Gotlands regementes kamratförening
|
|
|
|
Gotlands regementes Historia Gotlands regemente har sitt ursprung i den för Gotland säregna institution som till en början benämndes Nationalbeväringen å Gottland och sedermera Gotlands nationalbeväring. 1811 undertecknades ett avtal, en konvention, mellan gutarna och kungen (godkändes 5. februari av Karl XIII). Detta innebar att Gotland fick Sveriges första värnpliktsförsvar med övningsplikt även i fredstid. Man organiserade cirka 25 infanterikompanier och tre artillerikompanier, totalt cirka 7000 man. Underofficerare och underbefäl valdes av manskapet, som vapenövades i civila kläder och förvarade sina gevär i hemmen. Under 1880-talet började Wisborgsslätt att användas för gemensamma vapenövningar. Manskapet förlades inledningsvis i bivack. Två lägerhyddor byggdes 1888 varefter tre kaserner stod färdigställda 1905. Vid nedläggningen 2005 var P 18 det äldsta regemente i Sverige som oavbrutet hade varit förlagt i samma kaserner. Officerarna tillsattes av kungen, övrigt befäl valdes av menigheten. Denna ordning bestod till 1887, då Nationalbeväringen uppdelades på Kungl Gotlands infanteriregemente (I 27) och Gotlands Artillerikår. Från detta år blev allt utbildningsbefäl fast anställt. Manskapet utgjordes fortfarande enbart av beväring. Den hade betydligt högre tjänsteplikt än den allmänna beväringen på fastlandet. En utjämning skedde 1892, men först 1901 blev härordningen på fastlandet och Gotland likartad. Denna medgav bl.a. att värnpliktiga från fastlandet överfördes för utbildning vid I 27. Samtidigt påbörjades s k velocipedryttarutbildning. Denna utvecklades under första världskriget och 1920-talet så långt att Kungl Gotlands infanterikår (som förbandet benämndes från 1928 i samband med att Västmanlands regemente, som hade detta nummer, indrogs) ca 1930 blev rikets första cykelförband, med motoriserade trossar. Enligt 1936 års försvarsbeslut återfick I 18 benämningen Kungl Gotlands infanteriregemente. Under andra världskriget tillfördes regementet pansarenheter. Före krigets slut bestod dessa av tre kompanier (stridsvagn m/42 och m/37 samt pansarbil m/41). Genom 1949 års krigsorganisation blev I 18 med stöd av P 1 G, (Göta pansarlivgardes detachement på Gotland) ansvarigt för en pansarförstärkt cykelbrigad om fem bataljoner. De sju pansarkompanierna fick via stridsvagn m/40 och m/41 till slut infanterikanonvagn 102 och stridsvagn 74. 1963 sammanslogs I 18 med P 1 G varvid det överfördes till pansartrupperna. Regementets nya benämning blev Kungl Gotlands regemente, P 18. Regementet organiserade nu en pansarbrigad omfattande fem stora bataljoner med KP-bilar (Karosseri Pansar). Varje bataljon innehöll två kompanier pansarvärnskanonvagn eller stridsvagn 74. Under 1970-talet ombeväpnades brigaden till stridsvagn 102. Dessa liksom KP-bilarna modifierades på 1980-talet. KP-bilarna utgick ur organisationen i slutet på 1990-talet. Eftersom stridsvagn 102 till antalet inte helt kunde ersätta det äldre stridsvagnsbeståndet, kom brigaden att genomgå ett par omorganisationer. Å andra sidan förstärktes den genom att den fick haubits- i stället för granatkastarkompanier. 1982 uppgick P 18, liksom A 7 och Lv 2, i den gemensamma armémyndigheten MKG för att 1994 åter bli en fristående enhet under C MKG - Gotlands Regemente och Gotlandsbrigaden- kortnamn MekB 18. Regementet fick därmed ansvaret att organisera Gotlandsbrigaden. Denna omorganiserades till en mekaniserad brigad med stridsvagn 104 och pansarbandvagn 302. Den sista stridsvagn 102 utgick år 1997. Försvarsbeslutet år 2000 medförde för Gotlands del att MKG den 1 juli samma år omorganiserades till Militärdistrikt Gotland, MDG. I anslutning därtill nedlades förbanden A 7, Lv 2 och KA 3. Gotlandsbrigaden upphörde som enhet och namnet MekB 18 ändrades åter till P 18. Regementet blev då ett renodlat utbildningsförband samt benämndes åter Gotlands regemente. Därmed upphörde stridsvagnsutbildningen på ön och den 14 maj 2000 genomfördes den sista stridskjutningen med stridsvagn 104 på Gotland. Regementschefer under tiden i pansartrupperna har varit överstarna Jan von Horn (1963-1964), Gerhard Hjukström (1964-1971), Nils Stenqvist (1971-1976), Curt Hasselgren (1976-1977), Hodder Stjärnswärd (1977-1980), Lars-Eric Wahlgren (1980-1983), överstelöjtnant Bengt Hammarhjelm (1983), överstarna Stig Barke (1983-1988), Anders Sifvertsson (1988-1992), Karlis Neretnieks (1992-1994), Olle Broman (1995- 1999), Peter Molin (1999-2003) samt Gunnar Karlson (2003-2004). Den sistnämnde är den 35:e chefen i obruten följd sedan 1811. Fram till 1937 var regementschefen tillika militärbefälhavare på Gotland samt till 1877 också landshövding. Regementet upphörde jämlikt försvarsbeslut den 31 december 2004. Ao (avvecklingsorganisation) P 18 upphörde den 31 augusti 2006. |
|
