessa händelser var bakgrunden till att Gotlands nationalbeväring 1811 bildades genom frivilligt åtagande av öns befolkning. Inför hotet under Krimkriget befanns det nödvändigt att stärka försvaret med truppförband från fastlandet. När faran var över återgick man dock sorglöst till den mindre effektiva organisationen med enbart nationalbeväring.
När freden ånyo hotades 1885 förstärktes åter Gotlands försvar. En följd av erfarenheterna blev att nationalbeväringen ersattes med en militärorganisation av i stort sett samma slag som i det övriga Sverige. I samband härmed uppsattes 1886 Gotlands infanteriregemente o. Gotlands artillerikår.

Sveriges läge i gränsområdet mellan öst och väst tvingar riket till omfattande åtgärder för att hålla försvaret effektivt. Förband ur krigsmaktens alla delar är beredda att delta i värnandet av Gotland i nära samverkan med civilförsvaret. Kärnan av öns försvarsstridskrafter utgör de truppförband, som mobiliseras av Gotlands infanteriregemente och uppsättas av värnpliktiga från Gotland och från fastlandet.
Som en erinran om pliktens bud har regementet hittills fört bataljonsflaggorna från Gotlands nationalbeväring. Dessa har nu tjänat ut o. konungen har uppdragit åt mig att överlämna en ny regementsfana. Det finns i vår orosmättade tid skäl att upprepa en kunglig maning vid fanöverlämningen för 100 år sedan. Den löd: ”Omkring denna fana skolen I samlas om en fiende vill rycka ur moderlandets famn denna härliga ö, en dyrbar pärla i Sveriges krona.

Årsklass 02 och 54 vid middagsborden

2.600 personer arbetar årligen vid I 18, berättade överste Folke Haquinius vid Kamratföreningens genytliga middag på lördagskvällen. På fem år kommer omsättningssiffran upp till Visbys invånarantal och på 25 år är siffran lika hög som Gotlands befolkning. Vad det varit under de 100 åren skall vi inte räkna på…

Över 300 ”Gutelandgångar” serverade intendent Y. Åberg och hans personal vid middagsborden där speditör Knut Andersson från Stockholm var äldste infanteristen (han exercerade på ”Slätten” 1902) och en hel del årsrekryter var de yngsta. Hr Andersson, som aldrig saknats på en Kamratdag på regementet, överlämnade den här gången ett stiligt Vikingaskepp från Svenska Metallverken. Priset skall gå som vandringspris i skytte mellan kompanierna. Stämningen var förstås uppåt; de gamla infanteristerna berättade soldatminnen för de unga. I 18-musiken spelade muntra melodier och det var många som talade vackra ord om regementet och kamratföreningen.
Bland talarna var förstås kamratföreningens ordf. överste Haquinius, som särskilt vände sig till överste G. R. Geijer – I 18-chef 1923-1926 och två av kamratföreningens stiftare, red. Gust. Svedman och bankdir. Henrik Ihre. Major Hans Edgardh talade ur hjärtat om kamratskap o. förvaltare Erik Hagwall, Göteborg, hyllade regementet och överlämnade en bordsflagga till regementschefen.

Överste Haquinius överlämnade regementets plakett till 76-årige snickarmästaren Rolf Pettersson, som ”tjänat utmärkt väl”. F. reg.-chefen, överste Geijer, tyckte det var en stor och glad upplevelse att än en gång få trampa Gotlands jord och han framhöll att dagens gotländska försvar är starkare och krigsdugligare än någonsin. Löjtnant K. J. Jansson, som var ned redan under överste Geijers tid, hyllade den gamle chefen innan gästerna bröt upp. Många av middagsgästerna fortsatte samvaron i mässarna och en del tog sig en svängom i Donnerska hagen.

1) F 12 Kungl. Kalmar flygflottilj

I 18:s jubileum blev en imponerande försvarsfest

Gotlands Allehanda 14/6 1954

Chefen för armén överlämnade en ny fana, bataljonsfanorna troppades för alltid.

             Realistisk stridsövning sågs av 5,000

Det gotländska försvaret en avsina stora dagar på söndagen, en dag som väl alltid skall komma att bevaras åt framtiden av berättare och hävdatecknare. För de tusentals människor som med egna ögon och öron kunde följa vad som utspelades blev alltsammans en imponerande syn. Den ståtliga fanöverlämningen med strikt formerade förband och med alla till sammanhanget hörande kommandon och ceremonier, den realistiska stridsuppvisningen, där det verkligen luktade krutrök och krävdes bomull i öronen, den imponerande försvarsutställningen i Lägret med hela mångfalden av vapen från minsta patron till 15-tons-pjäserna, den intressanta kavalkaden från Exhusets scen genom I 18:s 100 år och allt övrigt som hörde till årets stort upplagda försvarsdag gav minnesbilder som kommer att stå sig en bra tid framöver. Både I 18 och övriga gotlandsförband gjorde bra propaganda för öns försvar med att genomföra detta krävande storarrangemang.

Blått och silver hädanefter . . .

LÖJTNANT STIG FERDFELT har återvänt till fanvakten med den nya regementsfanan. De gamla röda dukarna är borta – en ny har kommit med Gotlands färger blått och silver.— ARMÉCHEFEN generallöjtnant C. A. Ehrensvärd lämnar ceremonien i spetsen för staben, fr. v. major Colliander, löjtnant Birking med standaret och generallöjtnant Carpelan – förutvarande A 7-chef.

Lördagen präglades av kamratföreningens årsmöte och samvaro, som beskrives på annan plats, och under eftermiddagens lopp strömmade folk i allt tätare led ut till regementet för att titta på utställningen, provåka terrängfordon, titta på ryttartävlingar och motocross och inte minst på minneskavalkaden i Exhuset, varefter både ung och gammal hade tillfälle till en svängom på nöjesfältet i Donnerska hagen.

Lördagsvädret var inget att klaga på och söndagen gick lika fin, en smula svalt visserligen och en frisk bris men sedan stillnade det ut och blev varmt och skönt, så att allt folket verkligen kunde trivas.

Historisk grund

Den pampiga Oscarsstenen med sitt förgyllda 1854 och de blekta bataljonsfanorna gav den historiska bakgrunden till regementets högtid på söndagsmiddagen., när bataljonerna stod ordnade till parad på Visborgsslätt. Ena sidan av fyrkanten upptogs regementets egna trupper under överste Folke Haquinius befäl, södra flygeln upptogs av övriga förband, nämligen kontingenterna från A 7, KA 3, Lv 2 G, P 1 G, I 12 och Hemvärnet samt Gotlandsinfanteristernas kamratförening, alla med fanor och standar.

I 12 som hedersgäst

Att I 12, Norra Smålands regemente, också hade en kontingent med i detta sammanhang berodde på att regementet för 100 år sedan också var med och fick en fana här ur kung Oscars hand, en bataljon ur detta regemente befann sig just då som neutralitetsvakt under Krimkriget och nu passade man på att återuppliva detta historiska samband.

FÖRR OCH NU: överste FOLKE HAQUINIUS passade mitt i allt bestyr på att få en pratstund med väldekorerad f. d. I 18-chefen G. R. Geijer. Han var chef 1923–26 — och mycket har förändrats sedan dess!

Manstarka frivilliga

På norra flygeln hade de frivilliga försvarsorganisationerna grupperats, befälsutbildningsförbundet, armé-, marin- och flyglottor, bilkåristerna, Röda korset, civilförsvaret och skytteförbundet i manstarka grupper, och på båda sidor om Oscarsstenen hade åskådarplatser ordnats. Där såg man bl. a. den gamle I 27-chefen överste G. R. Geijer, infanteriinspektören överste N. G. Aschan, chefen för I 12 överste Lindencrona, generalmajor Ivar Backlund med sin stabschef major Stig Eriksson, samt övriga förbandschefer och företrädare för länets civila förvaltning.

I 18:s och KA 3:s sammanslagna musikkårer spelade under samlingen och kl. 11.45 tog överste Haquinius emot regementet med fanvakten placerad ett stycke framför fronten klädd i högvaktsutrustning med bl. a. vita damasker och vita hjälmar i stil med musikkårens nya paraduniform.

SOL OCH FLAGGBRIS. Vinden lekte ystert i alla de fanborgar som fattat posto runt Oscarsstenen. Bilden visar lottakårernas flaggfront.

På slaget 12 trädde chefen för armén in i den öppna fyrkanten och hälsades på övligt sätt med tre virvlar från musikkåren. Han åtföljdes av generalmajor Bert Carpelan, på 40-talet A 7-chef under några år, samt av major Bengt Colliander. General Ehrensvärds kommandotecken fäst på en lans, fördes av löjtnant G. Birking och framme vid tribunen poserade löjtnant Björn och serg. Karlsson med den nya fanan i sitt svarta hölje

Sedan general Ehrensvärd tagit emot trupperna och fått ett rungande ”God dag, general” till svar höll han det anförande som återges här nedan i fullständigt skick och där han anknöt till den historiska dagen till betydelsen av Gotlands försvar.

Nya fanan blottas

Så följde fanceremonierna sedan överste och fanförare marscherat fram till tribunen. Den nya fanan fördes upp på tribunen och blottades för första gången. Blått och silver är huvudfärgerna, den silverne väduren på blått fält, och med det röda baneret på en korsprydd stång.

General Ehrensvärd läste ceremonielet vid överlämnandet av fanan om regementets skyldighet ”att den i alla skiften ära och hedra” och löftet att med trohet uppfylla denna plikt mot konung och fädernesland besvarades med ett samfällt ja.

Så överlämnades fanan till regementschefen, o. samtidigt troppades de gamla bataljonsfanorna och födes ut. Den gamla fanan överlämnades till en av 1:e fanförarna, löjtnant Stig Ferdfelt, som till tonerna av regementets marsch förde den framför fronten.

Strid mannelig . . .

Nästa inslag i programmet blev korum under biskop Anderbergs ledning. Efter psalmen 306 talade biskopen över orden ur en gammal vers från den skånska hembygden: Statt stadelig, strid mannelig, världen är förgängelig men himlen varar evinnerlig. Vi behöver en fast grund att stå på, vi kan inte leva på synpunkter utan behöver en ståndpunkt, yttrade biskopen bl. a. Efter Fader Vår sjöngs till sist Vår Gud är oss en väldig borg. Trupperna formerades sedan till avmarsch och 100-årshögtiden var slut.

I 18-reportage:

Herz o. domino.

"Flygande tunnor" och napalm överraskade vid stridsövning

Gotlands Allehanda 14/6 1954

”TUNNA OCH NAPALMBOMB”. . . I stridens slutskede kom Tunnorna. Väldiga laddningar utlöstes i ”kulisstaden”, rökpelare steg högt mot skyn när slutanfallet sattes in.

Ja, så var det dags att förflytta sig till övningsfältet där man byggt upp hedersläktare och långa, långa bänkrader och — inte minste — en hel stad som syntes som en kuliss-silhuett borta vid fältgränsen. Dit strömmade åskådarmassorna och där skulle bjudas på förevisningsövningar med ett stridsmoment som lök på laxen.

Farten var hög från första början. En liten avdelning I 18-soldater i full stridsmundering störtade fram över fältet – men stoppades av en fientlig bunker. Kulsprutorna bearbetade trumhinnorna från sina flankpositioner, eldkastare gick till aktion. Väldiga eldtungor sköt fram, långa gator sveddes upp i gräset, oljesotiga flammor slog i bunkern – och dödade om det varit verklighet. Pionjärerna sattes in – några sårades, sjukvårdaren trädde till och sårade fördes – något orealistiskt – bort per cykelbår. Publikknipande om inte annat.

Så dukades hela det militära smörgåsbordet upp: luftvärn, kustartilleri och vanligt fältartilleri bröstade av sina pjäser med häpnadsväckande fart – inte minst gällde detta KA 3:s 15,2 cm kanon, den näst största i landet i sitt slag – och det blev en uppvisning i konsten att med små medel leda en grupp i strid. Hårdheten och smidigheten fick också sin tolkning: kanske blev man mest imponerad av en serie gruppövningar med stock – de behandlades ytterst behändigt trots att de i största upplagan vägde modiga 160 kilo. Starkt!

Tut, tut, tut lät det plötsligt i högtalaren. Och det var inget tekniskt fel utan kort o. kärvt: pansarlarm. Fiendetanken kom där mycket riktigt, banade sig fram ur ungtallbeståndet och styrde kurs mot den omstridda bunkern. Men där väntade pansarskottsskytten. En knall, ett väldigt rökmoln och stridsvagnen krängde till på dikeskanten och blev liggandemed tät rök bolmande ur det inre.

Nu togs anfallet upp mot ”kulisstaden”. Artilleridetonationer hade farit illa fram bland ribbor och papp förut – nu blev det flygets tur. Två eleganta, vindsnabba ”Tunnor” gjorde en sekundlång gotländsk premiärvisit och understödde med bombfällning och nu bröt helvetet löst över den arma kulisstaden. Det började brinna friskt i en ända; i den andra fräste lågorna upp efter en napalm-bomb – napalm blev också en gotländsk premiärackvisition . Och därmed slogs anfallet ut: stridsvagnar hastade med vrålande motorer och mynningseld ur kanontornen fram mot det brinnande infernot och hack i häl kom infanteristerna. Staden stod i lågor – men hade erövrats. Och regementet hade gett ett smakprov enligt sin stolta devis: Slå snabbt, slå hårt. . .

Försvarsutställning av imponerande mått

Gotlands Allehanda 14/6 1954

Försvarsutställningen i ”Lägret” på I 18 gav en synnerligen omfattande och åskådlig bild av vad det gotländska försvaret av idag är mäktigt. Hur många sorters vapen som var representerade hann vi aldrig räkna men detta att alfabetet knappt räckte till som beteckningar på de olika sektionerna säger ju en del.

Där fanns alltså hela det gotländska försvaret representerat på några tunnlands omkrets och en så fyllig utställning har väl aldrig tidigare bjudits den gotländska allmänheten.

Där möttes man av pansarvapnets ”fordonspark”, underhållstjänstens moderna utrustning för alla slags reparationer i fält, infanteriets understödsvapen men främst de allestädes användbara, effektiva och outslitliga granatkastarna, hela raden av närstrids- och eldhandvapen, där det stod var och en fritt att försöka sin lycka bakom kolven, och så de mera moderna sakerna såsom raketgevär och eldsprutor

Hos luftvärnets kanoner hade de flesta smågrabbarna parkerat sig för har fick man vrida på rattar och spakar så mycket man hann och även artilleristerna hade gott om besökare. Men mest imponerades man förstås av KA:s rörliga 15 cm:s pjäs som väger drygt 15 ton och bogseras av två jättestarka terrängbilar, av de förnämliga mätinstrumenten som redan ersatts av finare saker samt av strålkastaren på 1,1 milj. normalljus, somt. o. m. kunde konkurrera lite grann med solljuset. ”Kustarna” visade också med berättigad stolthet kårens kokbuss av amerikansk modell men med svensk inredning, gasoldriven, praktiskt ordnad och med en utspisningskapacitet av 300 man i timmen.

Runt om denna försvarskärna hade man samlat alla de frivilliga krafterna på försvarets område, som var och en på sitt sätt påminde om sin existens. Röda korset, civilförsvaret, sjövärnet, Föreningen Sveriges Flotta, lottorna, kvinnliga bilkåren, radioamatörerna, och befälsutbildningsförbundet var representerade och erinrade om det levande försvarsintresse som i alla tider funnits på denna ö.

Mannen bakom verket med denna pampiga utställning var major Hammarberg som till sitt förfogande hade en lång rad goda medhjälpare.

Allvar och idyll på Exhusets tiljor

Gotlands Allehanda 14/6 1954

Regementets 100 år hade gestaltats i en kavalkad, som gick över Exercishusets scen och inför en fulltalig publikbåde på lördagen och söndagen. Att utforma den översikten var naturligtvis en uppgift förkrigshistorikern överstelöjtnant Erik Rosengren, som vid framförandet återgav de aktuella sammanhangen, varjämte olika scenbilder fick ge gestalt åt livet på I 18 under tider som gått.

Första scenen var ju given på förhand – fanöverlämningen den 14 juli 1854 med ett brottstycke ur Oscar I:s tal och med de gamla bataljonsfanorna som huvudingredienser. En idyll från lantvärnisternas dagar handlade typiskt nog om öl och skoskav och från 1905 återgavs ett samtal på den splitter nya officersmässen. De första ”velocipedryttarna” och deras festliga exercis knep applåder och det första världskrigets allvar speglades av en realistisk scen från Albatrossdagen. En malaj, utrustad med sopborste, modell större, gav uttryck åt nedrustningens och kategoriklyvningens vådor för försvaret och med ens var man inne i det andra storkriget och vår egen tid. I 18:s nöjespatrull var i elden ett slag och den långa beredskapens allvar ljöd i dikten Beredskapstid av Arvid Berggren.

Det ständiga hotet över vår tid – det totala kriget – skymtade förbi i några inspelningar av ett luftangrepp men mot detta ställdes den styrka som vårt försvar ger och det hela tonade ut i en hembygdens sång. Gotland fosterö i Norden.

Att gå in på alla de medverkande på scenen skulle föra för långt, det må vara nog sagt att alla lyckades med sina uppgifter och gjorde vad regissören sergeant Henning Larsson präntat in.

Överstelöjtnant Rosengren lyckades i sina korta inpass foga in både regementets historia och utveckling och det allmänna politiska skeendet i Sverige och ute i Europa. På så vis gav kavalkaden också en god portion historisk lärdom i lättillgänglig form.

Pricken över i blev regementets marsch.

Operation grävmaskinsbärgning i Elinghems myr med 3 P 1-tanks

Gotlänningen 21/7 1954

En 15-tons grävmaskin körde i går eftermiddag (20/7 1954) ner sig ordentligt i den lösa jorden i Elinghems myr, där man just nu håller på att rensa den stora kanalen.

För egen maskin gick det inte att ta sig loss och med hjälp av talja kom man heller inte så långt. Men tre av P 1 G:s stridsvagnar drog upp den stabila apparaten som om den varit en leksak, men marken skalv ordentligt då pansarbjässarna tog i.

Då firman Gotlands Grävmaskiner i Lärbro, som i förrgår började kanalrensningen norr om Tingstäde träsk, som nu för andra gången måste anlita militären för att få loss 100.000-kronorsmaskinen. I fjol fastnade den vid samma kanal och då tog det drygt fem timmar att få loss bjässen med de fyra stridsvagnarna. Den här gången gick det betydligt fortare för löjtnant Bertil Wikström och hans duktiga pansargossar som tyckte att extraövningen var enbart rolig, att få grävmaskinen på fasta land igen.

Någon väg ner till kanalen finns inte, utan tanksen måste gå rakt igenom den täta lövskogsdjungeln. Men har man många hästkrafter i motorn och en stadig kaross sitter de smäckra lövträden ganska löst i myrjorden. På vanliga övningar får man inte köra omkull träd, så undra på att de unga tanksförarna tyckte det var en livad övning trots att den drog långt över tjänstetidens slut i går.   Det är inte var dag man utför ”Operation Grävmaskinsbärgning”.

Geting orsakade trafikolycka i Fårösund

Gotlänningen 10/9 1954

En trafikolycka inträffade på torsdagseftermiddagen (9/9 1954) i Fårösund, där en mindre buss gick av vägen och kolliderade med ett träd, varvid de åkande erhöll en del skador. Passagerarna tillhörde ett inspelningslag från Radiotjänst, som under dagen höll på med ett program på KA 3, och under färd genom samhället råkade en geting irritera föraren som gjorde en reflexrörelse med påföljd att bilen hamnade mot ett träd. Vindrutan gick i småsmulor och föraren fick en del splitterskador i ansiktet. I bilen befann sig bl. a. Willard Ringstrand och Georg Eriksson samt ytterligare två passagerare, vilka fick en del stötar vid kollisionen. De skadade togs först om hand på KA 3:s sjukhus och fick sedan ytterligare behandling på lasarettet, som de dock snart fick lämna.

A 7-värnpliktig halkade på stock och skadade ben

Gotlänningen 18/9 1954

En fastlandsvärnpliktig, 341021-17 Pettersson, vid första batteriet på A 7 fick vänstra benets ankel svårt skadat i dag vid 11-tiden vid övningar på hinderbanan. Pettersson halkade på en våt stock och slog vänstra benets ankel, så att han måste föras till förbandets sjukstuga och sedan vidare till lasarettet.

A 7-verkstaden fick vackert pris

Gotlänningen 29/9 1954

Motorserviceverkstaden på A 7 har fått ett första pris i en arbetsskyddstävling mellan militära verkstäder. Genom lottning mellan 40 arbetsplatser har verkstaden tilldelats priset – för noll olycksdagar under första kvartalet 1954.

Samtidigt har ett penningpris om 150 kr. plus personligt diplom tilldelats bilmekanikern H. Pettersson för noll sjukdagar under samma kvartal. Prisutdelning förrättades av kårchefen i lördags. (25/9 1954)
− Kårchefen har tilldelat förrådsman Karsinger kårens hedersplakett i brons för nit och redlighet under tjänst vid kåren 1/10 1942-20/9 1954.

Officerskurs

Gotlänningen 29/9 1954

Sjöofficersexamen

Gotlänningen 29/9 1954

Mörkerjakt på fiendefartyg andra nattens utropstecken i slaget om Sveriges Malta

Gotlänningen 7/10 1954

-Från Gotlänningens utsände medarbetare-

MOTORTORPEDBÅTENS MASKINER ryter igång. Den vindsnabba båten skjuter ut från sin skyddande bas och ritar ett jättestort frågetecken av virvlande skum på den svarta havsytan. Punkten i vårt frågetecken är den röda basfyren, som blir allt mindre och mindre. Till slut försvinner den och vi – ett 10-tal av Gotlands försvarare – är på offensiv mot ett främmande trupptransportfartyg.

Det är inte verklighet den här gången, utan bara en övningsdetalj i det stora höstkriget norr om Gotland. Men det är en viktig detalj i det stora krigsmaskineriet. Det är vi som skall slänga ut det dödande vapnet mot inkräktaren, vi skall lossa ett enda skott och det får inte bomma. Detta förintande vapen är 7-meterscigarren som ligger på högersidan – styrbord skulle en sjöman kalla det – och ger oss lite slagsida. Ännu är 1500-kilosbjässen ofarlig där den ligger, men när vi fått ett 100-tal kilo luft i torpeden från ubåten tumlaren, som ligger uppe i nattmörkret för att få frisk luft efter en fin jaktdag på havsbottnen – två sänkta jagare kunde den stolte chefen rapportera, är den vårt främsta vapen mot den annalkande fienden.

Fartygschefen på T 33 – knappt äldre än sina mannar – signalerar högsta fart till maskinrummet och med ett halvt hundratal knop ”flyger” vi mot fienden. Ännu är radarskärmen ren, men så plötsligt glimrar det till på näthinnan i det tekniska ögat.

Det är fienden!

Närmare och närmare kommer vi den främmande örlogsmannen, och från 1,200 meter startar torpeden mot målet. Den vita raden dras ut som ett stålmåttband, fiendens liv blir kortare och kortare, och till slut är det slut… Så skulle den hemska verkligheten ha blivit, nu var det lyckligtvis bara övning.

Styrman Gabrielsson vred runt ratten, fartygschefen löjtnant Sandgren, gav order om hemfärd till basen efter en lyckad operation och i maskinrummet la sig de fria grabbarna åter att sova på durken. Snart skymtar åter den röda fyren och med rak kurs mot den ritar båten upp ett spikrakt skumstreck på samma svarta havsyta där vi för några timmar sedan slingrat ut ett frågetecken. Det blev utropstecken i vår privata krigsdagbok den andra manövernatten.

Med hjälpmotorerna gled vi in i basen, där vilda commadostrider utkämpats medan vi var ute till havs. Fiendens fallskärmstrupp hade ålat fram i nattmörkret utan upptäckt och när det skummande kölvattnet ännu låg kvar efter vår utryckning slog den lede fienden till. ”Hemmalaget” klarade dock av situationen och T 33:s mannar kunde andas ut i lugn och ro.

”Sundsvall” som Särimner

När den härliga höstsolen värmde gotländska kalkklippor och glittrande på vattnet gick de 2.000 mannarna under jorden. Båtarna låg skyddade i maskeringarna, u-båtarna lurade på havsbottnen på fiendejagare, kustartilleristerna låg i sina värn och följde varje fienderörelse, fiendens fallskärmstrupp sov i skogarna och i stridsledningscentralen ritade marinlottorna upp läget på det stora operationsbordet.

Nattens ”stötar” planlades utan några störande intermezzon. Det var bara något fiendeplan som dök upp då och då och satte fart på löjtnant Lars Gustaf Södermans artillerister och fiendefartygens kanonad gjorde inte så stor skadegörelse. Men när dagen försvann blev det liv i baserna. Båtarna tankade, torpeder lyftes ombord av civila grävskopor och så stack man på jakt medan minsveparna höll hemmavattnen rena från minor. Jagaren Sundsvall som legat sänkt hela onsdagen fick liksom galten Särimner, nytt liv på kvällen av övningstekniska skäl. Annars var det så verklighetsbetonat som möjligt i slaget om ”Sveriges Malta”.

Rune.

Militär sprängde Sproge-bro i går

Gotlands Allehanda 28/10 1954

Militären gav på onsdagen (27/10 1954) vägförvaltningen en god handräckning ute i Mästermyr. Den gamla landsvägsbron på gränsen mellan Silte och Sproge sprängdes av pionjärtrupperna. De fick en extraövning av vägförvaltningen slapp mycket rivningsarbete.
Den nya bron skall byggas på samma plats. För tillfället får trafiken gå över en provisorisk bro som lagts bredvid.

Samarbete av det här slaget mellan vägmyndigheterna och militären har som bekant skett vid flera tidigare tillfällen.

Inskrivning

Gotlänningen 9/11 1954

Inskrivningen av värnpliktiga började på tisdagsförmiddagen i Arbetareföreningens lokaler i Visby, och där kontrollerades att inga blivande soldater hade plattfötter, fel på hörsel och syn, i så fall blir det ”lägre” grupp. Hälsokontrollen handhas av doktor R. Trönnberg medan chef för inskrivningsnämnden är överstelöjtnant K. G. Arweson. På bilden får 3410-18-321  Hilbert Gahm från Fardhem vikten och bröstvidden kontrollerad av överfurir Friedman. (Bernt Allan Hilbert Gahm f. 18/10 1934 i Fardhem Gotlands län d. 4/9 1985 i  Linde Gotlands län)

Program från KA 3 blev radiosuccé

Gotlänningen 15/11 1954

Söndagskvällens (14/11 1954) underhållningsinslag i radio kom från KA 3 i Fårösund. Sympatiske Georg ”Tuppen” Eliasson och Radiotjänsts musikaliske allvetare Willard Ringstrand hade ordnat trevliga tre kvarts musikgissning mellan lag bestående av officerare, underofficerare och värnpliktiga. Åke Dohlin med KA 3-musiken och grammofonarkivet svarade för de melodiska gåtorna. Värnpliktslaget gick, till publikens hörbara förtjusning, segrande ur striden med bred poängmarginal. Det blev också en extrarond i musikgissningen, där 3:e kompaniet segrade klart över 14:e. Förutom det musikaliska inslaget inrymde programmet även ett antal Gotlandshistorier berättade av mikrofonvane Erik Gadd. Löjtnant Lars Sundahl sjöng ”Gamble Valu” och fick sedan översätta visan för rikslyssnarna. Dragspelet sköttes med kläm av Ante Fröberg i ett solo och Leon Liljeqvist joddlade fenomenalt till ackompanjemang av den verkligt hurtiga och medryckande musikkåren. Som helhet var det ett program, som inte stod andra i samma genré efter, men så kan också Georg Eliasson som få förmedla den omedelbara stämningen. Det är bara synd att gotländska underhållning så sällan får plats i riksprogrammet.

VÄRNPLIKTIG PÅKÖRD - Låg berusad mitt i körbanan - PÅ VÄSTERHEJDEVÄGEN

Gotlänningen 15/11 1954

EN TRAFIKOLYCKA, som kunnat få avsevärt svårare följder än som nu blev fallet inträffade vid 20-tiden på lördagen (13/11 1954) på Västerhejdevägen intill Försvarets fabriksverk. En vänpliktig, som i berusat tillstånd fallit omkull i körbanan, blev påkörd av en droskbil. Han fördes genast till lasarettet, där man konstaterade ben- och armbrott, hjärnskakning och en skada i huvudet.

Den värnpliktige observerades tidigare från två droskbilar då han gick och raglade mitt i körbanan. De passerade dock utan att något hände. Då en tredje droskbil som liksom de båda första var på väg söderut kom körande såg föraren en man ligga på vägens högra sida. Samtidigt såg han två bilar närma sig – det var de båda andra droskorna som avlämnat sina passagerare vid Kungsladugården och nu var på väg mot staden. Chauffören i den södergående bilen stannade omedelbart och sökte hejda den första droskan men hann inte utan droskbilens främre hjulpar gick över mannen. I bilen söderut medföljde som passagerare, en läkare, som genast konstaterade att mannen måste under lasarettsvård. Den skadade – han är hemmahörande i Jönköping – forslades också omedelbart i den påkörande droskan till lasarettet. Han hade ådragit sig brott på högra armen och benet, hjärnskakning och en skada i huvudet. Någon skallskada kunde man dock vid röntgenundersökning inte finna och någon direkt fara för livet torde inte föreligga även om den skadades allmäntillstånd under söndagen var dåligt.

Realistisk civilförsvarsövning på Visbygård

Gotlänningen 23/11 1954

På söndagen (21/ 11 1954) hölls en civilförsvarsövning i Visby. Det var övning i räddnings- och röjningsarbete, och övningen gick alldeles utmärkt. Sexton sårade och döda låg utspridda på Visbybryggeriets gård efter ett bombanfall, och det gällde för ingenjör Hörnfeldt och hans mannar att ta vara på dem.

Fåröbo bröt nacken vid fall från slip i Fårösund

Gotlänningen 16/12 1954

Under arbete vid marinvarvet i Fårösund råkade på onsdagen (15/12 1954) 30-årige varvsarbetaren Sigurd Olofsson, Gåsemora på Fårö, falla ned från en slip, varvid han bröt nacken. Olofsson föll baklänges från en höjd av tre o. en halv meter.   Olofsson fördes till lasarettet i Visby, där man betecknar hans skador som mycket allvarliga.

Fårö-arbetaren dog på fredagen

Gotlänningen 18/12 1954

30-årige varvsarbetaren Sigurd Olofsson, Gåsemora på Fårö, avled på fredagskvällen (17/12 1954) av de skador han ådrog sig på onsdagen då han föll tre och en halv meter och bröt nacken vid marinvarvet i Fårösund. Dödsorsaken var brott på en halskota varvid ryggmärgen slagits av. Den avlidne var ogift och bodde tillsammans med sin moder på Fårö, där de hade ett mindre jordbruk tillsammans.